”Grävmaskinssebban” lärde sig säga nej
Av 
Långkärr. Sebastian Didriksson, ägare och vd på SD Entreprenad, har precis plockat hem den sista maskinen från ett av företagets riktigt långa uppdrag – i fyra år har företaget arbetat på utbyggnaden av Mälarbanan mellan Spånga och Kallhäll.
Det hann hända en hel del under dessa fyra år. Men det återkommer vi till.
Sebastian Didriksson tar emot Leveranstidningen Entreprenad en solig försommardag på Långkärr gård utanför Strängnäs.
Han är uppvuxen här på ön, på ett lantbruk med både kor, grisar, ankor och spannmål.
– Vi hade hela repertoaren, ler Sebastian Didriksson.
Han har inte flyttat långt från barndomsgården, markerna är numera i hans ägo och han har ett byggt ett eget hus inte långt från föräldrahemmet.
Bonde blev han dock inte, trots att det låg nära till hands.
Skiftet kom när den blivande bonden skulle börja gymnasiet – en skarpsynt bekant påpekade att bonderiet hade han ju i blodet, vad skulle han kunna lära sig på en lantbrukslinje?
Sebastian Didriksson hamnade därför på transportlinjen i stället.
– I efterhand var transport det bästa valet – jag gick ut med körkort, lastbilskort och maskinförarbevis på alla maskiner – världen låg verkligen bred framför mig som älskade att köra maskin.
Redan inför den första praktiken satte han sikte på ett visst lantbruk i Åkers Styckebruk – en modern gård med alla de senaste lantbruksmaskinerna, men också nya gräv- och lastmaskiner.
Han fick praktikplatsen och sen blev det åka av i Sörmland.
– Det fanns alltid något att göra – var vi klara med åkrarna åkte vi ut och klippte vägkanter halva natten, vi körde alltid ”lite till”!
På Vadsberga gård, hittade han också sin första och kanske främsta mentor i bonden Ingemar Danielsson.
– Han är en rätt oortodox bonde som vågar tänka utanför boxen – vi klaffade direkt och jag insåg att det mesta går, om man satsar lite.
Efter skolan körde han kranbil på ett stort åkeri i ett år, sedan började han arbeta för en mindre entreprenör med tre grävmaskiner.
– Det var en väldigt bra lärotid, han var en duktig entreprenör som var otroligt noga med sina maskiner, minns Sebastian Didriksson.
Han jobbade fyra år på företaget, sedan var det dags att ta nästa steg.
– Jag var hungrig och ville vidare, jag ville testa mer redskap och nya uppdrag och det var mer än arbetsgivaren kunde erbjuda, konstaterar han.
Droppen kom när han inte fick en dikningskopa.
– En kompis sa att nu får du väl bli din egen – våga stå på egna ben!
Sebastian kastade loss – det enda han behövde var en grävmaskin men det första mötet med finansvärlden slutade inte lyckligt.
– Jag fick veta att om jag kunde lägga upp 80 procent själv kunde jag få låna 20 – hade jag haft så mycket pengar hade jag inte behövt låna!
Nu fick han stöd av sin vän storbonden. Ingemar Danielsson köpte in en grävmaskin som Sebastian sedan fick hyra, en sex år gammal Hitachi bandgrävare på tolv ton.
– Vi byggde på den med tiltrotator och sen var det bara att köra – det första året gick som en dans, säger Sebastian Didriksson.
– Jag fick faktiskt lov att ta in en spadgubbe nästan direkt, vi hade full körning på maskinen från det att vi fick hem den.
Mentor Danielsson hade dock inskärpt ännu en lärdom i den unge entreprenören.
– Som enskild företagare får det inte bli några vinster – det ska inte finnas pengar på kontot, de ska investeras, ler Sebastian Didriksson.
2010 gjorde han slag i saken. Han behövde en hjulgrävare för ett kommande uppdrag och letade upp ett tio år gammalt exemplar i Örebro.
Då slog mentor Danielsson bakut.
–Jag borde inte bromsa i framgång utan ”köpa något som funkar” sa han.
Frågan mentorn ställde var enkel: ”vill du amortera eller reparera”?
Sebastian Didrikssons svar blev ”amortera”. Han köpte en nästan ny Hitachi hjulgrävare och gick glatt till sin beställare och förklarade att i april kommer den – med GPS och allt!
Mungiporna fick dock vända nedåt direkt – beställaren hasplade ur sig att avdelningen skulle läggas ned.
– Jag hade lagt 1,4 miljoner på en grävmaskin och så ställs jobbet in ...
Nu var goda råd dyra. En kompis hade ett gigantiskt slambrunnsbygge på gång några månader senare, i väntan på det jobbade Sebastian Didriksson i vårbruket och han drog ut på att hämta ut sin nya maskin.
Då ringde en kompis från Skanska och undrade om han kunde hjälpa till vid ett depåbygge i Södertälje.
