120 års industriverksamhet har satt sina spår och jorden vid Köpmanholmen har i decennier varit bemängd med allsköns gifter. I marken har man funnit bland annat kvicksilver, petroleumkolväte, polyaromatiska kolväten, terpentin, arsenik, bly och kadmium. Uppstädningen är ett kommunalt projekt och Örnsköldsviks ombud på plats heter Anders Lindström Han beskriver projektet som "besvärligt". För att kunna rena 50 000 kubikmeter jord blev vi tvungna att ta bort 53 000 kubikmeter betong och byggnadsrester. Totalt skulle 48 hektar mark renas. Det visade sig också att alla byggnader var rejält smutsiga, 53 000 kubikmeter byggnadsrester, varav 8 000 kubikmeter var förorenade, måste därför tas om hand. Till detta kom 50 000 kubikmeter jord. Uppgiften bestod i att riva fastigheter, pålkajer, cisterner och andra anläggningar. Den förorenade jorden måste schaktas ur och renas från olja, terpentin och andra främmande ämnen. Även vattnen runt och i området måste ses om. Dessutom måste alla ledningar i området rensas och förseglas. En del av de förorenade massorna har sanerats på plats, och en del har forslats iväg för rening. Det vi kan behandla på platsen har vi behandlat på platsen, till exempel terpentin och oljeföreningar. Totalt har vi renat över 40 000 kubikmeter jord och skickat iväg cirka 15 000 kubikmeter. Det som inte kunde behandlas var jord som innehöll olika metallföreningar, till exempel kvicksilver. Anders Lindström är stolt över att projektet inte dragit ut på tiden Vi lovade Naturvårdsverket ett saneringsprojekt som höll tidplanen, vi ville köra projektet med industriella metoder, säger Anders Lindström. Kaxigt värre, men man har faktiskt hållit det löftet. Tidplanen håller och marksaneringen ska vara klar vid årsskiftet. Alla gula maskiner ska vara borta vid årskiftet, men vi kommer att göra vissa uppsnyggningsarbeten under våren. Även budgeten kommer att hållas, med god marginal. Vi får 10 15 miljoner över, säger Anders Lindström. Han tror att hemligheten ligger i en beslutskraftig organisation. Det gäller också att ha en känsla för när man ska finlira, och när man ska gå på kraftfullt. Finlir blev det till exempel när man skulle ta bort föroreningar i byggnader. Då kröp karlar på knä med dammsugare. Det tog tid, men sedan när man skulle riva huset kunde man ta till kraftfulla metoder och därefter använda det rena materialet till fyllnad. En annan fallgrop man försökt undvika är fastna i utredningsstadiet. En del undersöker allt till förbannelse, men om man ska ha en fullständig bild av precis allt tar det år innan man får börja gräva. I Köpmanholmen har man därför försökt ha en känsla för vad som absolut måste undersökas, och hur mycket. När det gäller kvicksilver har vi lagt ner mycket energi på undersökningarna. Sen har vi köpt in en tjänst där en grävmaskin med dator och höjdmätare gräver upp kvicksilvret, på centimetern när. Har vi undersökt massorna rätt, behöver man inte gräva mer än så. För andra föroreningar har man använt mindre noggranna metoder. När vi hittat terpentin på ett ställe lät vi någon gräva kraftfullt där medan vi tog prover på ett annat ställe. Sedan fick grävaren byta grop, och gräva till dess att vi inte hittade mer terpentin. Anders Lindström varnar också för att analysera i onödan. Men när det gäller vissa föreningar måste man ha tungan rätt i mun. Vi har sett till att ha ordentlig miljökompetens i projektledningen. Enligt Anders Lindström har det varit mycket viktigt att göra entreprenaderna klara och tydliga. Arbetet kan vara mycket komplext, det är många föroreningar som kanske ska behandlas på mycket olika sätt. Men jag är mycket nöjd med entreprenörernas