Förslaget om att minska uttaget av naturgrus må vara en sund ambition att minska störningarna i vår yttre miljö. Följden kan dock bli ökade byggkostnader och ökad miljöbelastning i andra avseenden. Det befarar Sveriges Byggmaterialindustri.

Inledningen på nästa år blir spännande för den svenska bergmaterial- och betongindustrin. Då förväntas nämligen de nya miljömåls- och miljöbalkspropositionerna som kan få stor betydelse för den stenbaserade byggmaterialindustrin. 70 miljoner ton. Så mycket material levererades förra året av den svenska bergmaterialindustrin. 3 000 personer sysselsattes i den direkta produktionen i en bransch vars omsättning ligger kring fyra miljarder kronor. Mer än hälften används till vägbyggnad, men nästan all produktion används på något sätt inom bygg- och anläggningsindustrin. Bergmaterialet finns i husstommar som underlag för grönytor, som filter för vattenrening och mycket annat. Flera faktorer är helt avgörande för hur bergmaterial kan användas. Dit hör föroreningshalt, kornens geometri och utseende, förmågan att suga upp vatten samt fysikaliska egenskaper som hållfasthet och förmåga att stå emot nötning. Inlandsisen möblerade om det svenska landskapet och såg till att mäktiga bergformationer förvandlats till betydligt mer småskaliga fragment som i dag täcker större delen av Sveriges yta med morän, sand och grus. Stora delar av urberget har nötts loss, sköljts vidare av vatten och med åren slipats till runda hårda korn som lagrats i bland annat åsar. Kornens form och hårdhet gör dem exempelvis synnerligen lämpliga som ballast i betong. Naturgruset gör betongen mer lättflytande och lättare att bearbeta, något som inte minst är värdefull rent ergonomiskt för betongarbetarna. Naturgruset i mycket små fraktioner är dessutom oerhört betydelsefullt exempelvis i sandlådor och som så kallad fallsand under gungor och andra lekredskap. Egentligen är det inte så konstigt att kunderna och därmed även bergmaterialindustrin tidigt riktade det huvudsakliga intresset mot naturgrus. Naturgruset har dock nackdelen att resurserna är begränsade. Därför har andelen krossat berg växt sig allt större och så sent som 1997 blev för första gången produktionen av bergkross större än för den av naturgrus och sedan dess har andelen stigit stadigt. Samtidigt har utvecklingen styrts mot en allt större andel återvunnet material, bland annat används allt oftare både gammal betong och gammal asfalt där så är lämpligt. Alla inte minst bergmaterialindustrin är överens om att utvecklingen mot en högre grad av återanvändning och att öka andelen bergkross är rätt, men däremot är branschen mycket kritisk till miljömålen om att grusproduktionen inte får överstiga tolv miljoner ton år 2010. Detta trots eller kanske snarare tack vare att grusproduktionen 2003 stannade på ungefär 22 miljoner ton. Lika kritisk är organisationen till att andelen återanvänt material ska utgöra minst 15 procent av ballastanvändningen år 2010. Vi delar regeringens uppfattning i miljömålspropositionen 1997/98:145 att naturgrusavlagringar med stort värde för dricksvattenförsörjningen och för natur- och kulturlandskapet ska bevaras. Vi anser emellertid att detta syfte kan uppnås på ett för miljön och samhällsekonomin bättre sätt, säger Sveriges Bergmaterialindustris, SBMI, vd Lars Hultkvist. Hittills har minskningen av naturgrusanvändandet varit rätt odramatisk. Minskat bostadsbyggandet har minskat behovet av ballast till betongproduktion. Samtidigt används bergkross allt oftare vid vägbyggande. Däremot anser SBMI att de stora neddragningarna redan gjorts och att det blir betydligt svårare att minska produktionen ytterligare. Att nå ner till tolv miljoner ton per år betraktas som orealistiskt. Bland annat påpekar SBMI att det enbart vid betongtillverkning behövs ungefär två miljoner ton naturgrus i fraktionen 0 2 mm som "smörjmedel". För att utvinna tillräcklig mängd av denna fraktion krävs, enligt SBMI, utvinning av 8 20 miljoner ton naturgrus enbart för detta ändamål. Då