4

Bilder

1975 startades den första reaktorn, 30 år senare lades verksamheten ner helt och nu väntar kärnkraftverket i Barsebäck på att rivas. Foto: Ulrika Andersson

Av Ulrika Andersson den 27 mars 2019 09:17

Barsebäck.  Solen skiner men diset ligger ändå tjockt över sundet och Danmark, som inte ligger mer än två mil bort, syns bara som en skugga när Leveranstidningen Entreprenad parkerar vid kärnkraftverket i Barsebäck.

Anläggningen med sina tvillingreaktorer står oväntat nära strandkanten, vågorna kluckar lite smått och Öresund glittrar.

Det är utan tvivel en era som tar slut när Barsebäck nu förbereds för rivning – både förespråkare och motståndare har använt det skånska kärnkraftverket som argument för sin sak och anläggningen har varit en viktig del i den moderna svenska berättelsen.

– Det finns många lager i den här lilla betonghögen, ler Maria Taranger, kommunikationsansvarig på Barsebäck Kraft

Spaden sattes i backen 1969, den gamla kustlinjen ligger där inloppskanalen går idag, hela anläggningen vilar på konstgjord mark och det krävdes därför en hel del markarbeten innan bygget av den första reaktorn kunde påbörjas 1971.

1975 kunde Barsebäck 1 tas i drift och två år senare drogs reaktor två igång.

Politiska beslut ledde till att verksamheten lades ner i förtid, 1999 stängdes Barsebäck 1 och sex år senare gick rullgardinen ned även för Barsebäck 2.

Anläggningen har på intet sätt legat för fäfot sedan dess, säkerheten kräver ständig servicedrift och de senaste åren har förberedelserna inför den kommande rivningen tagit allt mer fast form.

Det gigantiska projektet genomförs i flera steg där det farligaste materialet tas ut först.

Redan 2006 forslades det sista uranbränslet från Barsebäck, sedan dröjde det tio år innan nästa steg kunde tas – att bygga det tillfälliga lagret för det radioaktiva material som ska rivas ut, en 20 meter hög byggnad som ska vara just tillfällig – när det finns ett permanent slutförvar ska materialet flyttas dit, och lagret vid Barsebäck kan då rivas.

Hintprojektet, som inleddes 2017, är steg två och innebär att ta ut de så kallade interndelarna (läs mer om det här.)

– Interndelsprojektet är en nyckel för att låsa upp anläggningen för rivning, det är också ett bra sätt att se om vi tänkt rätt och håller budget och tidplan, säger Maria Taranger.

Historien spelar en viktig roll i planeringsarbetet, trots att kraven på dokumentation varit och är skyhöga är människans röst minst lika viktig.

Inför rivningen har man därför sett till att intervjua de som varit med länge för att få information som kan ligga till grund för besluten om rivningsmetoder och arbetssätt.

– Vi ska kartlägga och kategorisera allt, om vi får veta att en ventil sprang läck 1978 vet vi att det kan ha spridits radioaktivitet i betongen, det kan ha betydelse för om vi ska bila eller kapa materialet, säger Maria Taranger.

Hintprojektet är en del av förberedelserna, när det är klart ska reaktortankarna kapas i bitar och tas ut.

–  Vi hoppas att tillståndet för det ska finnas på plats 2020, säger Maria Taranger.

Hon betraktar tanksegmenteringen som en utmaning.

– Det har strålat mest närmast bränslet, vi måste planera noggrant hur vi ska ta ut materialet, allt måste mätas och packas och det krävs ett stort och komplext flöde där vi måste få ordning även på transporter, logistik och godkända transportbehållare.

Arbetet beräknas ta närmare två år per reaktortank, de väger 530 ton styck och är 20 meter höga med en innerdiameter på 5,45 meter och en godstjocklek på 12,6 centimeter.

När tankarna är utrivna ska anläggningen vara fri från radioaktivitet. Då kan nästa fas inledas, men först efter noggranna kontroller.

