Patrik Jansson: ”Kommunikationen har varit rätt aggressiv ibland.”
Av Järfälla. I fjol tog Patrik Jansson tog över som vd för Bergsprängningsentreprenörernas förening, BEF, han är den andra i ordningen sedan föreningen grundades för drygt 15 år sedan.
– Jag blev både glad och smickrad över att få frågan, säger han.
På meritlistan står 25 års arbete som polis, sedan barnsben har han dessutom ett grundmurat intresse för sprängning och han är väl bekant med både föreningen och branschen, han satt till exempel länge som Rikspolisstyrelsens representant i rådet för sprängutbildning.
– Jag har haft mycket kontakt med BEF eftersom jag arbetat mycket med tillståndsgivning och träffat många sprängföretag.
Efter åtta månader som vd konstaterar han att det finns mycket att sätta tänderna i, först på listan står dock att känna de drygt 100 medlemmarna på pulsen.
– Jag kände ju många av företagen i Stockholm men behöver komma ut i landet, säger Patrik Jansson, som börjat kuska riket runt för att skaka tass med sprängarna.
– Många har mycket att berätta och det är mycket värdefullt för mig att få träffa dem.
Kontakten med medlemmarna är central i en branschorganisation, kanske lite extra i en organisation för bergsprängare. Verksamheten är hårt regelstyrd och det kan handla om liv eller död om man gör fel.
– BEF finns för att stötta och hjälpa medlemmarna, de behöver ofta få förtydligat vad det är som gäller, då tar vi reda på det, vi ringer till MSB eller polisen eller Arbetsmiljöverket, säger Patrik Jansson.
Som gammal polis ser han sina väl upparbetade myndighetskontakter som en styrka, inte minst när det gäller att försöka påverka lagstiftarna, ett av föreningens viktigaste uppdrag är att se till att de lagar och regler som stiftas är rimliga och får avsedd effekt när det gäller säkerhet och miljö, men utan att krångla till det för verksamhetsutövarna.
Patrik Jansson har också återupplivat BEF:s satsning på auktoriserad bergsprängare.
– Att bli auktoriserad innebär att man får mer ordning på sina papper, det är också en fördel gentemot beställarna.
Konceptet har funnits i flera år och ett 40-tal medlemmar har redan auktoriserats. Verksamheten har dock legat på is ett tag.
– Vi ser det som ett viktigt steg, som auktoriserad bergsprängare kan man enkelt visa för beställarna att man är seriös.
Han vill också jobba för att stärka sprängkortet.
– Det riskerar att bli allt mer urvattnat.
För att få tillstånd att spränga måste en entreprenör visa att han eller hon har den kompetens som krävs.
Ett enkelt sätt att göra detta har varit att langa fram sitt sprängkort, kortet kan utfärdas av många parter men myndigheter, leverantörer och utbildare har enats om vad som bör ingå i utbildningarna, ett arbete som utfördes i rådet för sprängteknisk utbildning.
Detta samarbete gick dock i graven för några år sedan, på grund av oenighet och myndigheter som av olika skäl hoppade av.
– Utan rådet är risken stor att utbildningarna börjar spreta, då finns risken att sprängkortet inte längre håller vad det lovar och då kanske tillstånden inte går att lita på heller.
Patrik Jansson ser en stor risk i att sprängkortet därmed förlorar sin tyngd och hoppas mycket på ett kommande internationellt sprängkort, BEF finns med som projektledare i ett EU-projekt där åtta länder ska försöka enas om vad ett sådant kort bör innehålla.
– Arbetet har pågått i 3-4 år redan och tyvärr dröjer det nog några år till innan ett förslag kan läggas fram för EU.
I väntan på ett EU-kort hoppas han på en svensk kraftsamling.
– Det internationella sprängkortet är framtiden men vi måste hitta en lösning som fungerar fram till dess att det är klart.
BEF arbetar därför för att samla de svenska parterna, inklusive alla utbildare och berörda myndigheter, i en ny form.
– Vi måste stärka sprängkortet och jag hoppas få med alla, säger Patrik Jansson.
Ett mindre roligt arv han fått att förvalta är konflikten med stenspräckningsbranschen. Teknikutvecklingen har lett till nya sätt att sönderdela berg och tonen har ibland blivit hätsk när förespråkare för spräckning respektive sprängning tvistat om vilken metod som är säkrast och vilka regler som gäller.
Patrik Jansson ser gärna att konflikten begravs en gång för alla.
– Alla är ju egentligen överens om att stenspräckningsprodukterna i sig är ett bra komplement till sprängning.
Striden har bland annat stått kring utbildning. BEF:s ståndpunkt är att det krävs mer än en dags utbildning för att spräcka i berg och kritiserar att leverantörerna inte alltid är tydliga med det.
– Arbetsmiljöverket förtydligade i fjol i ett PM att stenspräckning är sprängning, det innebär att en dags utbildning är tillräcklig för att spräcka sten, men för att spräcka i berg krävs samma utbildning och tillstånd som för att spränga i berg.
Alla är dock inte överens om detta, till exempel finns det flera domar där leverantörer av stenspräckningsutrustning fått rätt mot parter som hävdat att spräckning i berg borde likställas med sprängning.
Patrik Jansson konstaterar att flera av domsluten överklagats och han vidhåller att det krävs mer utbildning om man ska spräcka mer än enstaka stenbumlingar.
– Vi på BEF anser ju att spräckning i berg ska betraktas som sprängning, då behöver man ha sprängkort.
Han uppger dock att frågan inte är högprioriterad för BEF och konstaterar att de två branscherna egentligen överlappar varandra på ett bra sätt.
– Så länge det inte handlar om berg är spräckning inte sprängning, den stenspräckning som sker i berg handlar dessutom om väldigt små volymer, blir det större massor som ska bort måste man spränga, annars tar det en hiskelig tid.
Vid mindre jobb kan stenspräckning därför vara ett utmärkt alternativ anser han.
– Stenspräckning är till för mindre jobb där man skjuter ett hål i taget, det är ett ganska säkert att spräcka mindre stenar men tänder man upp dem elektriskt går det att tända upp fler patroner i en salva, då blir riskerna större.
Patrik Jansson noterar också en ekonomisk risk.
– Vid sprängning måste vi alltid kunna visa att vi inte orsakat skador och ser därför till exempel besikta hus som ligger nära och sätta in vibrationsmätare.
– Vid stenspräckning hävdar man ofta att vibrationerna blir så låga att man inte behöver mäta dem, man ska också slippa besikta byggnader.
– Men om någon anser sig ha fått en skada kan man i så fall inte visa att man inte orsakat den och det kan bli dyrt.
Ansvaret vilar tungt på den som sprängt eller spräckt, och entreprenören riskerar därför att råka illa ut, konstaterar han.
– Har stenspräckaren inte gjort en besiktning och husägaren hävdar att det blivit en skada står entreprenören helt ensam.
Han efterlyser därför klarare riktlinjer.
– Det vi vill se är att det blir mer tydligt att myndigheterna anser att det faktiskt handlar om sprängning, och att dessa regler sedan följs.
Han hoppas också att den tidvis hårda tonen ska lägga sig.
– Vi har inte kommit överens och kommunikationen har varit rätt aggressiv ibland. Men vi har mycket gemensamt och det vore bra om vi kunde samarbeta, det finns ju till exempel många sprängfirmor som använder stenspräckningsutrustning som komplement nära husgrunder.
———————————————————————————————
Entreprenadbranschens egen tidning!
Följ oss på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube!
Artikeln är en del av vårt tema om Chefintervju.