I Sverige används, enligt Sveriges Geologiska Undersökning, SGU, årligen åtta till tio ton ballast per person. Enbart under 2017 levererades 95 miljoner ton, huvudsakligen för att bygga infrastruktur, byggnader och anläggningar.

I en färsk prognos slår SGU fast att även en mycket försiktig uppskattning av utvecklingen i Sverige, även med ett minskat bostadsbyggande, pekar på en produktion som fram till 2040 på årsbasis är högre än medelvärdet för perioden 2000–2015.

– Att efterfrågan på ballast fortsätter uppåt trots sämre konjunktur beror på att befolkningen ökar och behov av bostäder, samt investeringsbehov i byggnader och anläggningar, säger Kristian Schoning, statsgeolog på SGU.

I praktiken innebär det att behovet blir som störst där befolkningen växer som mest och där det kommer att pågå särskilda större infrastrukturprojekt, i praktiken kring och mellan storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö samt exempelvis längs Norrbotniabanan.

Ungefär 85 procent av den ballast som används består av krossat berg. Resterande del utgörs av ändliga resurser som naturgrus och morän samt entreprenadberg, det vill säga biprodukter från bygg- och anläggningsverksamhet samt återanvänt byggnadsmaterial.

I den bästa av världar skulle återanvänt byggnadsmaterial och entreprenadberg täcka hela behovet, något som inte är möjligt. Därmed finns ett stort behov av produktionsplatser som ger ändamålsenliga material med god användbarhet för flera användningsområden – helst med korta transportavstånd.

SGU betonar att en genomtänkt försörjning av ballast är av stor betydelse för ett hållbart samhälle med begränsat klimatavtryck. Därför är det viktigt att det finns ballastproduktion nära den plats där materialet behövs.

SGU betonar att det ekonomiskt och miljömässigt blir allt viktigare för samhället med en strategisk lokalisering av täkterna i takt med att de blir allt färre, men större.