REPORTAGE: Berget, sprängarna och kärleken
Av Åkersberga. Michael Hermansson har hunnit med en hel del sedan han trädde in i sprängarnas värld 1979.
Han har sprängt, han har utbildat och han har rutit ifrån å sprängarnas vägnar när beställare, myndigheter och leverantörer varit på väg åt fel håll.
Han har också sagt ifrån när han tyckt att sprängarna själva borde skärpa sig. Han har vädjat, varnat och ställt krav, diskuterat, lyssnat och hittat nya lösningar – alltid med samma passion och energi och alltid med sprängarnas väl och ve i åtanke.
Inte minst har han lyft riskerna med dolor och stenkast och han har dragit mer än en lans för borrarna.
Understundom har han känt sig motarbetad men vid 75 års ålder kan han konstatera att mycket av det han stred i motvind för nu är allmänt accepterat.
Vi träffar honom i Åkersberga en snöig februaridag. Hit flyttade han 1987, efter åtta innehållsrika år på Nitro Nobels sprängtekniska avdelning i Bergslagen.
Att flytta till lilla Nora avskräckte inte stockholmaren, särskilt inte som han äntligen fick flytta ihop med sin Helena, som han mött en magisk kväll på Gotland fem år tidigare.
– Innan hon ens öppnat munnen visste jag att det här kommer att bli mitt liv, säger Michael Hermansson.
Den nyutexaminerade bergsingenjören stortrivdes på jobbet också, han var ute på sprängtekniska uppdrag i bland annat Indonesien och Pakistan, utbildade sprängare över hela världen och for som en skottspole mellan svenska gruvor och bergtäkter.
– Det var fantastiska år, allt jag kan om sprängning lärde jag mig på Nitro Nobel!
I slutet av 1980-talet kände han att magin började falna när Nitro Nobel såldes till norska Dyno. Han startade därför Berggruppen tillsammans med två kollegor.
Berggruppen erbjöd sprängtekniska tjänster kurser och sprängämnen, det nya bolaget bildades dock precis innan 1990-talskrisen slog till.
– Plötsligt steg räntan till 500 procent så när Dyno la in en stöt och ville köpa oss blev det så, säger Michael Hermansson.
Många rutinerade sprängare kunde jobbet, men de visste inte vad det handlade om – varför de gjorde som de gjorde. Vi behövdes! Michael Hermansson
Han var lite motvilligt tillbaka under Dynos paraply. Det dröjde dock inte länge innan han slog sig fri, 1998 startade han sitt eget företag Bergutbildarna, först på hemmaplan i Åkersberga och sedan precis vid kajen i Vaxholm.
Michael Hermansson kände att han gjorde nytta – behovet av utbildning var stort, för att inte säga enormt.
– Många rutinerade sprängare kunde jobbet, men de visste inte vad det handlade om – varför de gjorde som de gjorde. Vi behövdes!
Han såg också andra möjligheter. Redan 1994 gav han praktiska tunneldrivningskurser i den nedlagda Dannemoragruvan, behovet av bergarbetare var stort och Länsarbetsnämnden bidrog med finansiering.
Michael Hermansson samlade ihop ett riktigt guldgäng med servicechefen, gruvingenjören och skyddsombudet från den gamla gruvan.
– Vi köpte loss en riktigt fin begagnad borrigg och gruvans gamla allt-i-allo, som jag också anställde, hade koll på var mycket av den gamla utrustningen tagit vägen. Vi köpte tillbaka laddtruckar, bultningsrigg, skrotningsutrustning, lastmaskiner …
Verksamheten fortsatte till 2002, då Länsarbetsnämnden drog sig ur.
– Jag försökte få branschen intresserad i stället, jag kämpade som en besatt men fick ge upp.
Jag kämpade som en besatt men fick ge upp. Michael Hermansson
2015 drog han igång ett nytt utbildningsprojekt vid sidan av de vanliga kurserna: en ettårig teoretisk och praktisk YH-utbildning i Hakungekrossen i Åkersberga.
Satsningen var ambitiös med ovanjords- och underjordssprängning, borrning, arbetsledning, ADR med mera.