– Jag nappade direkt, det gick så fort att jag inte ens hann hämta ut min maskin, jag fick hyra en annan den första veckan.
Att få in en fot hos Skanska visade sig vara lyckosamt. Sebastian Didriksson for som en skottspole mellan uppdragen och de större Skanskaprojekten kompletterades med egna entreprenader på hemmaplan.
Företaget började nu växa snabbt och redan från början låg fokus på att leverera en funktion – inte en produkt.
– Kunden behöver inte veta hur vi gör jobbet, vi ser till att lösa problemet och ge dem den funktion de beställt – vi plockar in rätt maskiner och rätt kompetenser, säger Sebastian Didriksson.
Han är inte rädd för att ifrågasätta beställarnas upplägg – är det verkligen smart att låta en 30-tonsgrävare att göra gångvägar i en park, borde inte den lyfta brostöd istället?
– Sedan kan jag ta fram en mindre maskin som kan göra jobbet – jag har blivit lite av en ”specialjobbsgubbe” på Skanska, det är bara att tjonga på!
2010-talet blev intensivt och störst av alla var uppdraget på Mälarbanan. Det inleddes 2016 och blev så omfattande att antalet anställda till slut var uppe i ett 40-tal.
Sebastian Didriksson njöt av framgångarna men snart snurrade allt så snabbt att han nästan tappade greppet.
– 2015-2017 gick allt i ett – jag var bara ”Grävmaskinssebban”, vi jobbade dygnet runt och allt gick ut på att släcka den brand som brann värst.
Pengarna rullade in men mycket annat gick förlorat.
– Jag jobbade jämt, byggde hus samtidigt och fick barn – det blev för mycket.
– Vi började också brista i kvalitet – det som alltid varit vår ledstjärna, att kunden ska vara nöjd.
Det krävdes en del jobbiga insikter för att få rätsida på situationen.
– Jag var alldeles för sugen på att jobba och på att vara till lags – det var som ett skenade hästspann, ibland var vi inte dubbelbokade, vi var trippelbokade.
Han tvingades ta tjuren vid hornen.
– Arbetslaget fungerade inte, vi brast i kvalitet och kompetens och tappade därför en del kunder och mycket förtroende.
De anställda var inte heller nöjda.
– Jag hade stått med piskan – jobbar man med spår måste man vara där när det är tågstopp, säger Sebastian Didriksson som tar på sig ansvaret för missnöjet.
– Jag måste bli en bättre ledare och vara tydlig, ödmjuk men inte för snäll.
Han började säga nej till uppdrag, han gick ledarskapskurser och införde tydliga rutiner och riktlinjer – som även han måste följa.
– Ringer någon klockan 14 en lördag för att få veta mer om priset på jord ber jag dem återkomma på måndag – för nu är det helg och jag vill vara med min familj.
I dag anser han sig ha ett väl fungerande arbetslag. Företaget arbetar fortfarande mycket för Skanska men har många egna anbud också – till exempel inom VA, tomtplanering och enskilda avlopp.
– Det är viktigt för oss att äga våra egna jobb, vi får fler ben att stå på och en bredare bas – då blir vi inte lika utsatta om beställaren plötsligt drar sig ur eller lägger ner ett projekt, kommenterar Sebastian Didriksson.
Inne i Strängnäs har han ett litet kontor. I Långkärr finns verkstad och uppställningsplatser, här finns också en rätt ny födkrok: materialåtervinning.
– Jag har retat mig på allt materialslöseri, om man sorterar massorna noggrant och håller isär grus och lera kan man återvinna 60 procent mer, säger Sebastian Didriksson.
Är materialet ute på jobben för ”fint för tippen” läggs det på hög i väntan på sortering.
Resultatet blir allt från planeringsbar jord och rörgravssand till fyllnadsmassor och ”kattskallar”.
– En vacker dag dyker det upp någon som letar efter runda stenar – då har vi det, kommenterar Sebastian Didriksson.
– Vi kan också minska andelen jord vi behöver köpa när vi gör gräsmattor eller slänter.
Sorteringen görs med den brittisktillverkade siktskopan Rotatstar, som saluförs av Amas och som Sebastian Didriksson brukar demonstrera på mässor.
– Jag hade letat länge och tittat både på harpor och sorteringsverk men den här funkar på allt och man kan inte göra fel – den funkar på allt från lermassor till grästuvor till snörstumpar.
Själv sitter han alltmer sällan bakom spakarna.
– Det är synd, men jag har insett att det behövs en kapten vid rodret, säger Sebastian Didriksson.
2019 bestämde han sig för att fokusera på chefsskapet.
– Men jag var för snäll mot mig själv, jag hamnade i maskinen ändå och då börjar mycket att rinna en ur handen.
För 2020 är målet därför striktare, han har också också anställt en person som ska fungera som koordinator och arbetsledare på heltid.
– Jag ska vara på kontoret och inte i grävmaskinen – mitt jobb är att se till att de andra har mycket att göra!
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.