Ibland blir känslan av närhet till andra människor synnerligen påtaglig. Det gäller inte minst i den stundtals kraftigt underdimensionerade kollektivtrafiken i våra tätorter. På dagens resa med pendeltåget in till Stockholm är stämningen i och för sig rätt hög. Utanför de öppna dörrarna springer nyanlända trafikanter med något jagat i blicken och letar efter en öppning tillräckligt stor för att kunna slinka in. Det är nu inte så lätt när det knappt går att kila in ett frimärke mellan de resenärer som står tätt som packade sardiner i tåget. Ingen är egentligen villig att vänta på nästa tåg heller. Ingen vet när det kommer, eller ens om det kommer. Det man kan räkna med är däremot att nästa tåg med stor säkerhet är precis lika välbesatt. Hårt klämd från alla håll är det lätt att göra sig lustig över den aviserade trängselskatt som, enligt den röd-gröna röran i Stockholms stadshus ska få än fler trafikanter att slåss om det stundtals obefintliga lediga utrymmet i de kollektiva transportmedlen. Det värsta är att en dag som denna verkar bilen till och med som ett än sämre alternativ. Strax intill järnvägen går en motorväg där trafiken in mot den kungliga huvudkommunen står praktiskt taget stilla. Det är Stockholm, det är rusningstrafik, det är ekonomiskt vansinne att 100 000-tals människor tvingas använda värdefull tid till att långsamt hasa sig fram på otillräckliga kommunikationsleder. Okej, den första snön har fallit, men det är inte snöns fel att människor sitter som packade sillar. Det är inte snöns fel att E18 ter sig som en enda lång parkeringsplats. Däremot blir snön en faktor som mycket tydligt pekar på en av de stora bristerna i dagens samhälle; den sårbarhet som skapas när politisk handlingsförlamning sätter stopp för en angelägen anpassning av infrastrukturen till dagens behov. En konstlad trängselskatt löser inga problem, den förvandlar möjligen användandet av egen bil till en klassfråga. De som har pengar kan köpa sig en resa med egen bil in till stan. Den som inga pengar har får kämpa för att slå sig in i överfulla bussar och spårbundna vagnar. Det som känns oerhört avigt är att tätorter som Stockholm, Sundsvall, Göteborg och en mängd andra i onödan tvingas ta in genomfartstrafik även i de centrala delarna. Så kallade miljövänner anser att det är bättre att trafiken står still och spyr ut avgaser än att man investerar i effektiva kringleder där trafiken snabbt och smidigt kan ta sig förbi stadskärnorna till glädje både för yrkestrafiken, pendlarna på väg till och från sitt arbete, de boende som nu allt för ofta drabbas av såväl buller som avgaser samt inte minst maskinförare och byggare som i dag har begränsad sysselsättning trots att det finns ett gigantiskt behov av såväl infrastruktur som bostäder. För närvarande går i storleksordningen 8 000, kanske 9 000 byggnadsarbetare öppet arbetslösa i Sverige. Arbetskraften finns den är dessutom extremt dyrbar när den inte används. Pengar finns om inte annat i den privata sfären. Det som saknas är handlingskraften, eller för all del modet att fatta de beslut som kan få bort onödig trafik från stadskärnorna, öka tillväxten och bereda sysselsättning för en väsentlig yrkeskår. Det finns dessutom en gammal "sanning" som säger att varje sysselsatt byggnadsarbetare skapar arbete för ytterligare tre personer. Det finns mycket som talar för att skapa en fungerande infrastruktur. Inget som talar för motsatsen. Däremot är det allt för lätt att bara luta sig tillbaka och säga nej, nej, nej...

morgan.andersson@allerbusiness.se