jobb. Det har ofta hänt att premisserna plötsligt ändras. Det ramlar fram skelett ur garderoben hela tiden. Har man då redan upphandlat ett jobb måste man kanske ändra entreprenaden, ge extra betalt eller hantera hela frågan på ett nytt sätt. För att vara på den säkra sidan har man hela tiden haft två miljöexperter från Bothniakonsult på plats. De skriver ansökningar för nästan varje spadtag, och springer runt och tar prover. Ett projekt av det här slaget kräver grundliga förberedelser och en ordentlig miljöutredning. Vi började med att studera historien och se vad området användes till från i mitten av 1800-talet fram till våra dagar. Att leta i officiella dokument och titta på kartor har gett viss ledning när det gäller att lista ut var eventuella föroreningar finns. På kartorna kan man se hur avloppsnätet gick, och var deponierna fanns, och vi kan designa markundersökningarna efter det. Men vi har också haft enormt stor glädje av att kunna intervjua människor som jobbat i fabrikerna, de vet var saker och ting verkligen hamnade, kommenterar Anders Lindström. Överraskningarna har varit många. När vi skulle riva en fyra våningar hög massasal fick vi ett tips om att där funnits 8 9 mätutrustningar med 20 kilo kvicksilver i varje, och att några av dem förmodligen slagits sönder. Det stämde, och vi kunde sedan spåra kvicksilvret ner genom alla våningar och totalt handlade det om 45 ton förorenad betong. En annan överraskning väntade i ett sällsynt kletigt rum. Vi trodde det var vanlig olja, men det visade sig vara transformatorolja, det vill säga PCB-olja, berättar Anders Lindström. PCB-oljan borde inte finnas i det rummet, som inte hyst några transformatorer. Efter lite funderande mindes några av de gamla fabriksuvarna hur det gick till när man bytte olja i transformatorerna: oljan ansågs vara för fin för att slängas, och fick i stället tjäna som allmänt smörjmedel i fabriken. Man visste inte på 1930-talet att PCB var farligt, konstaterar Anders Lindström. En annan överraskning lurade i ett halvmetertjockt barklager. 1986 revs en del byggnader, och täcktes med ett barklager som vi trodde var rent. När vi skulle ta bort täckmaterialet hittade entreprenören kvicksilverdroppar, och snart såg vi att det var fullt av kvicksilver i barklagret. Det visade sig att man inte plockat bort mätutrustningen innan kåken slogs sönder, och vi fick 4 000 kubikmeter förorenade täckmassor att ta hand om. Det hela löstes genom att gräva ut varje rum i den gamla byggnaden för sig, och lägga materialet i en enskild hög. Sedan togs prover och en del högar var förorenade, andra inte. Totalt har arbetet bestått av cirka 40 entreprenader. Vi har haft både stora entreprenörer som MB Envirotech, NCC, Vägverket Produktion, VTG och Örnfrakt, men också flera mindre. Totalt har vi anlitat ett 20-tal olika entreprenörer och en del av dessa har haft ett antal underentreprenörer. Arbetet har varit riskfyllt. Det är en väldigt farlig arbetsplats, rivningsmassorna är förorenade och allt har varit sönderrostat. Många tunga maskiner har använts i projektet. Vi har haft värsta sortens grävare, med crusher och hammare, och en hel massa grävmaskiner och dumprar. Han är glad över att man trots allt inte haft några problem att få tag på vare sig maskiner eller entreprenörer med rätt kompetens, trots att regionen är full av byggprojekt. Örnsköldsvik har varit väldigt överhettat ur entreprenörssynpunkt, det byggs Botniabana, det byggs en ny arena, ett energicentrum, Husumfabriken byggs ut och så vi. Ändå har vi fått tag på duktiga entreprenörer med bra maskiner.

Text & Bild Ulrika Anderson

ulrika.andersson@entreprenad.com

Till senaste nytt