Från noll till 120 på 30 år
Av 
Umeå. – Foto? Men då måste jag ju kamma mig, säger Torbjörn Sundh bekymrat.
Men varför skulle han kamma sig? Den vildvuxna kalufsen har blivit lite av hans signum och håret spretade antagligen lika mycket 1990, då han startade sitt företag.
– Det är som det är, konstaterar han glatt.
Torbjörn Sundh är i dag en spelare av rang i Umeå, trots att han är både vd och äger ett företag med rejäla muskler vill han ändå inte kalla sig något annat än ”maskinförare”.
– Jag är ju maskinförare i grund och botten.
Maskinintresset föddes tidigt, trots att det inte fanns ett spår av vare sig lantbruk eller entreprenad i familjen.
Skulden faller i stället på grannarna på Grisbacka, de lät den lille parveln följa med i en eller annan traktor och när Torbjörn Sundh väl fått smak för yrket fanns ingen återvändo.
Han utbildade sig på transporttekniskt gymnasium, lärde sig skruva i bilar och lastbilar och fick nosa på någon enstaka skogsmaskin.
– Det var rätt spartanskt på den tiden, inte som dagens maskinutbildningar, säger han.
Siktet var förstås inställt på att köra entreprenadmaskin, han fick snabbt jobb och efter några år, när han var i 25-årsåldern, började han köra hyvel och hjullastare åt kommunen.
Ett tryggt och bra jobb, men drömmen fanns ändå.
– Jag kände mig sugen på att prova att ha en egen traktor, minns Torbjörn Sundh.
Han sökte tjänstledigt men fick nobben och blev tvungen att ta ett betydligt större beslut – att säga upp sig.
– Det var ett stort steg, på den tiden klassades kommunjobb som det säkraste som fanns – att sluta var som att kasta sig ut för en klippvägg.
Kanske var det tur att han inte visste att det tidiga 1990-talet skulle bli ett stålbad, inte minst för nybakade entreprenörer.
– Det blev jäkligt tungt, det var ju helt fel tid att starta eget – byggbranschen var hårt pressad under 1990-talets början.
Torbjörn Sundh lyckades hålla sig själv och sin hjullastare någorlunda sysselsatta.
– Nog fick man bita på blånaglarna ibland men det gick – med nöd och näppe.
I slutet av 1990-talet lättade det. Torbjörn Sundh hamnade på några större projekt, bland annat nybyggnaden av kraftvärmeverket Dåva.
Umeå började också kaxa till sig, björkarnas stad ville bli större och när marknaden växte hängde enmannaföretaget på.
Torbjörn Sundh kunde alltså börja anställa och skaffa fler maskiner i början av 2000-talet och i takt med att projekten trillade in ökade tillväxttakten.
– Det händer mycket runt en stor stad, både när det gäller infrastruktur och när det gäller bostäder – det har gynnat oss.
I dag har den forna enmansföretagaren 120 anställda.
– Vi har ökat väldigt mycket sedan 2013, noterar han stolt.
Maskinparken har vuxit i samma takt. I dag har företaget ett 50-tal grävmaskiner, Caterpillar och Volvo, i storleken 1,3-80 ton, ett 30-tal hjullastare, de flesta Caterpillar och Volvo men också två JCB och två Ljungby, tolv dumprar, från A25 till A40, ett tjugotal grusbilar med vagn/maskintrailer samt två bandschaktare: Caterpillar D6 och D8, och två sexhjulsdrivna Caterpillar väghyvlar.
Företaget har också egen verkstad med tvätthall, tre mekaniker och två svetsare – som bland annat tillverkar en hel del redskap.
Snart är det dock flyttdags – firman har vuxit ur sina nuvarande lokaler och tanken är att bygga nytt.
– Vi har köpt en tomt på Spinnvägens industriområde, bygglovet är klart sen får vi se när vi kommer igång, kommenterar Torbjörn Sundh.
Vårvintern 2020 har han sitt finger med i flera av de riktigt stora Umeåprojekten.
Företaget är med när Komatsu bygger sin nya stora skogsmaskinfabrik, en hel del maskiner jobbar i Obbola, där SCA bygger ut sin fabrik för flera miljarder, Torbjörn Sundh Entreprenad har dessutom ett 30-tal enheter igång på jätteprojektet Västra länken, där man är med både på NCC:s, Peabs och GRK Infras entreprenader.
