Brokk föddes i en blyugn
Av På 1970-talet var det vanligt att människor för hand utförde det tunga och många gånger farliga arbete som numera sker med rivningsrobotar.
Per-Martin Holmgren bevittnade just en sådan scen 1976, på Rönnskärsverken, Bolidens smältverk i Skelleftehamn.
– Det var ett hemskt jobb, det var trångt och besvärligt, det var mycket svårt att bila och det var varmt, säger han.
Han drev vid denna tidpunkt företaget PE Holmgren tillsammans med sin bror Lars. Företaget grundades redan på 1930-talet av brödernas far och sysslade huvudsakligen med VA-anläggningar och vägar. Den stora kommunsammanslagningen i Skellefteå i slutet på 1960-talet innebar att många mindre jobb övergick i kommunal regi.
– Det fanns inte mycket jobb så vi fick sikta in oss på en del udda saker, vi tryckte rör under vägar, vi byggde sänkbrunnar, vi byggde en pålkran, vi sprängde och dök med mera, minns Per-Martin Holmgren.
– Brorivningar var intressanta och lönsamma och ledde oss in på industririvningar.
Rivning hade vid denna tid ett oförtjänt rykte, konstaterar han.
– Det var en underskattad bransch, det är minst lika svårt att riva som att bygga, det är ofta farligt och man måste kunna bedöma risker.
– Men beställarkraven var höga, det var alltid bråttom och vi insåg att vi måste vara rationella.
Bröderna arbetade sig till ett gott rykte och fick sedermera uppdrag på Rönnskärsverken.
– De hade snappat upp att vi var snabba och effektiva, med många idéer, säger Per-Martin Holmgren.
Inne på Rönnskär skötte bröderna sitt, i förbifarten noterade Per-Martin dock två helt andra arbetslag som avlöste varandra i en oförtröttlig strävan att rengöra en blyugn.
– De fick krypa in genom en lucka, med hel mask för ansiktet och tjocka träsulor på fötterna.
Innanför luckan stod arbetarna med tryckluftsdrivna maskiner och bilade bort blyslagg som bränts fast i teglet.
– Blyslagg är hårt, nästan som betong och segt. På ytan oxiderar slaggen till blydamm och längre ner under slaggskalet är den glödande. Blydamm som spred sig var inte hälsosamt, säger Per-Martin Holmgren.
Han började fundera på om jobbet inte skulle kunna utföras på ett enklare och effektivare sätt.
– Jag sa att vi kunde göra det på halva tiden, då blev de intresserade och vi fick chansen att prova.
Bröderna Holmgren började med att bygga en transportled, över den så kallade katastrofgropen utanför byggnaden, (en grop byggd för att kunna ta emot läckande bly), genom ytterväggen och fram till ugnen där de skar bort kylmantlarna och rev sig in.
Sedan tog de en liten bandtraktor Btd-6, förstärkte hydraulsystemet och monterade på en Montaberthammare 501, larvade in den i ugnen och började bila. När materialet var sönderslaget larvades maskinen ut, försågs med en skopa och kunde sedan lasta ut slaggen.
– Det var ett rätt stelt instrument, men det fungerade, minns Per-Martin Holmgren.
Bröderna Holmgren fick blodad tand och satsade på att förbättra produkten, brodern Lars var tekniskt flink och nästa ekipage – som fick namnet 710 (eftersom den vägde 7,1 ton) – grundades på en borrvagn som man köpt av Boliden.
– Den fick en svängkrans, ett hydraulsystem, en tvådelad maskinarm och den var eldriven, säger Per-Martin Holmgren.
Maskinen var dessutom fjärrstyrd och därmed var urbrokken född – även om det skulle dröja länge innan den fick namnet Brokk.
– Efter andra ugnsjobbet visste vi hur maskinen skulle se ut och den ser i princip ut som Brokken gör i dag.
– Vi ville att den skulle vara ungefär som en spindel, den skulle kunna ta sig in där det var trångt och sedan veckla ut sig.
Bröderna döpte produkten till Mini-Max och började testa den grundligt i sin rivningsverksamhet. De tog sig an uppdrag som annars skett manuellt och såg vad som fungerade och vad som behövde jobbas på.
Innovationen drog blickarna till sig, Börje Hedlund, rivningskonkurrenten Sisabs ägare, blev mycket intresserad och föreslog ett samarbete.
– Vi insåg att vi kunde nå längre tillsammans, jag och brorsan var inte så affärsmässiga medan Börje var bra på affärer, minns Per-Martin Holmgren.
Trion tog inledningsvis fram en serie på fem maskiner, samarbetet gav mersmak och det dröjde inte länge innan de gick ihop även när det gällde rivningsverksamheten.
– Han avslutade sitt Sisab och vi lade ner PE Holmgrens entreprenadverksamhet.
