Maskintok som vill testa allt
Av Öjebyn. Lillpite i mitten av 1960-talet. I skolorna har ”Den blomstertid nu kommer” klingat ut, och barnen har fått sitt efterlängtade sommarlov. En tid för bad, bus och jordgubbar. Men inte för Björn Berg. Han är sju år gammal och nu är det äntligen dags. Den lille parveln har tjatat sig blå, vunnit fajten, och nu klättrar han förväntansfullt upp i den stora hjullastaren där hans pappa Stig skarvat pedalerna så att pojken ska nå ner. De första uppdragen gick ut på att täckdika åt bönder och lyckan var total för den lille, som funnit sitt kall.
– Jag är inte klok, konstaterar Björn Berg när Entreprenad hälsar på i Öjebyn strax utanför Piteå.
Han ser med glädje tillbaka på barndomens lätt laglösa tillvaro.
– Lillpite var en underbar by, vi körde maskin och lastbil och ingen anmälde oss, ler Björn Berg.
Brottet är förhoppningsvis preskriberat så här flera decennier senare. Och Björn är klar över att det aldrig skulle ha gått att hindra honom. Det blev helt enkelt inga lediga lov eller helger för honom, han totalvägrade.
– Jag brann verkligen för det. När jag gick i fyran försökte pappa tvinga mig att ta två veckor ledigt. Men då gick jag till en bonde och frågade om jag fick köra åt honom i stället.
Trots allt skötte han skolan, men i åttan och nian tog maskinerna över. Han förmådde sin mamma att hämta honom efter skolan halv fyra varje dag.
– Sen körde jag nattskiftet till klockan två på pappas företag. Mamma och pappa kunde inte göra något åt det, jag var så jävla tokig i jobbet, säger Björn Berg.
Som om han inte hade nog att göra slog han sig på en karriär som dansbandsmusiker också. 14 år gammal började han spela gitarr, saxofon och trumpet i dansorkestern ”Mattes med Monica”. Det var spelning 4-5 kvällar i veckan och bandet turnerade i hela Norrbotten och Västerbotten.
– Jag kom hem från jobbet vid 17, duschade och åkte i väg och spelade, minns Björn Berg.
Sedan blev det 2-3 timmars sömn innan det var dags att gå till jobbet igen. Efter tio års turnerande ville de andra i bandet satsa fullt ut och börja spela heltid. Men då tackade Björn, som skulle bli pappa för första gången, för sig.
– Det var jävligt kul att vara ute och spela, men jag tyckte att det var säkrare att jobba med maskiner.
Björns pappa, som skarvade pedaler och hotade med tvångslov, hette Stig Berg, och startade ett enmansföretag redan 1955. Björn anslöt till firman så fort grundskolan var överstökad.
– Han lärde mig räkna på jobb när jag var 14 och var en mycket bra mentor, säger Björn Berg.
Far och son jobbade vidare sida vid sida och 1986 gick Björn in som delägare. Firman hade då ett 15-tal anställda och verksamheten gick främst ut på att utföra markarbeten och att montera husgrunder. Allt flöt på, men sedan kom katastroferna slag i slag. Först dog pappa Stig, och sedan slog 1990-talets byggkris till. En stor kund gick i konkurs, och drog med sig Bergs i fallet.
– Vi fick lov att lägga oss i konkurs, det var synd men det var det enda sättet att kunna betala dem vi var skyldiga pengar, säger Björn Berg.
Konkursen svider fortfarande, men med facit i hand ser han det ändå som en nyttig läxa.
– För första gången fick jag tid att titta i backspegeln, och reflektera över vad vi höll på med. Det hinner man inte när man jobbar 100 timmar i veckan. Jag tror jag blev en bättre företagare tack vare det.
Efter en månads introspektion köpte han tillbaka företaget.
– Jag fick betala mer än dubbla marknadsvärdet för alla saker, men jag ville göra rätt för mig.
Sommaren 1992 föddes så Björns eget företag: Bergs maskiner i Lillpite AB. Han hade fem anställda, och nu var det jobba järnet som gällde.
– Jag körde all övertid själv, det blir en naturlig följd om man är skapt för att stå för vad man gör, säger Björn Berg.
De sanningar som stått klara efter den månadslånga pausen fick till följd att Björn Berg gjorde saker lite annorlunda nu.
– Jag insåg att vi hade gjort jobb i tio år som inte gav särskilt mycket. De lade vi bort. Sen fokuserade vi på jobb som vi var duktiga på, och som gav lönsamhet.
Han beslutade också att dra ner på bussigheten.
– Jag kör gärna gratis åt den närmsta kretsen, men kanske inte åt din morsas kompis brorsa. Det kostar för mycket.
En jobbigare lärpenning var att det inte räcker att vara duktig på att köra maskin.
– Det slog mig att jag måste bli effektivare på kontoret, det är viktigt om man ska tjäna pengar, säger Björn Berg med ett snett leende.
I dag känns konkursen 1991 mycket fjärran. Företaget har vuxit snabbt, 1992 omsatte företaget 3 miljoner och 2007 var siffran 18-19 miljoner. De fem anställda har blivit 25 fast anställda.
– Och alla som vi var skyldiga pengar i det förra företaget har fått betalt, inflikar Björn Berg.
