Sverigeförhandlingen får svidande kritik
Sommaren 2014 inleddes arbetet med den så kallade Sverigeförhandlingen där ett primärt syfte var att att möjliggöra ett snabbt genomförande av nya höghastighetsjärnvägar som skulle knyta samman de tre svenska storstadsregionerna.
Med i bilden fanns också förhoppningen om att höghastighetstågen och lokala satsningar på kollektivtrafik med statligt stöd skulle resultera i ett värdefullt tillskott av nya bostäder och ökad sysselsättning.
När nu Riksrevisionen granskat arbetet är kritiken svidande. Bland annat konstateras att staten satsade runt 20 miljarder kronor på regional kollektivtrafik i utbyte mot utökat bostadsbyggande.
Enligt Riksrevisionen blev det fel redan från början genom att staten åtog sig att medfinansiera stora investeringar i storstädernas kollektivtrafik i utbyte mot att kommunerna lovade att bygga nya bostäder, en modell som avviker från hur riksdagen har beslutat om att infrastruktur ska planeras.
Riksrevisionen har dock valt att granska om regeringen trots det har skapat förutsättningar för investeringar som i så hög grad som möjligt uppnår de mål som riksdagen har beslutat om på transportområdet.
Även här konstaterar dock Riksrevisionen att det blev fel redan från början i och med att utrednings- och förhandlingsarbetet utfördes under stark tidspress och att nödvändiga beslutsunderlag och kvalificerade kostnadsanalyser inte togs fram. Riksrevisionen pekar också på brister i statens insyn och kontroll under genomförandet.
I stället för att undersöka vilka projekt som var mest samhällsekonomiskt lönsamma, och bäst skulle lösa de transportbehov som fanns, prioriterade Sverigeförhandlingen dyra projekt i utbyte mot nya bostäder.
Bristerna i underlagen samt frånvaron av vedertagen kvalitetssäkring från Trafikverket och Trafikanalys medförde ökade risker för fördyringar, något som Riksrevisionen också noterat i flera fall.
– När staten gör stora investeringar i infrastruktur ska samhällsekonomisk lönsamhet vara en viktig utgångspunkt för prioriteringen. Förutsättningarna för detta har varit dåliga i arbetet med Sverigeförhandlingens storstadsavtal, säger riksrevisor Helena Lindberg.
Bristerna beror, enligt Riksrevisionen, framför allt på planeringsmodellen, där investeringarna till stor del beslutades utifrån hur många nya bostäder som utlovades snarare än hur samhällsekonomiskt lönsamma investeringarna i infrastruktur var.
Därför finns risken att de valda projekten har trängt undan investeringar som skulle ha gett mer kollektivtrafik för pengarna. Detta strider mot de transportpolitiska målen, men skulle eventuellt kunna motiveras om de i stället bidrog mer till bostadspolitiska mål. Regeringen gav dock ingen vägledning om hur målkonflikten skulle vägas av.
Sverigeförhandlingen har rapporterat att storstadsavtalen resulterat i cirka 200 000 nya bostäder. Riksrevisionens bedömning är att avtalen visserligen kan ha påskyndat bostadsbyggandet något, men att nettotillskottet av nya bostäder som de har lett till i praktiken är betydligt mindre.
– Kommunerna planerade i många fall redan större bostadsutbyggnader och dessa planer påverkades sannolikt inte i någon större utsträckning. I många fall är de nya bostäderna beroende av förbättringar i infrastrukturen, men inte nödvändigtvis den som sedan beslutades, säger Martin Hill, projektledare för granskningen.
Tanja Rasmusson, näringspolitisk chef på bransch- och arbetsgivarorganisationen Byggföretagen är inte förvånad.
– Beslutsfattare måste orka se hela bilden när de satsar på samhällsbygget. Satsningar på infrastruktur är en viktig motor för ökat bostadsbyggande. Samtidigt visar Riksrevisionen att statliga och kommunala satsningar inte görs i ett vakuum, utan är beroende av fastighetsägares och privatpersons möjligheter att finansiera sina investeringar. Antalet byggda bostäder påverkas förstås av t ex kreditrestriktioner och hyresregleringar, säger hon i en kommentar.
Riksrevisionens rekommendationer
Riksrevisionen rekommenderar regeringen att vid förhandling om medfinansiering av regionala kollektivtrafikåtgärder göra följande:
- Säkerställa att prioritering av åtgärder grundas på analyser av behov, transparenta och jämförbara samhällsekonomiska analyser samt tillförlitliga kostnadsuppskattningar.
- Säkerställa att prioritering utifrån de transportpolitiska målen är den huvudsakliga utgångspunkten. Om en förhandling innebär en risk för avsteg från de transportpolitiska målen bör detta belysas på ett tydligt sätt.
- Säkerställa att staten efter att beslut om medfinansiering fattats har god insyn och kontroll under genomförandet av de åtgärder som beslutats.