– Det tar 6-8 år att riva ut alla radioaktiva delar och först när vi kan visa att det är rent och snyggt kan byggnaden friklassas säger Maria Taranger.

Det radioaktiva avfallet beräknas bli totalt 37 000 ton och utgörs främst av metall. Resten är betong och sand, stora komponenter samt brännbart.

Den konventionella rivningen ska då ta sin början, även för den krävs olika typer av miljötillstånd, företaget måste också hitta de bästa metoderna.

– Det ovanliga är att det blir så långa ledtider, men det är viktigare att det blir bra än att det går fort, säger Maria Taranger.

Även den konventionella rivningen innebär en utmaning, anläggningen är stor med gigantiska turbiner, transformatorer och generatorer, en 108 meter hög skorsten blickar ner på Barsebäck 1 och 2 och de två tvillingreaktorerna har varsin 60 meter hög reaktorbyggnad samt turbinbyggnader, rensverk, kylvatteninlopp, lager och byggnader för avfall och service.

– Det blir ett väldigt stort projekt men det kommer att gå betydligt fortare, konstaterar Maria Taranger.

Hon beskriver en traditionell industririvning med de utmaningar det innebär men, eftersom de radioaktiva delarna då ska vara borta, utan att några särskilda hänsyn måste tas till att det handlar om ett kärnkraftverk.

– Bara 5-10 procent av anläggningen är radioaktiv, resten är helt konventionellt material.

Turbiner, kondensorer och elgeneratorer ska rivas ut först, näst i tur står  elsystem, motorer och pumpar, betongen i torn och väggar ska sedan krossas innan kontor, förråd och verkstäder rivs.

– Vi ska riva alla byggnader – två reaktorbyggnader, två turbinbyggnader och en mängd andra byggnader såsom rensverk, filterbyggnad, verkstäder etcetera, totalt blir det ungefär 40 byggnader, säger Maria Taranger.

A, B och C-lagret ligger inom hamnområdet och planen är att riva dem samtidigt med resten av kraftverksbyggnaderna.

Även interndelslagret ligger vid hamnen, men det får vänta lite.

– Det rivs senare, när det finns en mottagare av avfallet, säger Maria Taranger.

Avfallsmottagningen är en nyckelfaktor för den totala rivningslogistiken i Sverige och en pusselbit som SKB står för, förklarar hon.

Barsebäck Kraft räknar med totalt 419 000 ton avfall och tanken är att, i den mån det går, återanvända materialet på plats.

– Det som är vettigt att återanvända ska återanvändas, betong som inte är radioaktiv kan till exempel användas som återfyllning, säger Maria Taranger.

Det konventionella avfallet beräknas bli cirka 382 000 ton och utgörs mest av betong, följt av metallskrot.

Slutnotan för att montera ner och riva kärnkraftverket beräknas bli fem miljarder kronor. Finansieringen är dock redan i hamn.

–  Alla svenska kärnkraftverk betalar in till kärnavfallsfonden som bekostar både rivningen och avfallshanteringen, det gör att vi kan ta ansvar för anläggningen från vaggan till graven.

Tanken är att dra igång det ”riktiga” rivningsarbetet 2020 för att kunna lämna en industritomt efter sig tio år senare.

– 2030 ska vi förhoppningsvis vara klara, säger Maria Taranger.

Mer läsning finns!  Se länkarna nedan.

• Barsebäck är först ut att rivas, en pionjärroll företaget tar på allvar. – De beslut vi tar ska inte vara bäst för oss – de ska vara de bästa för hela branschen.
• 300 ton radioaktiv metall ska sågas isär och lyftas ut ur Barsebäcks reaktortankar, ett komplicerat arbete som måste göras innan den riktiga rivningen kan påbörjas.

———————————————————————————————

Entreprenadbranschens egen tidning!

Följ oss på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube! 

Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.