Företaget jobbar på två fronter. Markavdelningen åtar sig alla sorters markjobb, och sågverksavdelningen hanterar sågat virke åt SCA:s sågverk i Munksund. Sågverksjobbet dök hastigt och lustigt upp när den som fått uppdraget plötsligt måste hoppa av.
– Jag fick två timmar på mig att bestämma mig för om jag ville ha ett kontrakt på fem år, jag funderade en stund och sen sa jag: ja, för helvete, vi kör, minns Björn Berg.
Det femåriga avtalet förlängdes sedermera med sju år, och i dag har Björn Berg ett antal hjullastare och gaffeltruckar och 13 personer på SCA.
Han beskriver sig om den obotlige optimisten som känner sig lite rotlös och därför alltid har nya projekt på gång.
– Jag säger aldrig nej, det ordnar sig alltid på något sätt, och mina anställda får inte heller säga nej, åtminstone inte innan de provat.
Visst har även han gått på minor, och ibland går de äventyrliga jobben back.
– Det blir en lärpenning, då vet jag att det går, men att det kanske kostar lite mera.
Lusten att pröva nya saker har lett till många udda jobb. Till exempel har man byggt om alla Gulfmackar från Stockholm och norrut, totalt 128 stycken. Ombyggnaden krävde en hel del hantverkskunnande, och Björn Bergs anställda får inte vara rädda för att lära sig nya saker.
– Vi monterade ner reklammaster, dekalade om dem, grävde kablar, målade…. De som jobbar för mig blir jätteallround. Men jag tror att de gillar det!
För hans egen del har det med tiden blivit mer sittande framför datorn och mindre tid i hytten. Ett deprimerande faktum för en maskintok.
– Jag kör bara när det fattas folk, det blir kanske 5-10 timmar i veckan, säger Björn Berg moloket.
Han brinner fortfarande för maskiner i allmänhet och hjullastare i synnerhet, och det tog emot att trappa ner på körningen.
– Det var jäkligt svårt i början. Jag vill egentligen vara i produktionen och skapa saker.
Efter många år har han också anställt en arbetsledare, i stället för att själv rusa runt och övervaka alla jobb.
– Kunden ska inte få intrycket att ”jävlar, vad stressad han är” när jag är ute och pratar jobb, det ger helt fel intryck och man blir ingen bra säljare.
Björn Berg är flitig som en myra, men har under årens lopp haft stort stöd av sin fru Kicki, som också fungerat som ekonomiansvarig på företaget.
– Hon är en klippa och har i princip varit ensamstående med två barn i flera år, säger Björn Berg.
Känslan för maskiner har dock inte gått klockrent i arv till nästa generation. Dottern Susanne är 24 år och har aldrig insett maskinernas storhet, och den 22-årige sonen Tommy ägnade sin barndom åt att sitta som klistrad vid datorn. För några år sedan fick han dock upp ögonen för pappas jobb och nu kör han lastbil åt företaget.
– Framtiden får utvisa om han har intresset, man måste verkligen brinna för det om man ska ta över, säger Björn Berg.
Han har samma filosofi när det gäller att anställa, och letar efter de som brinner.
– Jag vill ha normalbegåvade, socialt trevliga människor som fungerar i ett team. Har de sedan ett intresse för jobbet spelar det ingen roll om de kan köra maskin, då lär jag upp dem.
Han har en riktig pärla på gång, avslöjar han.
– Det är en kille som går gymnasiet nu, han har alltid stått och glott på våra maskiner när de är ute, och han ringer mig varje ledig vecka och vill ha jobb. Men jag säger inte vad han heter så att det står i någon tidning, för honom ska jag ha!
För sin egen del har han allt mer börjat fundera på vad han ska göra med resten av livet.
– Jag skulle trappa ner vid 40, men fan vad det blev fel, skrattar Björn Berg.
En annan plan är att sälja företaget vid 55 och satsa på något helt annat. Vid fyllda 48 börjar det onekligen brännas, och Björn Berg har sin vana trogen utforskat olika möjligheter.
– Jag utbildade mig till pilot för två år sedan, jag var äldst i klassen och läste på nätterna, men tog licens både för flygplan och helikopter.
Flygningen har blivit en kär hobby, och nu när han en dröm om att köpa en helikopter tillsammans med några partners.
– Jag har alltid velat flyga, och har också registrerat bolaget för uthyrning av luftfordon.
Det kan te sig oerhört lyxigt att kunna hyra en helikopter och dra iväg på fisketur i fjällen en strålande vårvinterdag. Men Björn Berg betraktar det inte som ett kostsamt nöje.
– Det är inte så dyrt om man jämför med mina anställda som åker hit och dit på sina fyra veckors semester, medan jag bara tar ett par dagar ledigt om året.
För den sommarlovsvägrande pojken har blivit en semesterstrejkande man. Björn Berg vägrar ta ledigt mer än några dagar i sträck, och vart tredje år unnar han sig och frun en två veckor lång utlandsresa. Med det i åtanke blir en hyrd helikopter en efterlängtad chans att snabbt komma ifrån den intensiva vardagen.
– Det är fruktansvärt roligt att själv kunna flyga upp till fjällen och den totala tystnaden där, det är höjden av frihet.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.