De fasta uppdragen löper också på, till exempel vid på Dåvadac på Dåva och för det kommunala vatten- och avfallsbolaget Vakin, med mera.
Bakom nästa hörn väntar kanske Norrbotniabanan.
– Vi får se om vi får något att göra där med, kommenterar Torbjörn Sundh.
Företaget lämnar sällan hemstaden.
– Huvudmenyn för oss är Umeå – det finns tillräckligt med jobb här, konstaterar Torbjörn Sundh.
Byggprojekten är basen men vinterväghållning och, på senare år, även rivning, är andra ben för företaget.
Den gångna vintern har dock inneburit sparsamt med vinterväghållning, även rivningsbenet har fått vila.
– Vi ser rivning lite som utfyllnad – vi gör det när vi har tid någon gång emellanåt, kommenterar Torbjörn Sundh.
Han håller ett vakande öga på marknaden, för att kunna förutse vilka maskiner och vilka resurser som behövs.
Konjunkturerna har dalat lite men Torbjörn Sundh tror att det kommer att vända – och det snart.
– Jag är väl en sån entreprenör som bara ser möjligheter men marknaden är rätt stor just nu, byggbranschen har gått ner lite men det kommer att vända, det finns stora behov till exempel av bostäder.
– ”Tobbe”.
Torbjörn Sundh tar sig mot örat och svarar direkt. Telefonen ringer ideligen och i andra änden är det nästan alltid bråttom, där finns allt från otåliga beställare till frågvisa förare eller leverantörer som pockar på hans uppmärksamhet.
De planer han gör upp för dagen brukar därför gå kras redan innan klockan tio.
– Det är rörigt, men man får försöka hinna med, ler han.
Som enmansföretagare var han tvungen att hålla koll på allt. Med 120 anställda och nästan lika många maskiner är det dock inte att rekommendera.
– Jag styr mest schaktverksamheten i dag, väghållningen har min son tagit över och Erik Wangdell hjälper till med kalkylarbetet, säger Torbjörn Sundh.
Numera har han hela familjen med sig på jobbet, sonen Fredrik Kollberg basar alltså över väghållningen, dottern Sarah Kollberg arbetar med fakturor och försäkringar, sonen Christian Kollberg kör grävmaskin och jobbar på kontoret och hustrun Malin Kollberg, som han hängt ihop med sedan de båda var i 14-15-årsåldern, jobbar sedan några år även hon på kontoret.
Där hittar man dock sällan Torbjörn Sundh själv.
– Jag brukar komma in en stund på förmiddagen, sedan är jag mest ute och far mellan jobben och kunderna.
I maskinen hittar man honom nästan aldrig heller numera.
– Jag slutade köra 2004, det blev för mycket att hålla reda på i företaget så jag fick välja på att dra ner eller att kliva av.
Han steg ur hytten och fortsätta bygga på företaget i stället.
– När jag kom loss från maskinen fick jag ännu mer idéer och sedan dess har vi vuxit ännu mer, kommenterar han.
Arbetsdagarna är både långa och många. Torbjörn Sundh jobbar 10-12 timmar per dag, sex dagar i veckan.
– Det är ju mitt liv – det är inget jobb, det är mer en livsstil.
– Jag är ganska lugn som person, då kan jag ta att jag alltid måste vara nåbar – maskinerna kan ju få problem när som helst.
Lite fritid stjäl han dock till sig. Hemma på gården har han flera gamla amerikanare som han skruvar i när möjlighet ges.
I Tärnafjällen finns ett annat andningshål, även om motorintresset styr även där.
– Vi har köpt Ingemar Stenmarks gamla stuga – dit åker jag och kör snöskoter bland annat!
Hans första egna traktor, en Volvo 4300, blev inte långlivad. Nummer två in i firman blev en L50 som han köpte från ett konkursbo i Vännäs.
Trots att 1990-talet var lika dystert som vanligt fick han feeling – och målade maskinen i rött och silver.
– Jag tänkte att det kunde vara kul med en egen profil, förklarar han.
Den rödsilvriga Volvon kämpade tappert nästan hela decenniet ut. 1999 gick den i pension men han har inte haft hjärta att göra sig av med den – den står fortfarande röd och grann utanför verkstaden.
Färgskalan lever dessutom kvar i företagets logga – som också ackompanjeras av mottot ”Det blir bäst så”.
– Jomen det blir ju det, ler Torbjörn Sundh.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.