De forna konkurrenterna startade Rivteknik, som ägdes av det gemensamma moderbolaget Holmhed Systems (efter ägarna Holmgren och Hedlund). Tillverkningen av Mini-Max utfördes av PE Holmgren.
Rivteknik slog sig snabbt fram på marknaden, Skellefteåföretaget startade dotterbolag i Sundsvall, Karlstad, Stockholm, Göteborg och Lindesberg och passade på att testa de nya maskinerna på olika uppdrag.
– Verkligheten blev vår testbana, säger Per-Martin Holmgren.
När arbetsveckan var över ramlade rapporterna in från rivningsarbetsplatserna – hade något spruckit eller läckt?
– Produktutvecklingen pågick under många år, men vi såg ju att grundkonceptet var rätt.
Den första modellen fick namnet PH250, en 2,5-tonnare. Efter något år kom även en mindre modell, PH80 (0,8 ton)
Med tiden började dock namnet Mini-Max skava, det var inte särskilt unikt och 1982 döptes produkten om till Brokk, efter den extremt starka dvärg som enligt den nordiska mytologin smidde Tors hammare.
Produktionen skedde till en början i företagets egen verkstad.
– Vi hade ett rationellt system med 5-6 lokala underleverantörer som stod för maskinkroppen, stödben, skopan, aggregatet och så vidare och där vi i princip bara monterade komponenterna.
Med tiden ebbade barnsjukdomarna ut och trion tog steget ut på marknaden som dock visade sig vara rätt trög.
– Vi låg långt före alla andra när det gäller miljötänk, att bila för hand ger vibrationsskador och man utsätts för luftföroreningar med tungmetaller och asbest med mera. Vi tyckte det var en fördel att använda maskiner i stället men många fortsatte att handbila i otroligt tokiga lägen, säger Per-Martin Holmgren.
Företaget kämpade för att få till ett försäljningsnät när Atlas Copco fick upp ögonen för produkten, den fjärrstyrda maskinen fungerade utmärkt för att skrota berg i gruvor och där räckvidden inte räckte till monterades maskinkroppen i skopan på en lastmaskin. 1983 fick Atlas Copco därför försäljningsrätten på hela världen utom USA.
Satsningen började bra men sedan rann det ut i sanden, den största kunden blev Rivteknik själva.
–Tiden var inte mogen, säger Per-Martin Holmgren.
Företaget vågade sig ändå på en egen amerikansk satsning och startade Demo Tech inc 1983 tillsammans med Hans Roland Johansson.
– Vi hade en stor pick up med trailer komplett rustad med Brokk, elverk, diverse reservdelar och inte minst duktiga maskinister från Skelleftetrakten, säger Per-Martin Holmgren.
– Vi läste entreprenadtidningar och då vi hittade lämpliga ”Brokkjobb” besökte vi arbetsplatserna. Ofta ledde det till uthyrning av en maskin som senare ledde till en försäljning.
Det var inte helt lätt att sälja in en ny rivningsmetod, amerikanerna hade billig arbetskraft och kunde ta in någon från gatan som fick stå och bila, knappast med mask heller utan snarare med en cigg i mungipan.
Efter ett par år och ett 50-tal sålda maskiner styrdes kosan hemåt igen. När Per-Martin Holmgren kom tillbaka till Skellefteå var han sliten, detsamma gällde hans kollegor och trion tackade därför ja när ett lokalt investmentbolag ville köpa maskindelen 1985.
– Hade vi inte vuxit så mycket och så snabbt hade vi kanske kunnat ha Brokk kvar, men det krävde så mycket energi, det var inga normala arbetsveckor och vi var ju inga erfarna företagsledare, vi kände att nu fick det vara bra.
Rivteknik, som utvecklats till ett av Sveriges största rivningsföretag, såldes under perioden 1988 -1990 till Skanskas dotterbolag Stabilator.
– Vi var ganska mätta även på rivning.
Med facit i hand ser Per-Martin Holmgren med glädje tillbaka på tiden med Brokk.
– Börje var en skicklig entreprenör, han kunde ”ta” folk på ett bra sätt. Lars var en duktig tekniker och jag var nåt mittemellan, med på tok för många idéer.
40 år efter Brokkens tillblivelse har han inte heller några problem att känna igen sin uppfinning – 2016 års modeller är fortfarande fjärrstyrda, maskinen består av en stållåda med utvikbara stödben i varje hörn, den är smal nog att kunna ta sig igenom trånga öppningar och ska tåla vibrationer och slag.
– Det tredelade armsystemet är unikt, det blir en fackverkskonstruktion som gör maskinen stark, det går också att vika ihop den, och de dubbla hydrauliska cylindrarna gör att man kan få ett linjärt utskjut, det är viktigt när man ska bila, vi fick till det ganska bra.
Hur ser det ut för Brokk i dag? Den lilla rivningsroboten har tagit sig ut i världen – läs mer här (klicka på länken).
-----------------------------------------------------------------------------
Entreprenadbranschens egen tidning!
Följ oss på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube!
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.