”Så här stark har den aldrig varit”
Av 
Slipstenssjön. Julisolen strålar över nyslagna lägdor i västerbottniska Slipstenssjön.
Den skiner även över en knastrande grusväg.
Tittar man lite närmare ser man dock att det glänser svart under gruset – tjock bitumen glimmar i bergkrosset, detta är ingen grusväg utan en nybelagd väg som rustats upp för att bli bärig och säker – men ändå se ut som den gjorde på 1800-talet.
– Vi ska låta lösgruset ligga i två veckor, sedan sopar vi bort det, säger Mats Jonsson, platschef för Svevias driftområde Vännäs.
Den gamla byvägen blev allmän väg 1933 men den är betydligt äldre än så.
Nyss var det också en helt vanlig gammal väg med dålig beläggning.
Till skillnad från andra gamla dåliga vägar har just den här haft tur. Den har förstärkts, dikats och fått en ny beläggning.
Anledningen är att detta är mer än bara en väg. Det är en kulturväg och tack vare särskilda ”kulturpengar” som lagts på Trafikverkets ordinarie budget har vägen fått en upprustning andra småvägar bara kan drömma om.
– Så här stark har den aldrig varit, konstaterar Mats Jonsson.
Tanken med kulturvägar är att de ska bevaras och visa hur infrastrukturen utvecklats genom seklernas gång.
Att rusta upp dem är ändå rätt ovanligt, inte minst i Norrland.
– Man har bevarat kilometerstolpar och vägräcken men vägarna i sig har ofta fått förbli dåliga grusvägar, säger Mats Jonsson.
Underhållspengen har, föga förvånande, lagts på mer trafikerade vägar.
I fjol hände dock något – för första gången någonsin renoverades en kulturväg i övre Norrland, Trafikverket finansierade projektet efter det att driftledare Carita From aktivt sökt medel öronmärkta för just kulturåtgärder.
Först ut blev en 1600-talsväg förbi Stärkesmark, nummer två blev det här uppdraget – en knapp mil mellan Slipstenssjön och Svanastorliden.
2,5 kilometer grusväg hanns med förra sommaren och i maj i år tog Svevia sig an den 6,5 kilometer asfalterade sträckan.
En grävmaskin, en väghyvel, en vält och en handfull grusbilar har stått för de maskinella resurserna och Svevia har fått följa äldre tiders principer.
– Gamla vägar var väldigt smala, de slingrade sig fram och byggdes efter någon gammal hästväg eller där det var lättast att gå, säger Mats Jonsson.
Sedermera byggdes vägarna betydligt rakare men landsvägen genom Slipstenssjön visar stolt att den inte fallit för sådana nycker – den vindlar sig fram nära hus och åkrar och är allt annat än förutsägbar.
– Det är inga raka kanter, vägen sväller ut och smalnar av lite hur som helst, säger Mats Jonsson.
Flera trummor har bytts och 11 000 ton bärlager har lagts ut – men det har inte bara varit att lassa på.
– Vi får inte höja vägen genom byn, därför har vi grävt ut en del gammalt material, kommenterar Mats Jonsson.
– Det är lite av en nackdel, mycket av det gamla materialet var bra även om det nya förstås är ännu bättre.
På en kilometerlång sträcka har Svevia låtit lägga ner metallarmering för att minska sprickorna.
Vägen har också dikats – med stor varsamhet.
– Vi får inte ta för mycket, det måste finnas gräs kvar och dikena får inte bli för djupa.
Vägen har inte heller asfalterats, i stället har Svevias avdelning för tankbeläggning kört ut ett lager 8-22 makadam på bärlagret. Makadamen har sedan dränkts in i bitumen och till sist har ett lager 2-8 bergkross lagts på.
– Beläggningen blir 4,5 centimeter tjock, en kall och energisnål beläggning som ger mindre utsläpp, kommenterar Mats Jonsson
Tankbeläggningen ska få vägen att se ut lite mer som forna tiders grusvägar.
– Det är kanske inte lika hållbart som asfalt, men vägen har å andra sidan aldrig varit så här stark förut, med 10-15 centimeter nytt bärlager. Beläggningen är dessutom väldigt lätt att reparera om det skulle bli en skada.
En del av sträckan har också fått räcken i trä, en detalj som förgyller den vackra vägen ytterligare.
– Det fanns träräcken tidigare också, men det här är faktiskt godkänt, kommenterar Mats Jonsson.
Det furuinklädda stålräcket är lite dyrare än ett traditionellt räcke, det kostar också lite mer att montera men han anser att konstruktionen är väl värd sitt pris.
– Det skiljer inte så mycket och det blir mycket finare – inte minst på en kulturväg.
Tanken var att måla det 500 meter långa räcket rött men till sist beslöt man att olja in det i stället.
– Visst blir det lite mer underhåll – om fem år måste man väl olja in det igen men jag tycker det blir mycket mer genuint om trät inte målas, säger Mats Jonsson.
När beläggningen lagts på i mitten av juli gick arbetslaget vidare från Slipstenssjön till Petisträsk, i det innersta av Västerbotten, för att lägga en dag på att byta ut en trumma.
Det är en rejäl pjäs som ska ner, 1 800-millimeterstrumman har fyllts med sten för att öka trivseln för de mörtar och abborrar som frodas i ett biflöde till Sävarån och ett par mindre trummor ska fungera som passager för ”mindre däggdjur.”
Det är en fridsam arbetsplats, vägen går över en myr och Svevia har passat på att dika lite när man ändå var på plats.
Detta är lite av sista rycket inför semestern för Thomas Sjögren, arbetsledare på Svevia, Lars-Gunnar Viklund, maskinförare på JP Gräv och Thore Jonsson, lastbilsförare på Vindeln Frakt.
Det som återstår i Slipstenssjön är att sopa bort överflödigt grus och slänta till diken, fixa till alla infarter och lägga en ny stödkant utanför beläggningskanten.
Mats Jonsson gissar att kulturupplägget innebär att projektet blir 10-20 procent dyrare.
– I det här fallet så blev dikningen dyrare, det blev också dyrare att göra urgrävningar för att undvika höjning av vägen och på grusvägen, det speciella grusslitlagret måste dessutom köras några mil längre bortifrån.
Han är nöjd med resultatet men beklagar att de insatser som görs för att bevara de äldre vägarna inte uppmärksammas mer – trafikanterna märker kanske inte ens de kör på ett uppdaterat museiföremål.
– Det vore kanske inte så dumt om det fanns en skylt någonstans – det är ju roligt att vi kan bevara de äldre vägarna och då vore det ju kul om det märktes också.
Det finns mycket mer att läsa om kulturvägar – se länkarna nedan!
Hit och dit och upp och ner. Spikraka vägar, slingrande vägar, trädkantade vägar och den viktiga vägen till Gud – vägar har byggts på olika sätt under årens lopp. Läs om det här.
Vägarna visar sin ålder. Riktigt gamla vägar har ofta små diken och låga vägkroppar, att renovera dem kräver därför god planering och ett försiktigt handlag. Läs om det här.
"Stenkross funkar dåligt i kulturvägar" Ett pilotprojekt ska visa hur kulturvägarna kan bli både starka och säkra, utan att förlora sin historiska tyngd. Läs om det här.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.