Köpmanholmen, någon mil söder om Örnsköldsvik, föddes 1864, när Forss Sågverksbolag valde att placera en ångsåg vid Nätraälvens utlopp i Bottenhavet. Sedan dess har en stor del av Köpmanholmenborna haft sin utkomst på sågen, och de industrier som följde i Forss spår. 1895 övertogs verksamheten av familjen Hedberg, som kom att utveckla fabriken. 1907 byggdes en sulfitfabrik. En kraftstation och en spritfabrik följde några år senare. 1930 anlades en sulfatfabrik, som puffade på ända till 1980-talet. Med tiden fick den sällskap av ett sulfatblekeri, kolugnar och en sodahuspanna. I slutet av 1950-talet byggdes en mesaåtervinningsanläggning och på 1960-talet kompletterades sulfatfabriken med torkmaskin, vedvagga, barktrumma, renseri med mera. På 1960-talet såldes fabriken till NCB, (som många år senare köptes upp av AssiDomän). Sulfitfabriken och spritfabriken lades ner. Anläggningarna byggdes i stället om till björksulfatfabrik, kloralkalifabrik och svavelsyrafabrik. Även sulfitblekeriet byggdes om, till björkmassablekeri. Årsproduktionen vid alla dessa anläggningar var enorm, i början av 1960-talet spottade fabrikerna ut mängder av sågade trävaror, blekt och oblekt trämassa, klor, natronlut, hartsolja och terpentinolja. Industrierna i Köpmanholmen förbrukade i sin produktion oerhörda volymer sågtimmer, massaved, glaubersalt, osläckt kalk, eldningsolja med mera. Totalt jobbade 548 arbetare vid fabrikerna. Till detta kom 119 arbetare vid sågverket och 123 arbetare vid gemensamma bruksavdelningar och 90 tjänstemän och arbetsledare. På 1970-talet byggdes en sedimenteringsanläggning. Avloppet leddes om så att fiberhaltigt vatten leddes ut i en tub 150 meter ut i havet. Kloralkalifabriken slöts 1975, efter att i nio års tid ha släppt ut sitt avlopp rakt ut vid stranden. I slutet av 1970-talet började industrierna skönja slutet. 1977 lades sågfabriken ner och 1982 lades den sista massafabriken ner. Därefter vidtog en sällan skådad karusell. Området såldes i flera omgån-gar, området hade 6 7 ägare under 1980-talet. Till sist ägdes det av en bilhandlare från Pajala, minns kommunens ombud i saneringsarbetet, Anders Lindström. Enligt Anders Lindström såg kommunen ägarbytena som ett sätt att förskingra miljöansvaret för det förorenade området. Det var väldigt anmärkningsvärt att gå från ett storföretag till en bilhandlare. Som vi såg det var det ett sätt att smita undan ansvaret. De boende i byn påverkades starkt av nedläggningen. Köpmanholmen var ett väldigt välordnat och välmående samhälle, bruket anlades i en anda liknande den på Norrbyskär, ägaren Forss inspirerades av humanistiska filosofer och försökte göra arbetarnas tillvaro inte bara dräglig utan riktigt bra. Men den kulturen slogs sönder med nedläggningen. Fabrikerna gick bra men ändå lades allt ner. 830 människor förlorade sina jobb och området gick från idyll till att likna ett bombat Beirut. Alla dekisparametrar slog i topp, det blev skilsmässor, alkoholism och bråk, säger Anders Lindström. Hela samhället deppade ihop. Men efter en tid ilsknade Köpmanholmenborna till. Den gamla industritomten blev en symbol för allt elände, och frågan var varför de måste stå ut med att ha en tickande miljöbomb mitt i byn. Barnen sprang omkring i de farliga industribyggnaderna, och till slut började människorna knacka lös tegelstenar från de gamla fabrikerna och skicka till Miljödepartementet med en begäran om att fixa till detta. Kärnfrågan var vem som skulle ta ansvar för att städa upp. 1999 gjorde Örnsköldsviks kommun en miljöutredning och åtog sig att göra saneringen till ett kommunalt projekt. Några år senare kom man överens om vem som skulle betala. Totalt fick man en budget på 161,4 miljoner kronor. AssiDomän köpte NCB, och står därför för 27,5 miljoner kronor. Naturvårdsverket betalar 95 procent av återstoden, och Örnsköldsviks kommun 5 procent, vilket motsvarar ungefär sju miljoner. Kommunen har i dagarna köpt marken och tänker utnyttja den kommersiellt. 2003 drogs arbetet igång. I januari 2006 ska allt vara klart. Och enligt Anders Lindström är dekisparametrarna i Köpmanholmen nästan helt borta. Nästan alla hus är renoverade och det finns inga kåkar lediga! Optimismen inför det som komma skall är stor. Kommunen tror på området som industriområde. Med en ny väg och en ny hamn med ett av Östersjöns bästa lägen bäddar det för utveckling. Att kunna använda marken kommersiellt efteråt var ett starkt incitament när kommunen åtog sig att sanera. Om man skulle återställa marken till natur hade vi nog tänkt oss för. Tanken är att använda området som en samlingspunkt för miljöföretag inom bland annat återvinning. Köpmanholmen ligger strategiskt bra till för att ta emot återvinningsmaterial från norra Finland och norra Sverige. Snart får man inte deponera något längre, och det håller inte att köra återvinningsmaterial långt. Med pråmar kan vi erbjuda en listigare logistisk lösning. Vi siktar på företag som har koppling till forskning och utveckling, vi tror det kan bli lite som ett Silicon Valley där gamla tiders skrot blir framtidens high tech, säger Anders Lindström.

Text & Bild Ulrika Andersson

ulrika.andersson@entreprenad.com

Till senaste nytt