Socialdemokraterna förädlade systemet på fler punkter. Den ohemula beskattningen på tjänster må vara det största misstaget eftersom den har lagt grunden till en mycket omfattande handel med svarta tjänster. Men lika missriktad är beskattningen av boende och bilism. Vi behöver någonstans att bo och vi behöver ta oss fram mellan olika platser. Bostaden kan inte flyttas utomlands, inte transporterna heller. Alltså – höga skatter på boende och bilism, något som i och för sig är någorlunda rättvist. Det drabbar de flesta, om än i varierad utsträckning. Möjliga undantag är de som, på grund av beskattningen, inte har råd till en egen bostad eller en egen bil. Anders Borg har varit en god elev. Hans första mer kraftfulla åtgärd som finansminister var att höja boendebeskattningen. Ett resultat ser vi i dag i form av kraftigt minskat bostadsbyggande, vilket förvärras ytterligare av den ekonomiska oron i världen. Vad gäller tjänstebeskattningen görs en del halvhjärtade försök med rot och rut. Rot-avdraget testades för övrigt också av S-regimen med stor framgång. För att inte framgången ska bli lika stor i dag har Alliansen för säkerhets skull inrättat ett – för företagarna – så riskfullt system, att en del inte vågar åta sig den typen av uppdrag. Återstår bilismen, där Motormännen härom året gjorde bedömningen att de svenska trafikanterna årligen pumpar in i storleksordningen 70-80 miljarder kronor till den svenska statskassan. Av detta går i storleksordningen 25 miljarder kronor per år tillbaka till trafikanterna i form av nya trafikleder och underhåll av befintligt väg- och gatunät. Att bilisterna utvecklats till en av regeringens största kassakor hindrade inte infrastrukturminister Åsa Torstensson att kort efter installationen betona att bilisterna måste vara med och betala nya satsningar på nödvändiga vägar. Att bilisterna redan var nettobidragsgivare med i storleksordningen 50 miljarder kronor har hon konsekvent förträngt. Nu börjar Anders Borg dra åt tumskruvarna på bilisterna än hårdare. Stora delar av det infrastrukturpaket som aviserats bygger på att bilisterna ska betala "sin del av kakan" i form av trängselskatter, bompengar eller på annat sätt. Ställer inte kommuner och regioner upp med resurser, i enlighet med regeringens krav, uteblir satsningen. Senaste exemplet finns i Stockholm där höjda trängselskatter och nya vägtullar ska möjliggöra ett nödvändigt trafikpaket. De lokala politikerna blir gisslan som tvingas övertyga bilisterna om att de ska betala ännu mer till statskassan. Sverige behöver skatteintäkter, men att krama varje möjlig och omöjlig slant ur en befolkning som dignar under skattebördan är lika kontraproduktivt för en borgerlig regering som det var när S satt vid makten.