Norra Djurgårdsstaden byggs på mark som under många år härbärgerat flera olika typer av tung industri. De stora gasklockorna nära Husarviken har till exempel försett stockholmarna med stadsgas i över hundra år, produktionen drogs i gång redan i slutet av 1800-talet och i nästan 80 år framställdes gasen genom att bränna stenkol i kammarugnar, den producerade gasen lagrades sedan i de stora gasklockorna.

Först 1972 ersattes kolet av lättbensin och 2011 övergick man till att använda flytande naturgas, en verksamhet som flyttades till Frihamnen 2015.

Det område som nu ska bebyggas användes som upplagsyta för de restprodukter, koks, som stenkolsbränningen gav upphov till, när kolhanteringen fasades ut lämnades ytan obehandlad, den fick ligga orörd i närmare 40 år.

– När vi kom in och gjorde undersökningar i början av 2000-talet var det helt igenväxt av sly, det hade också uppstått olagliga soptippar på platsen, säger Maria Sundesten, som jobbar på Golder Associates.

Hon är inhyrd som specialist av Stockholms stads exploateringskontor och fungerar som projektledarstöd i föroreningsfrågor i projekt Norra Djurgårdsstaden.

Det man hittade skvallrade dock mest om den gamla kolbränningen.

– Det är främst tjära och koks som bildades när stenkolen brändes och sedan lagrades på tomten.

I kokset finns en hel del metaller, både tjäran och kokset ger också upphov till PAH, det vill säga polycykliska aromatiska kolväten

– Det finns också enstaka fläckar med cyanid bundet till järn, så kallat berlinerblå cyanid som uppkommit vid gasframställningen, säger Maria Sundesten, som uppger att föroreningarna vid det här laget är väl kända.

– Vi har en bra kunskap om vad som finns i backen eftersom vi känner till områdets historik och vet vilken typ av föroreningar vi letar efter.

Maria Sundesten konstaterar att de metaller som finns i backen – till exempel koppar, zink och bly, inte utgör någon större fara för människor.

– Vi har inget stort metallproblem, det är främst en risk för olika vattenlevande organismer om spridning sker till närliggande vattendrag, människor kommer normalt sett inte i direktkontakt med metallerna eftersom ytorna blir hårdgjorda eller att grönområden har ny ren jord i ytlagret.

PAH är ett större problem, förklarar hon.

– Det är framförallt PAH som kan utgöra en risk för människor, de innehåller både kända och misstänkta cancerogena ämnen och det är den främsta anledningen till att vi måste rena marken.

Jordmassorna provtas därför noggrant och schaktas sedan ut. Det grövre materialet sorteras ut, de finare massorna klassificeras och skickas sedan till deponi.

– Föroreningarna är bundna till de finare massorna, medan grus och andra grövre fraktioner är fria från föroreningar och kan återanvändas på platsen, säger Maria Sundesten.

Mer läsning: Reportage om hur saneringen går till finns här (klicka på länken).

---------------------------------------------------------------------------------------------------------

Leveranstidningen Entreprenad är
entreprenadbranschens egen tidning! Följ oss gärna på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube. :)