Alltid någon annans fel
Käbbel i sandlådan löser inga knutar. För att få fler väljare krävs helt enkelt en politik som gynnar fler.
Partiledardebatten nyligen i Agenda visade snarast att politik är det omöjligas konst – eller i varje fall konsten att vinna röster genom att vägra besvara besvärliga frågor och skylla all galenskap i världen på sina politiska motståndare. Att budskapen eller – allt för ofta – bristen på budskap gärna framfördes i korus av flera debattdeltagare gjorde det inte lättare för de väljare som vill ha lite substans i sitt beslutsunderlag. Det skulle heller inte skada om någon av de som medietränar partiledarna kunde upplysa dem om att argumenten inte blir bättre för att talaren höjer rösten – inte heller för att argumenten återupprepas till leda.
Möjligen var det Ulf Peder Olrog som drog upp riktlinjerna under krigsåren då han skrev de ofta använda textraderna ”Allting går att sälja med mördande reklam. Kom och köp konserverad gröt.” Samma metod används i dag till leda av de politiska företrädarna. Tjatar man tillräckligt ofta om att alla problem är de politiska motståndarnas fel tror kanske väljarna att det är sant till slut.
Den strategin kan i och för sig vara strategiskt korrekt av fler skäl. Genom att vägra redogöra för sin egen och sitt partis uppfattning i en brännande fråga minskar ju risken att någon tycker att den inställningen är fel. Genom att slå fast att felet är någon annans kan man ju därutöver hur länge som helst hävda att de skador som någon annan orsakat varit allt för svåra för att rättas till – i varje fall under så kort tid som en mandatperiod.
Ett sätt att få bort sandlådekäbblet skulle kunna vara att deltagarna i debatterna bara fick prata om sin egen politik – den man förhoppningsvis kan bäst. Det skulle inte bara minska käbblet utan också flytta debatten från dåtid till framtid. Visserligen skulle det också bli betydligt lättare för den som lyssnar att ta till sig och förstå det som sägs – något som alla partiledare kanske inte är så intresserade av.
Som lyssnare får man kanske också acceptera att tonläget blir lite högt – i synnerhet som vissa partier onekligen befinner sig i kris. Det krävs extraordinära åtgärder för att ge sjunkande skutor vind i seglen.
KD har svårt att hitta någon profilfråga som väcker väljarnas intresse eller sympati och hänger minst sagt på gärdsgården.
Miljöpartiet får nu känna av problemet att vara ett alibiparti. Partiets hjärtefrågor har malts ner till ingenting. När språkrören ska förklara regeringsbeslut faller de i gråt eller kallar den förda politiken för skit. Inte så konstigt att väljarna hoppar strömhopp så snabbt det bara går.
Käbbel i sandlådan löser inga knutar. För att få fler väljare krävs helt enkelt en politik som tilltalar fler. Och att man inte bara är öppen med detta utan också står för den valda linjen.