Efter att praktiskt ha testat ett helt nytt sätt att utnyttja industriellt byggande under dryga ett och ett halvt år kastar NCC in handduken. NCC Komplett går i graven efter en miljardsatsning som tyvärr inte klarade av att möta den krassa verkligheten. Tyvärr, därför att projektet på ett fantastiskt sätt visar på den kreativitet som den svenska byggbranschen visar upp när den får en alltför sällsynt möjlighet att starta från ett vitt papper och utveckla en produkt som ingen tidigare sett. Kunskap och inspiration hämtades från den tillverkande industrin och från högre utbildningar. Gränser och ansvarsområden sågs över. Leverantörs- och transportmarknaderna studerades liksom möjligheter att effektivisera verksamheten. Mellanled försvann, dödtid plockades bort. Onödiga mil och utrymmen utraderades. Äntligen presenterades ett nytänkande som fick det gamla invanda mönstret i gungning, ett mönster som i praktiken innebär att varje nytt byggprojekt startar på ruta ett. Sveriges byggbransch visade att den minsann inte var sämre än den brittiska som fått mängder med välförtjänt positiv uppmärksamhet efter den rationaliseringsprocess som gick under benämningen rethinking construction för tiotalet år sedan. När dåvarande koncernchefen Alf Göransson presenterade sitt prestigeprojekt förra våren var han helt övertygad om att den nya metoden skulle vara ekonomiskt kon kurrenskraftig jämfört med varje tänkbar form av platsbyggande. Förhoppningen var dessutom att satsningen skulle stimulera även andra aktörer i byggbranschen till ny tänkanden som skulle resultera i en nedåtgående prisspiral. Det är beklagligt att satsningen inte blev den vitamininjektion som byggbranschen så väl behöver. I själva verket kan det bli tvärtom. Misslyckandet kommer med stor säkerhet att göra att innovatörer som verkligen söker efter nya väger kommer att tänka sig för både två och tre gånger innan de ingenting gör. Den här typen av satsningar kräver en mycket välfylld plånbok, så välfylld att den i praktiken bara finns hos börsnoterade företag och där finns i allmänhet aktieägarnas aldrig sinande krav på snabb utdelning. Börsbolagens ägare har sällan – eller aldrig – den långsiktighet som gör att riskprojekt hinner sätta sig och förhoppningsvis utvecklas till rejäla kassakor. Nu står inte Sverige och faller med ett projekt som inte lyckats leva upp till förväntningarna. Det bedrivs åtskilliga andra värdefulla satsningar inom andra företag och de kommer att följas av fler, men jag tycker ändå att det är mycket synd att en satsning som verkligen innebär en frigörelse från allt gammalt tänk nu går i graven. Att det sannerligen inte är lätt att bryta mönster illustreras tydligt av Byggnads ord förande Hans Tilly som snabbt konstaterade att det nog är bäst att vi fortsätter bygga bostäder på plats med riktiga byggnadsarbetare. Den bristen på utvecklingsvilja är en stor del av förklaringen till varför nya idéer har så svårt att slå igenom. För ungefär tio år sedan gjordes en jämförelse mellan engelsk byggindustri och en groda. En groda som sitter i en skål med vatten kan må rätt gott. Om vattnet långsamt värms upp fortsätter grodan att må rätt gott tills den kokats till döds. Brist på nytänkande, initiativkraft och effektivitet var på väg att ta död på engelsk byggindustri. Måtte inte den svenska byggbranschen gå samma väg. Jag lyfter ändå på min obefintliga hatt i respekt för ett företag som vågat välja en okonventionell väg, även om den slutade i en återvändsgränd.