Höghastighetsbanorna är tänkta att gå på separata banvallar, vilket i många fall innebär att stationerna placeras utanför befintliga stadscentrum. En ny forskningsrapport visar att sådana lösningar gör att bilåkandet ökar och dämpar intresset för investeringar i ny bebyggelse.

En fråga som höghastighetstågens förespråkare inte gärna diskuterar är stationernas placering. Med höghastighetståg menas vanligtvis tåg med en hastighet över 250 km/h, något som bland annat ställer höga krav på banvallarna – i princip krävs separata banvallar. Därmed blir det praktiskt taget omöjligt att utnyttja befintliga stationer.

Även i mindre samhällen finns motsvarande svårigheter, vilket framför allt kan få betydelse för det regionala pendlandet. Trafikverket har därför finansierat ett forskningsprojekt där KTH under åren 2014-2018 gjort en fallstudie som omfattar 14 stationer som nyligen byggts eller byggts om och fått ett förbättrat utbud av tågtrafik sedan 1990.

− Det som slår mig är det är så stor skillnad i regional pendling. Väljer man att placera nya stationer utanför centrum blir det mellan 25 och 35 procent färre på- och avstigande vid perifera stationer jämfört med centrala, allt annat lika, säger projektledaren Oskar Fröidh, forskare vid avdelningen för transportplanering, ekonomi och teknik på KTH.

KTH lyfter bland annat fram att en perifer station leder till att färre människor pendlar regionalt. Dessutom tar fler resenärer bilen i stället för att gå till järnvägsstationen. KTH slår också fast att en perifer station resulterar i ingen eller svag utveckling av ny bebyggelse.

− Vi tycker att det är viktigt att analysera effekterna i stationsutredningar där det finns flera alternativ. Visar det sig att det skiljer i antalet på- och avstigande resenärer och samhällseffekter i övrigt bör det läggas i vågskålen, säger Oskar Fröidh.

Daniel Jonsson, forskare vid avdelningen för systemanalys och ekonomi på KTH, har arbetat med resande och tillgänglighet, och har en klar bild av fördelen med de centralt belägna stationerna.

− När flera människor har nära till stationen, som i centrala lägen, ökar tillgängligheten till jobb och samhällsservice, både på orten och vid andra stationer med tågförbindelser, säger han.

Även Marcus Adolphson vid avdelningen för urbana och regionala studier vid KTH har kommit till en liknande slutsats efter att ha analyserat vad som händer med boende och sysselsättning när nya stationer placeras utanför centrum.

− Det är tydligt att exploatering och förtätning sker i urbana miljöer och att stationen där har en stor betydelse för stadsutvecklingen. Motsvarande effekter saknas nästan helt i de perifera lägena utanför tätortsbebyggelsen, säger han.