"Mitt miljösamvete är rent"
Av Ulrika Andersson
Hölö. En svart rökpuff stiger mot den blå februarihimlen när Conny Kolsjö, med egna företaget Kolsjös Mark & Vägmaskiner, drar igång sin Åkerman H7C, av 1992 års modell.
– Men jag kallar den ”D” eftersom jag bytt ut TD61 motorn på 145 hästkrafter mot en TD63 på 209 hästkrafter, ler han.
Han har gått loss på den snart 30 år gamla maskinen på många olika sätt.
– Varför? För att jag kan!
En förändring märks när maskinen dras igång – motorvrålet är otippat dämpat.
– Det är ett riktigt mulligt ljud, ler Conny Kolsjö.
Han har byggt om avgassystemet och satt in en ejektor i avgasröret som ska suga värmen ur intercoolern.
Tanken var att höja verkningsgraden men ombyggnaden har alltså påverkat ljudet också.
– Det blir ett dovt, nästan lite vadderat ljud.
Hör det "mulliga ljudet" i klippet ovan!
Han har också bytt ut insprutningspumpen.
– Den har fått samma pump som EC300 har.
Han har också bytt ut motvikten, originalets 1 750-kilosklump har ersatts av EW 150C:s variant på 2,5 ton.
– Den har fått en stående klump och inte den lilla ”läppen” som H7C annars har, kommenterar Conny Kolsjö.
Han har lagt en adapterplatta emellan och skurit ut för hörnen, det sistnämnda krävde mer än han trodde.
– Motorkapen högg bara, jag fick köpa en diamantklinga för 3 000 kronor.
Maskinen, som köptes in 2001, har fått en teleskopisk sticka – en finess som gör maskinen extra mångsidig, anser Conny Kolsjö.
– Den är stark när man ska bryta skogsväg och när man skjuter ut stickan når man det mesta – det är flera maskiner i en.
Nackdelar finns förstås. Maskinen, på knappt 20 ton, är inte direkt bränslesnål när man gasar på med samma effekt som en 30-tonsmaskin, då insprutningspumpen kommer från en betydligt tyngre maskin.
– Men å andra sidan klarar den sju skopor i minuten ur seg lera, det klarar ingen annan maskin i den storleken, säger Conny Kolsjö.
Han tar det onda med det goda.
– Den är otroligt stark men liten och smidig – en riktig ulv i fårakläder.
Till skillnad från många andra svenska grävmaskiner saknar dock Åkermangrävaren något – den har ingen tiltrotator.
– De passar faktiskt inte för alla jobb, säger Conny Kolsjö.
Han fick upp ögonen för fenomenet när en specialskopa gick sönder.
– Jag fick plocka av tiltrotatorn och använda en hydraulisk planerskopa.
Trots att skopan inte var anpassad för jobbet presterade den lika mycket och maskinens bränsleförbrukning gick ned, berättar han.
– Den drog tio liter i timmen, i stället för 14 – tiltrotatorn kostade fyra liter i timmen!
Han såg till att testa igen, nu med en hydrauliskt vridbar dikesskopa.
– Med tiltrotatorn på grävde jag 100 meter i timmen och maskinen drog 14 liter, med hydraulskopan grävde jag 150 meter och maskinen drog tio liter.
På många ställen kan det alltså löna sig att plocka av tiltrotatorn, hävdar han.
– Det är trots allt 500 kg som man hängt på, ska man stå och ösa ett vägdike går det fortare och drar mindre soppa utan tiltrotator.
Tiltrotatorerna i sig har han dock inget emot.
– Jag har fem tiltrotatorer, de använder jag när de gör nytta, när de inte gör nytta är de bara ett bojsänke.
Strax intill Åkermangrävaren står en Lamborghini Racing från 1996, som fått ett schaktblad som Conny Kolsjö byggt av ett gammalt hyvelblad.
– Jag har haft otrolig nytta av det, det blir en maskin mindre jag måste ha med mig ut på jobben.
Bladet har fått gavlar och undertill har han lagt stål.
– Då kan jag planera med traktorn, det är bara slänga ner bladet i full fart utan risk för att det hugger i – man måste ha något att åka på.
Ytterligare en Åkerman finns i maskinparken – en 32 ton tung EC300 av 1996 års modell som Conny Kolsjö använder för ”grövre ösjobb”.
Han har också också en ”starkt trimmad” Hanix H26B, av årsmodell 2000 – en 2,8-tonnare med en egenutvecklad buskröjare.
– Hanixen har fått en motor från en 4,5-tons Daewoo och hydraulpump från en Volvo EC55B, den har också tolv procent större hydraulkolvar, säger Conny Kolsjö.
Förstärkningen är egentligen lite av en slump – när han sökte reservdelar var det det ”värre” prylarna han fick tag i.
– Men det gör ju inget!
Gamla maskiner drar ofta mycket bränsle och Conny Kolsjö försöker därför strypa dieseltörsten på sina.
– På den 46-tonnare jag hade fick jag ner den från 38 till 24 liter i timmen, jag jämförde med nya maskiner och då var produktionen per liter och minut något högre på min gamla.
Han noterar också att den som ställer in sin maskin på rätt sätt kan minska bränsleförbrukningen och öka produktionen.
– Ska man stå och råösa kan man spara 15 liter i timmen och ändå öka kapaciteten med rätt inställning, genom att se till att motorn inte går ner i varv och att pumpen i stället minskar flödet.
Trots detta klassas Connys maskiner knappast som miljömaskiner. Han lär inte få några jobb i några miljözoner, men det vill han ändå inte ha – numera arbetar han främst för sörmländska bönder.
– Jag vill vara på landet – helst ska det vara traktoravstånd till jobbet.
Han tar debatten om miljömaskiner med ro.
– Mitt miljösamvete är rent, det kostar mer för miljön om jag skulle köpa en ny maskin, mina gamla maskiner går kanske 300-600 timmar per år styck, då är det bättre att jag kör dem tills de är riktigt slut.
Äldre maskiner ställer lite andra krav på sin ägare – går maskinen sönder är det säkrast att vara både kunnig och handlingskraftig.
Conny Kolsjö minns när motorn på hans Åkerman H16 rasade i Mockfjärd, det var 15 grader kallt och snön föll men det var bara att börja jobba.
– I två dar stod jag och en mekaniker ute och reparerade motorn – det tog bara två dar för så himla stor lust har man inte att vara ute, skrattar han.
– Vi fick använda bilen som fältbastu – vi värmde oss i tio minuter och skruvade i tio minuter.
Se fler bilder i klippet ovan!
Trots detta var han glad att det var just en Åkerman som gick sönder.
– Jag kan alla delar, den är enkelt uppbyggd och det är den enda maskinen där motorn kan sitta kvar när man jobbar – maskinen blir som en motorbänk, där har de tänkt till.
Han vill inte heller gå med på att maskinen är långsam.
– Visst, ska man göra grävmaskins Tai chi och vifta i luften är den långsam. Men nere i jordkulan är det ingen som slår den.
Han har också en Clark Michigan 75 B av 1981 års modell, en maskin han faktiskt tänkte sälja när han köpt en nyare Ljungby.
– Men jag fick bara skitbud, jag blev så förbannad att jag satte ut Ljungbyn istället och fick den såld för mer än jag gett för den.
Clarken fick alltså stanna kvar.
– Det ångrar jag inte, den är jättebra och det gör ju inget att det inte är en miljömaskin– då är det ju ingen risk att jag skulle hamna i stan.
Mer läsning finns! "Jag är lite av byns hovgrävikus" - läs mer om Conny Kolsjö och hans 30 år i branschen här.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.