32

Bilder

Smidigt. Claes Nilsson använder den mindre kulan för att kunna bomma ut längre utan problem. Foto: Ulrika Andersson

Mjölby. Ett dovt dunkande ljuder i Mjölby. Dammet från grävmaskinernas idoga betongklippande en bit bort yr vida ikring samtidigt som den jättelika lingrävaren åter tar sats och medelst sina linor svingar den drygt två ton tunga rivningskulan mot det 37 meter höga huset.

Någon timme senare är en del av trapphuset halvt utrivet och maskinförare Claes Nilsson placerar skickligt kulan i byggnadens innandöme och drar sedan ut den så att ett stort sjok av väggen rasar till marken med ett öronbedövande brak samtidigt som den månghövdade publiken drar efter andan.

– Vi river Mjölbys hjärta, säger Kjell Jansson, vd på Jansson Entreprenad AB.

För Mjölby heter inte Mjölby av en slump. Sedan urminnes tider har bönderna fraktat sin säd till staden för att få den mald till mjöl. De vattendrivna kvarnarna ersattes på 1920-talet av eldrivna varianter, för ett par år sedan lades dock även den moderna mjöltillverkningen ned och nu klämtar klockan för den anrika kvarnanläggningen i stadens kärna.

Mitt emellan järnvägen och huvudgatan och tvärs över gatan från kyrkan tornar de mäktiga silorna upp sig. De är rejält höga och rivningsuppdraget har gått till Linköpingsföretaget Jansson Entreprenad AB.

– 36 av de totalt 54 silorna är i betong, de är byggda på 1930-talet, de av stål är betydligt yngre, säger Kjell Jansson.

Rivningen började i mitten av februari. Innan dess krävdes omfattande saneringar.

– Vi hittade eternitplattor under taket och asbest i rörböjar och fick sanera asbest och PCB i nästan en månad, säger Kjell Jansson.

Man selektivrev också ut allt trä för att ge maskinerna en ”ren” arbetsplats bestående av enbart betong, stål och kablar.

För att kunna ge sig på stommarna krävdes dock hjälp.

– Den högsta byggnaden är 37 meter och mina höjdrivare når bara 23 meter upp, säger Kjell Jansson.

Lösningen blev att hyra in ”flygarn” Claes Nilsson som med 114 veteranmaskiner och en glödande passion för entreprenadmaskiner ryckte ut med sin lingrävare Ruston Bucyrus RB38 av 1969 års modell.

– Vi fick ta hit den från Enköping på två trailrar, maskinhuset som väger 55 ton fick gå på en och masten och kulorna på en annan, säger Kjell Jansson.

Veterangrävaren har fått den högsta byggnaden på sin lott.

– Han får ta ner den 20 meter så kommer vi åt med de andra maskinerna, säger Kjell Jansson.

Claes Nilsson har två rivningskulor till sin hjälp, en på 2,4 ton och en på 3,3 ton. Kulan riktas målmedvetet rakt mot Mjölbys hjärta. De första anslagen ger inte synbar effekt men snart ger fasaden vika och stora hål slås upp. När Claes Nilsson dundrat loss tillräckligt mycket betong ger han sig på armeringen.

– Jag drar sönder armeringsnätet med indragskedjan.

Han använder sig främst av den mindre rivningskulan på 2,4 ton.

– Då kan jag bomma ut längre utan att det blir för stora dynamiska krafter i maskinen.

Han tillägger att betongen är lättbearbetad.

– Den är mjuk, men jag får ta det lugnt och peta på hörnen så att det inte flyger material.

Claes Nilsson har nyligen gått i pension från sitt arbete som flygkapten och kan nu lägga all kraft på maskinerna.

– Av mina 114 maskiner är det ett tiotal som jag använder på jobb, resten är museiföremål.

Just den här maskinen köpte han 1996 och renoverade upp. Normalt öser den grus på ett grustag men det har blivit en del rivningsjobb också, både för den och för Claes Nilssons större maskiner.

– Vi har rivit bland annat åt Studsvik och åt Lövsta Sopförbränning i Hässelby utanför Stockholm.

Lingrävaren har en 14-liters Cumminsmotor på 260 hästkrafter och enligt Claes Nilsson är det inte svårt att köra maskinen.

– Spakarna är luftmanövrerade, det går lätt.

Att använda den effektivt ställer dock höga krav på den som ska spaka.