Bland studenterna fanns många som helt bytte bana: en undersköterska från Hofors, en stormarknadschef från Haninge, en försäkringstjänsteman från Sundsvall …
– De bytte hela sina liv, men det kostade ju på med all utrustning och all diesel, konstaterar Michael Hermansson.
Kurserna gick dock back ekonomiskt och efter tre år bad han branschen om hjälp.
– Jag förnedrade mig totalt, bad om ekonomisk stöttning på Bergsprängningskommittén men utan resultat. Det var en bra och helt unik utbildning, men jag fick ge mig.
Michael Hermansson konstaterar att det behövs fler bergarbetare även i dag och beklagar att utbildningsinsatserna tycks vara konjunkturberoende.
– Det vore bättre om det fanns något som rullade hela tiden.
En annan idé föddes i slutet av 1990-talet när han insåg att sprängarna saknade ett eget forum.
– På våra kurser såg jag att sprängarna verkligen ville träffas och prata, jag tyckte de behövde en egen samlingspunkt.
1999 bjöd han därför in till en Bergsprängardag, där fokus låg på det praktiska med produktutveckling, nya bestämmelser och säkerhet.
När dagen var slut kom domen – de 20 deltagarna var nöjda med allt utom en sak.
– De tyckte det var för kort! De ville ha middag, och kunna prata mer.
2000 blev Bergsprängardagen därför Bergsprängardagarna – två dagar med middag och övernattning.
Nästan 25 år senare kan Michael Hermansson se hur eventet lever och frodas.
– Vi har ju varit uppe i över 300 deltagare vissa år!
Även här ser han dock utrymme för förbättringar, han befarar att de allra minsta entreprenörerna börjat falla ifrån och hoppas att de ska kunna lockas tillbaka.
– Det är viktigt att vi kan fokusera på just deras verklighet, det är för dem Bergsprängardagen skapades.
2017 sålde han Bergutbildarna.
– Det var dags, jag var så jäkla gammal, ler han.
Han hade förberett skiftet genom att lära upp en yngre kollega och lägga administrationen i Mari Franzéns trygga händer.
Det slutade med att jag som tänkt varva ner och vara glad varvade upp och blev förbannad! Michael Hermansson
Köparen hittade han i sprängämnestillverkaren Forcit.
– Det kändes bra, det påminde lite om känslan på Nitro Nobel 1980, de ville upprätta en sprängteknisk avdelning och jag fick god kontakt med ledningen.Michael Hermansson lovade att stanna kvar som vd i två år. Under den tiden hann han tappa modet lite.
– Det blev inte som jag trodde utan mer en isolerad konsultprodukt. Det kändes som om de inte riktigt förstått utbildarens roll vilket också drabbade personalen.
– Det slutade med att jag som tänkt varva ner och vara glad varvade upp och blev förbannad!
I dag är han inte lika förbannad. Han gläds åt att Claes Lindström tagits in som ansvarig på Bergutbildarna och tycker att verksamheten verkar vara på väg åt rätt håll.
– Det är viktigt eftersom Bergutbildarna är så dominerande, Claes och de andra gör ett jättebra jobb.
Han anser dock att det idag finns för få utbildare i Sverige.
– Bara Bergutbildarna har ett komplett utbud. Det räcker inte!
Kampen för sprängkortet blev kanske hans sista strid. Redan 1979 blev han Nitro Nobels representant i rådet för sprängteknisk utbildning, som i övrigt bestod av andra tillverkare, Polisen, Arbetsmiljöverket, Vägverket med flera.
Rådet bildades eftersom Arbetsmiljöverket ville att dåtidens förhållandevis enkla sprängkurser skulle bli mer kvalificerade. Rådets uppgift var att ta fram kursinnehållet.
Då, och tills för bara några år sedan, var det utbildarna själva som utfärdade sprängkorten. Med tiden kom systemet att kritiseras, frågan var om det var juridiskt hållbart att utbildarna själva skötte allt.
Arbetsmiljöverket skulle dessutom ändra i sina föreskrifter och ett förslag gick ut på remiss.
– Det var ett fantastiskt förslag, allt om vad utbildningen för sprängkort klass A bör innehålla fanns med, säger Michael Hermansson.
