Svevia säkrar stort och smått
Av 
”Var rädd om min pappa/mamma – han/hon jobbar här”. Ungefär så lyder uppmaningen som riktats till trafikanterna sedan mitten av 1990-talet.
Det var fackföreningen Seko tillsammans med dåvarande Vägverket som, enligt dansk modell, drog igång kampanjen och det var Jan Salkert och hans då nioåriga dotter som stod modell på de allra första bilderna.
– Tanken var att skapa empati och förståelse för vägarbetarnas situation, säger han.
Numera är han arbetsmiljöchef på Svevia och den lilla flickan har vuxit upp och fått egna barn.
Jan Salkert, som alltså numera är morfar, kan dock konstatera att säkerheten på vägarna alltjämt är för dålig.
– Vi har ungefär samma utmaningar idag som för 30 år sedan
Han började arbeta ute på vägen 1990 och konstaterar att mycket är sig likt 2020– åtminstone rent tekniskt.
– Det som inte fanns då var TMA-bilar, det var kanske mest ett problem för trafikanterna som i stället riskerade att köra in i våra tunga lastbilar, med svåra personskador som följd kommenterar Jan Salkert.
Vissa förbättringar har förstås skett, han noterar till exempel bättre belysning och skärmar med rörliga budskap, skyltningen går dessutom numera att reglera inifrån förarhytten istället för att använda skärmvagnar som rullades ut manuellt.
Den största förändringen ligger dock på ett helt annat plan.
– Vi har ett mycket större fokus på en god och extremt noggrann planering – nu är säkerhetsarbetet strukturerat och organiserat på ett helt annat sätt.
Säkerhetsfrågorna finns numera med redan i kalkylstadiet, förklarar han.
– Att ha koll på säkerheten är lika viktigt som åtgärden längs vägen. Vi jobbar stenhårt med det och har en egen specialistgrupp som vi konsulterar, en grupp som verkligen brinner för TA.
Insatserna har också fått en annat tyngd, ibland blir kostnaden för säkerhetsarbetet till och med högre än för själva åtgärden.
– Att byta en glödlampa i en gatlykta kostar inte många kronor men TA-arbetet kring lampbytet kan gå på många tusen kronor, exemplifierar Jan Salkert.
Säkerheten måste dock alltid gå först, betonar han.
– Vi märker att säkerhetskulturen ofta är den svagaste länken, därför jobbar vi stenhårt för att den som inte känner sig trygg med en uppgift ska våga säga stopp, även om det medför kostnader för företaget.
Att rigga säkerhet i flera timmar för en arbetsuppgift som tar fem minuter att utföra kan kännas motigt.
Det är frestande att tänka ”jag-ska-bara” men allt färre faller i den fällan, uppger Jan Salkert
– Attityden i hela branschen har blivit mycket bättre de senaste 5-6 åren – ingen har väl någonsin sagt att ”säkerhet inte är viktigt” men nu märker man att alla tycker det på riktigt.
Fysiska hinder som betongbarriärer och TMA-bilar är viktiga men enligt Jan Salkert finns det en faktor som man absolut inte får glömma
– Skyltningen är grunden – trafikanterna måste få förvarningen i tillräckligt god tid, och på ett tydligt sätt så att de kan anpassa hastigheten och förstå vad som väntar längre fram.
Att skylta på ett bra sätt kräver både erfarenhet och känsla, förklarar han.
– Det krävs nästan en slags musikalitet, man måste älska vägarbete, känna till trafikmiljön och ta hänsyn till allt från motorcyklister till lastbilschaufförer. I slutänden vill vi skapa en säkrare vägkänsla.
Både stora och små projekt måste utföras på ett säkert sätt. Utmaningen är paradoxalt nog ofta större på de små.
– Det svåraste arbetsmomenten är när man ska ut och plocka upp en död grävling eller en tappad Ikeasoffa, då har man en minut på vägen och begränsade möjligheter att skapa säkerhet, kommenterar Jan Salkert.
Han konstaterar att mycket har blivit bättre men att vägarbetare fortfarande skadas och dör på de svenska vägarna.
Målet är därför att hitta nya sätt att öka säkerheten. Svevia har under årens lopp testat flera olika tekniska lösningar.
– Vi har till exempel provat att förvarna med hjälp av skumkoner och ny teknik kring snörstörssättning där vi tar bort stopptiden vid nedsättningen av snöstören, vilket minskar risken för påkörning bakifrån vid intermittenta arbeten.
– Vi deltar också i olika utvecklingsprojekt, både i Sverige och på EU-nivå, både för att dela med oss av vår kunskap men också för att våra medarbetare ska känna att vi ligger i framkant när det gäller säkerhet.
Jan Salkert anser också att beställare och entreprenörer kan bidra till en ökad säkerhet på andra sätt.
– Dialogen måste vara öppen, man måste ta TA-diskussionen tidigt så att det inte blir några missförstånd, och bli överens om vilka utmaningar som finns och hur de ska lösas.
Om det ändå uppstår problem gäller det att hantera dem ansvarsfullt, anser han.
– Både beställare och entreprenörer borde vara ödmjuka kring eventuella fördyringar som framkommer om man missat något i anbudsskedet.
Det finns ett säkerhetsproblem som ökat under årens lopp: risken för hot och våld.
– Det kan vara alltifrån verbala angrepp till att en bilist styr bilen mot någon, eller kastar något mot vägarbetarna, säger Jan Salkert.
Förövarna polisanmäls och de anställda har utbildats i hur de ska bete sig för att inte förvärra situationen.
– Det gäller att gå undan, konstaterar Jan Salkert.
Även här ser han en lösning i en bra TA-plan. Om bilisterna får en bra förvarning, om stoppet blir kortvarigt och passagen är överskådlig minskar förhoppningsvis risken att någon tar till hot och våld, resonerar han.
–Jag tror egentligen att den enda lösningen är att skapa goda trafikupplevelser.
Här kan hela branschen göra en insats tror han.
– En del mindre entreprenörer, som inte jobbar så ofta på väg, kanske glömmer skylten kvar över helgen eller missar att höja hastigheten när arbetsdagen är slut – det kan ge hela branschen ett dåligt rykte och minska respekten för vägarbetarens utsatthet när behovet är som störst.
Det krävs kompetens för strukturera upp en vägarbetsplats, konstaterar han.
– Det är ett samspel, vi måste få en bra arbetsmiljö och trafikanterna måste få bra upplevelse – de ska känna att det är trevligt och motiverat att köra i 20 kilometer i timmen i en kilometer, de ska inte bli frustrerade eller förbannade, då funkar samspelet.
Han betonar framför allt ömsesidigheten därute på vägen.
– Vi vill att de ska vara rädda om oss, för vi försöker vara rädda om dem.