1960-talet präglades inte bara av hippierörelsen och rymdkapplöpningen. Runt om i världen gjordes stora investeringar för att förbättra bostadsbeståndet och bygga ut tillverkning, service och infrastruktur. Gruvnäringen och byggindustrin levde upp med allt mer högljudda krav på kapacitets- och produktivitetshöjningar av olika slag.

För maskintillverkarna återstod inget annat än att anpassa sig till de nya kraven och önskemålen. För exempelvis Caterpillar innebar det bland annat att företagets så långt största bandschaktare – D9 från mitten av 1950-talet och med vikt från cirka 30 ton – var alldeles för liten, för svag och faktiskt också allt för känslig för tuffa arbeten på hårt berg. Uppgiften var därför given – det var hög tid att ta fram D10.

– Utvecklingsarbetet och introduktionen av produkten involverade varje del i företaget. Utmaningen i att skapa något bättre än det som vi redan hade utvecklat i vår kärnprodukt var en fantastisk utmaning, berättar Ron Krolak, som då arbetade som chefsingenjör för produkttypen.

De mål som sattes upp känns bekanta än i dag: ökad produktivitet, förenklat underhåll, bättre förarmiljö och enkel hantering var bara några exempel. Det tog inte lång tid att slå fast att en förutsättning för att klara uppgiften var att bland annat förbättra själva bandvagnen.

Ett viktigt steg i utvecklingsarbetet var den testbädd som anlades 1970. I augusti 1973 hade arbetet med den nya maskinen nått så pass långt att de två första testmodellerna kunde larva ut från produktionslokalerna. Redan då stod det klart att nykomlingen inte liknade sina föregångare. Frånsett storleken var den mest märkbara skillnaden att drivhjulet placerats betydligt högre upp på maskinen. I och med det fick marken kontakt med större bandyta, vilket ökade dragkraften. Samtidigt innebar lösningen med ett ”elastiskt” underrede att stora delar av de vibrationer som uppstod på grund av ojämnheter i marken absorberades, vilket både minskade slitaget på maskinen och gav föraren en behagligare arbetsmiljö. Det förstärktes ytterligare genom att tyngdpunkten försköts på ett sätt som gav bättre balans och ökad stabilitet.

– Totalt resulterade det nya konceptet i 93 patent, erinrar sig Ron Krolak.

1977 kom det egentliga elddopet då en förserie på tio maskiner presenterades för marknaden. 40 år senare kan bara konstateras att resultatet blev lyckat. Enligt företaget uppskattades bland annat ökade inslag av modulbyggande, vilket gjorde det lätt att montera på och av vissa detaljer för att underlätta såväl transporter som service. Viktigast var dock en rejält ökad produktivitet och därmed även en kraftigt förbättrad kostnadseffektivitet.

Själva bandvagnen med det förhöjda drivhjulet tilldelades största äran för framgångarna och den tekniska lösningen har efter hand spridit sig till företagets övriga bandschaktarmodeller. I dag används den från D6N och D6T och hela vägen upp till D12T2.

Fyllda 40 tycks det vara långt till pensionen för det förhöjda drivhjulet.