”Jag är lite av byns hovgrävikus!”
Av Ulrika Andersson
Hölö. Conny Kolsjö, med egna företaget Kolsjös Mark & Vägmaskiner, har hållit på med maskiner ett bra tag vid det här laget – till våren blir det 30 år.
– Jag började direkt efter skolan, säger han.
Maskin har han kört sedan mellanstadiet – maskinglöden tändes under barndomens somrar i Värmland, när släktingarna skulle skörda hö.
– Jag var för liten för att orka med höbalarna så jag fick köra höpressen, när jag var 12-13 fick jag ta pressen och ett par vagnar och köra till grannarna för att hjälpa dem också, minns Conny Kolsjö.
Gymnasievalet blev därför tämligen enkelt – det blev maskiner.
– Jag gick maskinutbildning i Södertälje på den tiden vi hade ”riktiga lärare”, skrattar han.
Han minns med glädje Olav Björn, norrlänningen som flyttat söderut och hunnit göra ett starkt intryck på arbetsplatserna innan han blev lärare, och Rolf Bellman, åkarräven.
– De var otroligt bra, inte som många av dagens lärare som knappt jobbat i branschen.
Ett par år senare, med C-körkortet i hand, körde han både hjullastare, kranbil, grävmaskin, grusbil med mera hos sin första arbetsgivare.
När 1990-talets lågkonjunktur slog till fick han tänka om, det var ont om jobb, särskilt vintertid.
Conny Kolsjö gav dock inte tappt, han började köpa in lite billigare äldre maskiner och blicken föll snabbt på hyvlar.
– Alla sa att det var så svårt att köra hyvel så då köpte jag givetvis en för att prova, ler Conny Kolsjö.
Samma resonemang fick honom att köpa in maskiner med slängskopa, de blev en kortvarigare bekantskap men hyvlarna fastnade han för rejält.
– Jag körde för Arvidsson och Olofsson, det började med grusvägar men det blev mer och mer anläggningsjobb, inte minst i Stockholm där jag hyvlade mycket inför asfaltering i slutet av 1990-talet.
Det var ont om hyvelförare i Mälardalen, jobb fanns det alltså gott om och det var intensiva uppdrag.
– Det är inte så konstigt att många hyvelförare går in i väggen, konstaterar Conny Kolsjö.
Hyvelförarna får ofta axla ett stort ansvar på arbetsplatsen, ibland får de nästan en arbetsledande roll, förklarar han.
– Att köra hyvel är ett av de stressigaste jobben i branschen – vi ska styra både åkare, utsättare och övriga maskiner, dessutom har vi asfaltläggaren precis bakom oss hela tiden.
Hyvelföraren kommer dessutom sällan till dukat bord, inte ens när arbetsledningen tror sig ha förberett ytan, hävdar han.
– Särskilt sedan grävmaskinerna började köra med GPS blir det galet – GPS:er är jättebra i sidled, men höjderna blir ofta fel, det räcker med någon centimeter så blir det stora problem.
Att låta grävmaskinerna göra lejonparten av jobbet för att sedan låta hyveln gå in och ”putsa” lite är kanske inte alltid det enda rätta, fortsätter han.
– Det kan faktiskt vara en bättre affär att låta hyveln göra mer, det kan till och med löna sig att låta hyveln lägga ut det grövre materialet.
Hyveln kostar mer per timme, men den lägger ut materialet med större precision, därför kan det slutgiltiga priset bli lägre, hävdar han.
– I stället för att grävmaskinerna ska kratta ut materialet kan en hyvel, som kör mot totalstation och lägger ut materialet exakt på millimetern, minska mängden dyrt finmaterial.
Hans hyvel, en Mattson 266S, har en egen historia – enligt Conny Kolsjö har den ”byggt halva Arlanda” och åldern är svår att precisera även om den ”ursprungligen” är av 1986 års modell.
– 1990 tog de in maskinen och byggde om och uppgraderade den till 1990 års modell, med ny hytt och ny hydraulik. 2000, när jag köpte den, tog jag den till Uddevalla där de tog isär den och renoverade den till nyskick, kommenterar Conny Kolsjö.
I flera år pendlade han och hans hyvel till de norra delarna av Stockholm men en dag var han less.
– Jag tog hem hyveln, jag hade köpt en grävmaskin och började köra med den lite mer på hemmaplan.
Och det har han fortsatt med, numera kör han främst för sörmländska bönder.
– Det är mycket åkerdiken och skogsvägar, jag är lite av byns hovgrävikus!
Skulle han få för sig att återvända till hyvlingen – och det ska han definitivt inte, för då måste han ju jobba i stan – blir det utan hyvel.
– I så fall skulle jag köpa en nyare hjullastare, bygga en rejäl hyveltillsats, och skaffa maskinstyrning, säger Conny Kolsjö.
Hjullastaren är smidigare än en hyvel på trånga ytor, anser han.
– Dessutom kan man ta av hyveltillsatsen och ösa i hörnen, det blir mycket flexiblare.
Hyveltillsatsen skulle bli ett redskap bland andra, och han skulle helst bygga den själv, förklarar han.
– Det behöver inte vara så avancerat, hyvelbord, blad, svängkrans, ram och ett tilthuvud som sitter på maskinen och fungerar även för skopan – sedan räcker det med ett pivothjul fram – det ska vara enkelt.
Hyvelidén kommer förmodligen inte att förverkligas men Conny Kolsjö har mycket annat på gång – i vår fnular han till exempel på hur man ska kunna rensa diken på ett effektivare sätt.
– Jag har fått hem alla delar och ska börja experimentera, säger han.
Han gillar att låta kreativiteten flöda när det gäller både maskiner och redskap, det är en av fördelarna med att vara sin egen, konstaterar han.
– Jag får utveckla mina egna grejer och göra de där uppfinningarna – det är en begränsning när man är anställd även om jag höll på en hel del även då, nu är det bara upp till mig.
Mer läsning finns! Conny Kolsjö har varit mycket uppfinningsrik med sina gamla maskiner, läs mer det här hör honom också berätta om den i klippet nedan.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.