Några remissinstanser var dock missnöjda och Arbetsmiljöverket arbetade om sitt förslag, ett förslag som sedan gick igenom.
– Det var helt förändrat mot remissförslaget, det var mycket ”kan innehålla” och ”kan ha certifikat”, ett totalt haveri, dundrar Michael Hermansson.
– Risken fanns att vem som helst skulle kunna anordna en kort kurs, och att de som gått den tror att de vet vad det gör – och att det kan leda till allvarliga olyckor, helt lagligt!
Risken fanns att vem som helst skulle kunna anordna en kort kurs, och att de som gått den tror att de vet vad det gör – och att det kan leda till allvarliga olyckor, helt lagligt! Michael Hermansson
Varningsklockorna ringde alltså och rådet bad Michael Hermansson att hitta en lösning
Han nosade upp att Sprängarbas är ett yrke enligt EU och att man därför kunde ta fram en yrkeskvalifikation som skulle godkännas av YH-myndigheten.
– Mitt uppdrag blev att ta fram dessa yrkeskvalifikationer, både när det gäller kunskapskrav, kompetenskrav och färdigheter.
Han tog fram 14 krav och fick dem godkända. Nu återstod att hitta en huvudman med tillräcklig tyngd som kunde implementera hela kalaset.
Det saknades inte tänkbara kandidater men han landade i att bara en täckte in allt: Bergteknikföreningen.
–Jag gick dit, presenterade förslaget för NCC, LKAB och allt annat fint folk, jag bad dem ta hand om sprängkortet och hela administrationen.
Bergteknikföreningen fick mycket att fundera på. Å ena sidan skulle det innebära mycket arbete och en del kostnader. Å andra sidan skulle det förhoppningsvis innebära att sprängkortet fick en trygg hamn.
– Trafikverkets representant Per Vedin fattade. Han insåg att risken fanns att det skulle kunna dyka upp sprängare som inte vet vad de gör på projekten. Han hade en jäkla energi och övertygade alla om att detta var rätt väg att gå, säger Michael Hermansson.
Stafettpinnen var nu överlämnad, Bergteknikföreningen med Per Vedin i spetsen såg till att det nu är de som godkänner utbildare, tar fram prov, godkänner prov och utfärdar sprängkort.
– De har gjort ett jättearbete, nu är de etablerade och förmodligen kommer de att kunna ta sig an även sprängkort klass B och borrkort framöver, säger Michael Hermansson.
Jag har ägnat mitt liv åt detta, jag är jäkligt stolt men jag har gjort mitt nu. Michael Hermansson
Numera sitter han på åskådarplats och ser tillbaka på drygt 40 stormiga men roliga år.
– Jag har ägnat mitt liv åt detta, jag är jäkligt stolt men jag har gjort mitt nu.
Det senaste året har präglats av djup sorg, livskamraten Helena gick bort våren 2022 efter en tids sjukdom.
48 år fick de tillsammans, tre döttrar har vuxit upp i deras hem och idag finns även fyra barnbarn och ett barnbarnsbarn i familjen.
Helena följde honom även i yrkeslivet på senare tid, hon skötte administrationen på Bergutbildarna och stod för de omvittnat läckra mackor deltagarna fick i pauserna.
– Det är tungt att bli ensam, jag saknar henne enormt, säger Michael Hermansson.
Nu funderar han på hur resten av livet ska se ut. Nog ska han rensa en del rabatter och måla lador på Gotland, där han och Helena byggt upp ett eget sommarparadis, barn och barnbarn ska också få se mer av honom.
Michael Hermansson vill dock inte klippa banden med branschen helt – lite jobb blir det, han är säkerhetsrådgivare åt tre företag, håller någon enstaka kurs och bidrar som sprängteknisk sakkunnig emellanåt.
Framförallt vill han dock ta sig tid att hälsa på gamla vänner och bekanta, alla år i branschen har gett honom ett enormt kontaktnät över hela landet.
– Det är så roligt att få se hur kursdeltagare från både Dannemora, Bergutbildarna och Nitro Nobel dyker upp i branschen och gör ett säkert och bra jobb. Där har jag fått min belöning.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.