– Det krävs en maskinist, inte en förare, man måste kunna reparera och justera den, den har till exempel många smörjpunkter, säger Claes Nilsson.

Han konstaterar att den drygt 40 år gamla maskinen håller en kvalitet som är få moderna maskiner förunnat, den är till exempel inte svetsad utan slätgjuten.

– Den går billigt också, den väger 58 ton men drar bara sex liter i timmen, säger Claes Nilsson.

Kjell Jansson är också nöjd med veteranmaskinen, trots att det finns moderna höjdrivare som når över 40 meter.

– Det blir ineffektivt med en modern maskin där man måste jobba med kamera för att se var man klipper. Med den här ser man vad man gör direkt.

Övriga maskiner ter sig rätt små i jämförelse med 58-tonnaren med 40-metersmasten. Men de gör ett hästjobb även de, en Liebherr höjdrivare försedd med en roterande pulveriserare klipper målmedvetet ner betongsilor samtidigt som lingrävaren dunkar ner höjdbyggnaden.

– Den får ta allt som är 20 meter och lägre, säger Kjell Jansson.

Höjdrivaren är 3-4 år gammal och utrustad med tre olika stickor som sätts på efter moget övervägande.

– Med den kortaste kan vi använda den största pulveriseraren på 3,5 ton, med den längre får vi ta en mindre, men då når vi å andra sidan högre, säger Kjell Jansson.

En Volvo EC 240 CL och en Caterpillar 330 BL Quarry bistår höjdrivaren med att pulverisera materialet. Volvon har försetts med extra hydraulkraft för att kunna arbeta effektivt.

– Redskapen kräver mycket olja men nu är den supereffektiv, den har fått extra flödesmätare och klämmer lätt sönder 50 centimeter tjocka betongblock, säger Kjell Jansson.

En Volvo EW 160 B finns också på plats.

– Det är en servicemaskin som röjer snö och servar med redskap, säger Kjell Jansson.

Ett alldeles färskt nytillskott väntar också på att gå loss på Mjölbys hjärta, en Volvo EC 380 DL på 42 ton har precis levererats till företaget.

– Jag tror att den kommer att producera mer ton per timme till en låg bränsleförbrukning, den ska också ha en katalysator som renar avgaserna bättre, kommenterar Kjell Jansson.

Även den nya grävaren har försetts med extra hydraulik för att klara de redskapskrävande uppdragen.

– Vi behöver använda betongfräsar, pulveriserare och andra specialverktyg. Då måste maskinen ha mycket olja.

Om två månader ska rivningsarbetet vara klart. Det är trångt och byggnaderna är enorma.

Ändå räknar Kjell Jansson med att slippa transporter. Det blir snarare tal om att transportera dit massor, under de väldiga silorna gapar nämligen 6-7 meter djupa källare som ska rivas och fyllas upp.

– Det fattas cirka 3 000 kubikmeter massor, uppskattar Kjell Jansson som räknar med att det blir ungefär 3 500 kubikmeter betong från silorna och lika mycket från höjdbyggnaden i etapp ett och totalt cirka ungefär 7 000 kubikmeter rivningsmassor i etapp två, en volym som motsvarar ungefär 16 500 ton per etapp.

Att brutalt radera ut Mjölbys mest kända blickfång väcker både avsky och förundran och åskådarna samlas i stora skaror.

– Det är otroligt mycket folk som vill titta på, skolklasser och dagisbarn kan stå här i timmar och titta, säger Kjell Jansson.

Just i dag är det ett betydligt äldre klientel som stoiskt ignorerar både kylan och det virvlande dammet för att ytterst fokuserat och under största möjliga tystnad beskåda hur rivningskulan viner och betongen smulas sönder.

Fack- och lokalpress, TV-team etcetera har också uppvaktat Kjell Jansson.

– Det är många som är intresserade av vad vi gör. Det är ett annorlunda projekt och en annorlunda maskin.

Att kvarnen i Mjölby rivs skulle kunna vara ett östgötskt trauma, men man kan alltid lita på folkhumorn.

När mjölets Mecka nu förlorar sin främsta symbol samtidigt som man placerat en jättelik potatis vid en av stans infarter för att uppmärksamma bygdens omfattande potatisodlingar var svaret givet.

– Man undrar om Mjölby nu ska kallas Knölby, ler Kjell Jansson.

————————————————————————————

Entreprenadbranschens egen tidning!

Följ oss på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube! 

Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.