9 september förra året avsatte det svenska folket Stefan Löfven och hans rödgröna ministär. Väljarna hade fått nog efter fyra besvärliga år kantade med diverse skandaler med informationshaveriet på Transportstyrelsen som det absoluta bottennappet.

Det dröjde fyra månader innan riksdagen kunde enas om en ny statsminister. Ny förresten – än en gång blev det Stefan Löfven som trots ett historiskt svagt val för socialdemokraterna tilldelades uppgiften. Orsakerna var i princip två. Löfven lyckades till slut klippa navelsträngen till Jonas Sjöstedt, medan Ulf Kristersson valde att låta de tyglar han lagt i Jimmie Åkessons hand ligga kvar. Därmed blev valet mellan två mer eller mindre onda ting förhållandevis enkelt för mittenpartierna.

Fortsättningen blir dock allt annat än enkel för såväl statsministern som för partiledarna. Löfvens ministär har åtagit sig att driva en till stora delar borgerlig politik som må vara bra för landet, men som kan innebära stora interna problem för i första hand regeringspartierna. Även Centerpartiet och Liberalerna kan få problem eftersom de i vissa kretsar stämplats som svikare då de inte ville följa med i Moderaternas sväng mot en mer nationalkonservativ inställning.

Ulf Kristersson borde dock vara synnerligen tacksam för valet av statsminister. Nu slipper han nesan att dansa efter Jimmie Åkessons pipa varje gång ett beslut av betydelse ska fattas. Detta trots att han envist låtsats som om Jimmie Åkessons återkommande mantra att det kommer att kosta om hans parti ska ge det stöd som behövs bara är lösa skott.

Motsvarande hot kommer i och för sig också från Jonas Sjöstedt som dock har betydligt mindre makt bakom sig. Han vek snabbt ner sig redan inför valet av statsminister, föga oväntat med tanke på att alternativet att släppa fram Moderaterna med stöd av Sverigedemokraterna måste te sig sjufalt värre. Även under resterande del av mandatperioden lär det ta emot för Vänsterpartiet att göra gemensam sak med Sverigedemokraterna oavsett vad frågan gäller.

Med undantag av Sverigedemokraterna lär det heller inte finnas någon större önskan hos partiledarna att tvinga fram ett extraval. Om det är något som kan skapa enighet bland partiledarna är det att ett extraval skulle göra en besvärande parlamentarisk situation ännu mer komplicerad.

En sak står dock fullständigt klar. Dagens käbbel måste ersättas med praktisk politik.

Artikeln är en del av vårt tema om Ledare.