krävs dessutom mindre fraktioner även som bland annat filler i reningsverk och i formar för gjutsand. Vi hoppas att i vart fall kunna hämta de minsta fraktionerna för betongtillverkning från naturgrus. Sannolikt får vi dock räkna med att använda bergkross i större utsträckning. För betongtillverkarna innebär det en delvis ny teknik som gör tillverkningen mer komplicerad och förmodligen innebär en dyrare slutprodukt, säger Lars Hultkvist. Redan nu pågår forskning i den riktningen i branschen. Bland annat samarbetar SBMI med Svenska Fabriksbetongföreningen för att hitta lösningar. En direkt svårighet som kan uppstå i stora delar av skogslänen är att man i dag inte har något annat val än att använda naturgrus i stället för det i det avseendet betydligt bättre bergkrosset i vägöverbyggnader. På många ställen saknas helt bergkross och om man inte får ta ut naturgrus innebär det bland annat ökat transportbehov med negativa miljökonsekvenser samtidigt som det försvinner arbetsplatser lokalt. Det betyder också att befintliga täkter blir större för att kunna täcka ett större område. Generellt betonar bergmaterialindustrin att det finns flera miljöbelastande faktorer som påverkas av en övergång från naturgrus till bergkross: Energiförbrukning. Krossning kräver fler krossteg. Transporter. Täkterna blir större och längre ifrån varandra. Ökad cementförbrukning. Krossmaterial som ballast ökar behovet av cement i betongen. Tillverkning av cement är energikrävande och för med sig ökade koldioxidutsläpp. Miljöbelastning vid sprängning och krossning. SBMI vill därför att delmålet om högsta tillåtna uttag av naturgrus omformuleras och begränsas till sådana geologiska formationer som har stort värde för dricksvattenförsörjningen och för natur- och kulturlandskapet inte till ett visst antal ton. Att bara ange en volym är att göra det allt för lätt för sig. I realiteten är bilden betydligt mer komplicerad. Det måste göras en avvägning mellan befolkningsstruktur och vattenbehov på den ena sidan och den lokala tillgången till naturgrus kontra brytbart berg på den andra sidan. Den tredje avgörande aspekten är kostnaderna för de olika alternativen och de miljöeffekter som transporterna för med sig, säger Lars Hultkvist. SBMI betonar vikten av att i så stor utsträckning som möjligt utnyttja återvunnet material som ballast, något som medlemsföretagen är väl förberedda för. Krossning av asfalt och betong passar väl in i verksamheten. Däremot anser SBMI att dagens lagstiftning och dess tillämpning försvårar integrationen av återvunna och jungfruliga material i produktionsfasen. Detta räknas nämligen som två separata verksamheter och därmed krävs inte bara dubbla tillstånd utan även att produktionen sker väl avskilt från varandra. Det finns dock viss förhoppning om att detta rättas till i den kommande miljöbalken. SBMI är heller inte helt nöjt med att det finns en klart angiven andel 15 procent som ska bestå av återvunnet material. I praktiken skulle det kunna betyda att man tvingas riva byggnader eller anlägga tunnlar bara för att få tillgång till material att återvinna. Möjligheterna att använda återvunnen ballast beror på tillgången på material att återvinna. Det blir därför mindre meningsfullt att formulera ett mål för hur stor andel av ballasten som ska vara återvunnet material. Vi föreslår att målet i stället omformuleras till att gälla en maximal mängd material som kan deponeras, säger Lars Hultkvist. Ett sådant mål är mer ändamålsenligt och följer dessutom samma intentioner som Byggsektorns Kretsloppsråd. Där är redan inställningen att målet för återvinning bör definieras i form av en högsta tillåtna andel som får gå till deponi. En förutsättning är också att egenskaperna hos det återvunna materialet kan standardiseras och kvalitetssäkras och inte minst att beställarna, till stor del stat och kommun, accepterar materialen. Än bättre vore det med en utveckling mot funktionskrav i stället för egenskapskrav.

Morgan Andersson

morgan.anderssson@allerbusiness.se