Hårdnande motstånd mot höghastighetståg
Allt fler instanser ser stora svagheter med den föreslagna höghastighetsjärnvägen. Stora frågetecken kring prislapp, samhällsekonomi och finansiering får många att tveka.
3
Bilder
Kritiken mot en svensk höghastighetsjärnväg blir allt hårdare. Frågetecknen kring bland annat ekonomin får allt fler att tveka.
Bara ett par dagar innan Anna Johansson invigningstalade på Stora Infradagen hade SNS Konjunkturråd presenterat en rapport där den svenska infrastrukturen i praktiken sågades jäms med fotknölarna.
Bland annat konstaterades ”allvarliga systemfel” i form av bland annat orealistiska kalkyler, olönsamma satsningar på järnväg och klimatpolitiskt ineffektivt verktyg.
Anna Johansson bemötte kritiken med att nyttokalkyler bara är ett underlag och att politiska och regionala hänsyn dessutom måste tas för att bland annat industrins godstransporter ska överleva.
Det var dock märkbart att den allt hårdare kritiken mot höghastighetstågen blir allt svårare att bemöta och även på Stora Infradagen var de kritiska inslagen åtskilliga.
– Det är dumt. Vi kan göra så mycket bättre för pengarna, sade exempelvis Johan Nyström, forskare på VTI och föreståndare för Centrum för transportstudier på KTH.
Inte heller Trafikverkets generaldirektör Lena Erixon verkade ge speciellt mycket för den gigantiska penningrullningen. Som framgår i en intilliggande artikel var hennes budskap att nybyggnad ska komma i sista hand, men inte förrän alla andra alternativ utvärderats och förkastats.
Även Emil Broberg, tredje vice ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, sällade sig till kritikerna. Detta trots att de kommuner som berörs av det nya snabbtåget utlovas stora möjligheter till tillväxt i framtiden. Kraven på medfinansiering betraktas helt enkelt som orealistiska.
– Vi invänder inte mot de lokala investeringar som krävs i form av exempelvis stationsbyggnader och anslutande spår. Däremot kan vi inte ta resurser som behövs till bland annat skola och omsorg för att ta kostnader som borde ligga på staten, sade Emil Broberg som inte heller uppskattade att regeringen dessutom förväntade sig medel i förskott.
Anna Johansson hade då redan i sitt inledningsanförande angett tonen.
– De som får ökad nytta av järnvägen ska vara med att betala. Om ingen längs banan vill vara med finns inga pengar. Då blir det ingen bana, konstaterade infrastrukturministern som därmed också klargjorde att andra typer av finansiella lösningar är mycket lågt prioriterade.
– Det finns pengar, men det finns inga gratispengar, sade Anna Johansson.
Helt klart är att det i nuläget är tveksamt om någon av de förväntade aktörerna är beredd att pumpa in pengar i ett projekt med så luddiga ekonomiska konturer. Caroline af Ugglas, vice vd för Svenskt Näringsliv, levererade dock ett förslag som möjligen kan ge mer än en fingervisning om projektet över huvud taget ska kunna genomföras på starkare grunder än att någon vill bygga ett monument över sig själv.
– Lämna ut projektet till privata aktörer och se om någon är beredd att genomföra satsningen.