Rune Andersson är projektledare på Vägverkets vägbyggnadsavdelning, och har under många år tampats med ilskna markägare, folk som fått sin lagård sönderskjuten eller bilister som sett stenar spruta upp på vägen.

– Vi hade ett generellt problem på Vägverket, salvorna täcktes inte och det gav upphov till stensprut, konstaterar han.

Vid sprängning är det ofta pest eller kolera man har att välja mellan. I avtalen anges nästan alltid att alla salvor ska täckas med spräng- mattor, men i praktiken är det inte lika enkelt.

– Entreprenörerna vill ofta inte täcka salvorna, eftersom non-el slangarna lätt går sönder då, för- klarar Rune Andersson.

Om man täcker salvorna slipper man stensprut, men riskerar alltså trasiga non-elslangar som kan ge upphov till andra, mycket allvarliga problem.

– Det blir hål i laddningarna, vissa salvor går inte, och man får odetonerat sprängmaterial kvar i berget, säger Rune Andersson.

Odetonerat sprängmaterial någon stans bland bergmassorna är en mycket farlig nål i en jättelik höstack.

– Det kan till exempel smälla när gräv maskinisten ska lasta ur berget, eller så smäller det i krossen, säger Rune Andersson.

I båda fallen är konsekvenserna digra. Grävmaskinen kan välta, sten regna in i hytten och grävmaskinisten kan skadas mycket allvarligt. Och smäller det i krossen kan utrustningen skjutas sönder med dyra reparationer och stillestånd som följd.

Rune Andersson och hans kollegor ville hitta en lösning på detta problem. Rådet de fick var att sätta hårt mot hårt, och alltid genomdriva de krav på täckning som redan fanns i avtalen med entre prenör erna. Men Rune Andersson tvek ade.

– Våra byggledare stod i mångt och mycket på entreprenörernas sida, och att täcka salvorna löste ju inte hela problemet, då blev det dolor i stället för stensprut, vi ville hitta ett sätt där man kunde täcka salvorna men inte på bekostnad av säkerheten.

Han ville ha ett system som tål att täckas, och funderade på om elektroniska sprängkapslar kunde ge ett säkrare resultat. 2006 tog man därför kontakt med Bengt Folkesson på Skanexplo, och tillsammans med Bohus Bergssprängning sköt man sedan en del provsalvor längs NCC:s etapp på E6.

Resultatet blev överväldig ande, anser Rune Andersson.

– Salvorna går precis där man vill ha dem och det är mätbart på ett helt annat sätt än när man använder non-el.

Med elektroniska sprängkapslar ska man inför varje salva koppla in en handdator till kapslarna. Då blir det möjligt att se om alla hål är uppkopplade, eller om en sladd lossnat på något ställe.

– Då kan man bara lyfta på mattan och koppla in den igen, alternativt strunta i det, men då vet man var det odetonerade sprängmedlet finns, och kan gräva försiktigt på just det stället, säger Rune Andersson.

Testerna utföll så bra att han beslutade sig för att kräva elektroniska sprängkapslar i de upphandlingar som väntade för Väg verkets projekt på E6 mellan Rabbalds hede och Pålen.

För säkerhets skull krävde man också att alla salvor skulle vara täckta, och kopplade ett vite på 15 000 kronor till varje bristfälligt täckt salva. Reaktionen från entreprenör erna blev blandade.

– Många ringde och undrade om vi verkligen menade allvar, kanske var de rädda att räkna på elektroniska sprängkapslar för att sedan se att vi gav jobbet till någon som sprängde med non-el. Många trodde att det skulle bli oerhört mycket dyrare, men när vi fick in anbuden var priset unge fär som vanligt, säger Rune Andersson.

Elektroniska sprängkapslar används rutinartat inom gruvindustrin, men för anläggningsprojekt har det ansetts vara för dyrt. Rune Andersson uppger att det må vara lite dyrare per sprängkapsel, men att det ändå inte kostar mycket mer i slutänden.

– På ett större objekt blir kostnaden utslagen per kubik ganska liten. Han ser många fördelar med de elektroniska sprängkapslarna.

– De spränger exakt, och hålen går precis i den ordning det är tänkt, man minskar risken för kast och ryckare, det blir en effektivare sprängning.

Vägverket har till och med försökt provocera fram problem, genom att låta en grävmaskin larva över täckmattorna, men inget har fått tändningen att fallera.

Och Rune Andersson är så pass frälst att han för sin del tänker kräva elektroniska sprängkapslar och koppla vite till otäckta salvor i alla sina framtida projekt.

– Vi blev väldigt tydliga med att vi vill ha elektroniska sprängkapslar i fortsättningen, säger han.

Priset är fortfarande en nackdel, men Rune Andersson tror att den ökade kostnaden kompenseras av att man minskar stillestånden i krossen, får ett bättre styckefall och kanske till och med behöver mindre dynamit.

– Kanske att det kan bli lite dyrt i ett mycket litet projekt, där man spränger få kubikmeter berg per kapsel, det vill säga planberg eller låga pallar. Vi kommer att fortsätta kräva elektroniska sprängkapslar, och vi tar gärna en eventuell merkostnad.

Den största fördelen är dock den förbättrade arbets miljön, anser Rune Andersson.

– Vår grundinställning är att arbetsmiljö måste få kosta och att olyckor inte får förekomma.