Dålig kunskap om föroreningar på statlig mark
Kunskaperna om statsägd förorenad mark är allt annat än tillfredsställande. Enligt Riksrevisionen kan det bero på att nuvarande regelverk närmast uppmuntrar berörda myndigheter att fördröja insamling av den information som krävs.
Staten äger, enligt Riksrevisionen mer än 10 000 områden där marken behöver saneras, men kunskapen om dessa områden beskrivs som bristfällig.
Saneringen av förorenade områden är viktig av flera skäl. Dels för att minska risken för negativa effekter på människors hälsa och miljön och dels för att sanering ofta är en förutsättning för att kunna exploatera det aktuella området. Såväl riksdag som regering framhåller i olika sammanhang att saneringstakten bör öka. Därför är det med viss förvåning och ännu mer missnöje Riksrevisionen konstaterar att det med nuvarande takt kommer att dröja mer än hundra år innan de mest förorenade områdena i Sverige är sanerade.
Det finns nämligen mer än 80 000 förorenade eller möjligt förorenade områden i Sverige, enligt en kartläggning som gjorts av länsstyrelserna. Riksrevisionen konstaterar nu dessutom att staten äger minst 10 000 förorenade områden, varav merparten inte ingår i länsstyrelsens kartläggning.
I statens ägo kompliceras bilden något av att det inte bara handlar om mark med de traditionella föroreningarna utan också områden där det är stor risk att det finns odetonerad ammunition som riskerar att skada både människor och miljö allvarligt.
Riksrevisionens slutsats är att det behövs miljardbelopp för att komma till rätta med föroreningarna. Det innebär att allt inte kan göras samtidigt, men för att kunna prioritera rätt krävs kunskap som inte finns, därav kravet på kartläggning och kostnadsuppskattningar för dessa områden.
– Bristerna i kartläggning och kostnadsskattning försvårar bedömningar av i vilken ordning och takt sanering bör ske för att vara effektiv, säger riksrevisor Margareta Åberg.
Riksrevisionens granskning av hanteringen av förorenade områden som staten äger eller som förorenats genom statlig verksamhet visar att flertalet av de myndigheter och statligt ägda bolag som ingår i granskningen behöver genomföra ytterligare undersökningar för att få en rimlig uppfattning om förekomsten av föroreningar och kostnader för sanering.
Riksrevisionen lyfter bland annat fram det nuvarande regelverket som en orsak till kunskapsbristerna. Anledningen är att ju mer kunskap en myndighet har om sina förorenade områden och saneringskostnader, desto tidigare ska den göra avsättning i årsredovisningen och anslagsavräkning för dessa kostnader. Därmed uppstår helt enkelt incitament att inte göra dessa kartläggningar och kostnadsuppskattningar.
– Det finns en risk att de berörda myndigheterna avvaktar med att både inhämta underlag och göra en uppskattning av kostnaderna, säger projektledare Fredrik Engström.
Riksrevisionen efterlyser nu ett helhetsgrepp om statens förorenade områden. Förslaget är att regeringen bör utveckla en övergripande vägledning med principer för att kunna bedöma i vilken ordning och takt som förorenade områden bör saneras. Regeringen bör också förtydliga ansvaret för sanering för vissa myndigheter och utveckla rapporteringen till riksdagen. Resultatet blir då förhoppningsvis att berörda myndigheter utvecklar kartläggningen av förorenade områden så att de får bättre underlag för sina riskbedömningar och uppskattningar av kostnader.