Bättre satsa rätt än stort
De gymnasiala yrkesutbildningarna har förutsättningarna för att vara ett smart yrkesval, men då måste våra beslutsfattare inse att det är bättre att satsa rätt än att satsa stort.
Jag hör till den generation som inför nian kunde välja mellan utbildningslinjer som teknisk och till och med teknisk-praktisk. Det gav elever som gärna arbetade med sina händer möjlighet att relativt tidigt styra in på en yrkesbana med stora möjligheter till framtida sysselsättning.
I jakten på millimeterrättvisa fick dock de praktiska utbildningslinjerna kritik för att de begränsade valmöjligheterna inför gymnasiet och lades därför ner. I och med det fick alla chansen att studera vidare på lika villkor – utom de mest skoltrötta och många av de mest praktiskt lagda som inte hade något att hämta i den traditionella ”pluggundervisningen”.
Redan då var den praktiska utbildningen av många stämplad som en avstjälpningsplats för besvärliga elever, en inställning som i viss mån fortfarande lever kvar, vilket kan bidra till svårigheten att hitta både kvalificerade lärare och intresserade elever. Det finns yrkesutbildningar som fungerar – och fungerar riktigt bra – men det finns också exempel där de inte hängt med i utvecklingen och tvärtom bidragit till en nedåtgående spiral.
Brister i utbildningen ger färre sökande och så småningom nedläggning. I värsta fall satsas i stället på billigare utbildningslinjer som lockar fler sökande, men där de inlärda färdigheterna har begränsat intresse för arbetsmarknaden. Det är svårt att värja sig mot tanken att skolorna i en cynisk ambition att hålla nere arbetslöshetssiffrorna delvis förvandlats till förvaringsplats för människor som löper stor risk att mötas av arbetslöshet när studierna avslutats.
En färsk undersökning av Svensk Näringsliv visar att nästan vartannat företag i dag utan framgång letar efter kompetens från yrkesprogram. Samtidigt menar sex av tio företag att det är ganska eller mycket svårt att rekrytera medarbetare med gymnasial yrkesutbildning.
Följden blir att företagen tvingas tacka nej till uppdrag, nyanställningar uteblir, och såväl de enskilda individerna som företaget och samhället står som förlorare.
Gymnasieskolans yrkesprogram skulle kunna vara en närmast outsinlig guldgruva att ösa ur, men då krävs insikten om att den är värdefull. Kvaliteten på lärarna måste förbättras, utbildningens innehåll måste uppdateras enligt dagens behov, kopplingen till näringslivet måste stärkas – ME-skolan är ett föredömligt exempel – och utbildningarna måste vara relevanta utifrån det aktuella behovet. Att utbilda till arbetslöshet löser inga problem.
Tänkbara åtgärder är ökad regional samordning och ett ökat samarbete med näringslivet. Om Maskinentreprenörerna får bestämma är det också dags att ändra fördelningen av skolpengen och inte minst att införa riksintag för regionbaserade yrkesutbildningar. De gymnasiala yrkesutbildningarna har förutsättningarna för att vara ett smart yrkesval, men då måste våra beslutsfattare inse att det är bättre att satsa rätt än att satsa stort.