"Stenkross funkar dåligt i kulturvägar"
Av 
Stockholm. I fjol startade avdelningen Underhåll på Trafikverket Region Nord ett pilotprojekt som är tänkt att öka intresset för en mer samlad satsning på att renovera och bevara kulturvägarna.
– Tidigare har man gjort punktinsatser, renoverat några milstolpar här och en vägsträcka där. Nu är tanken att se hur det går och om intresset finns hos de som ska underhålla vägarna, säger Johannes Kruusi, antikvarie på KMV forum.
I pilotprojektet ingår tre vägar i Västerbottens län.
– Det är tre helt olika epoker, en slingrande skogsmarksväg från 1700-talet, en grusväg från 1600-talet och så en väg från slutet av 1800-talet, som dessutom förbättrats på 1920-talet.
En sträcka förbi Stärkesmark, med anor från 1600-talet renoverades i fjol, vägen mellan Slipstenssjön och Svanastorliden, som byggdes för drygt 100 år sedan, stod klar i somras och nu i höst har en sju kilometer lång sträcka mellan Ratan och Dalkarlså åtgärdats.
– Ratanvägen är från 1780-talet, det är mycket berg och ganska torrt, kommenterar Johannes Kruusi.
Anorna från 1700-talet märks på vägens linjeföring.
– Det är en helt fantastisk slingrande skogsmarksväg, kommenterar Johannes Kruusi.
Vägen hade inte underhållits på länge, den hade därför ”brett ut” sig på sina ställen.
– Den hade en del diken som inte längre fyllde sin funktion och vägen hade skadats av att vattnet blivit stående, säger Johannes Kruusi.
Vägen har renoverats med stor försiktighet.
– Det har gjorts ett varsamt grusvägsunderhåll med kantskärning och grusåtervinning, säger Johannes Kruusi.
Det vägmaterial som grävts upp har använts för att renovera de mötesplatser som byggdes på 1950-talet.
Försiktighetsprincipen gäller alla typer av åtgärder – även när det gäller att byta en trumma eller renovera ett räcke.
– Man måste tänka till – kanske räcker det att behålla de gamla räckena?
Detsamma gäller till exempel när det finns gamla stenkistor. I stället för att byta ut dem kanske det räcker att renovera dem.
– Egentligen är det bäst att göra så lite som möjligt.
Framförallt måste frågan upp på bordet tidigt i planeringen, en viktig fråga då är att hantera materialet på rätt sätt, till exempel när ett dike behöver rensas.
– Det kanske räcker att ta bara dikesbotten och spola rent, säger Johannes Kruusi.
Han rekommenderar att man tar det väldigt lugnt.
– Gör minsta möjliga – undvik att gräva i bakslänten och att försöka hålla dig inom vägkroppen, vi vill inte bredda vägen ytterligare.
De gamla vägarna är och ska förbli smala och låga, med små diken.
Av samma anledning bör man undvika bergkross.
– Stenkross funkar dåligt i kulturvägar, konstaterar Johannes Kruusi.
Naturgrus är inte heller ett alternativ numera, därför blir det ännu viktigare att återanvända det som redan finns i vägen, tillägger han.
De gamla vägarna kan ge oss en inblick i forna tider. Johannes Kruusi vill ändå inte betrakta dem som museer.
– Men det är en levande aktiv kulturmiljö, något vi måste bevara.
Det finns mycket mer att läsa om kulturvägar – se länkarna nedan!
”Så här stark har den aldrig varit” En sliten 1800-talsväg fick en behandling värdig en kung – för andra gången någonsin har en kulturväg rustats upp i Västerbotten, med varsam dikning och oförutsägbara kurvor. Läs om det här.
Hit och dit och upp och ner. Spikraka vägar, slingrande vägar, trädkantade vägar och den viktiga vägen till Gud – vägar har byggts på olika sätt under årens lopp. Läs om det här.
Vägarna visar sin ålder. Riktigt gamla vägar har ofta små diken och låga vägkroppar, att renovera dem kräver därför god planering och ett försiktigt handlag. Läs om det här.