Kostsam nedmontering i Pajalagruva
En permanent nedmontering och styckning av produktionsanläggningarna på gruvområdet i Pajala kan medföra ett bortfall av ett totalt produktionsvärde på mellan 20 och 30 miljarder kronor, enligt en studie genomförd av ÅF.
Kampen för att rädda gruvverksamheten i Pajala fortsätter oförtrutet. Det senaste inslaget är en samhällsekonomisk studie som gjorts av ÅF på uppdrag av Northlandbolagens konkursförvaltare Hans Andersson.
Studien försöker helt enkelt sätta ett pris på de konsekvenser en för tidig återställning och permanent nedmontering av gruvområdet för med sig. Bedömningen är att ett sådant agerande kommer att slå oerhört hårt mot samhällsekonomin och statskassan. Kalkylen är att ett sammanlagt produktionsvärde på mellan 20 och 30 miljarder kronor faller bort.
– Det är betydande värden som förstörs för samhället om vi tvingas permanent avställa en betydande gruvfyndighet och produktionsanläggning, säger Hans Andersson.
I rapporten beräknas bland annat de kostnader och merkostnader som behöver sättas in för en förtida avställning och återställning av gruvområdet. De direkta kostnaderna för återställningen hamnar i storleksordningen 250-350 miljoner kronor, varav merparten måste betala inom en period på fyra år).
– Kostnaderna för efterbehandling bygger på att gruva och produktionsanläggning kan upparbeta produktionsvärden som avsätts och säkerställer efterbehandling. En förtidigt aktiverad efterbehandling förutsätter att resurserna avsätts från annat håll, säger Hans Andersson.
En betydligt större frågeställning är att identifiera och värdera de värden som förstörs över den tilltänkta gruvans livslängd i det fall den nedmonteras innan den tjänat ut sin tid. Dagens priser är för låga för att motivera gruvproduktion. Därför blir den avgörande frågan om gruvan ska sättas i ett viloläge i något eller några år, eller om en förtida avveckling och slutlig nedmontering av gruvanläggningar och förädlingsverk ska genomföras, säger Hans Andersson.
I den ena vågskålen ligger då 20-30 miljarder kronor i produktionsvärden som bedöms genereras under gruvsystemets naturliga livslängd.
I den andra vågskålen placeras de direkta, indirekta och nya kostnader som uppstår vid en förtida avveckling. Där finns exempelvis återställningskostnader, men också förlorade skatteintäkter för stat och kommun, samt förlorade arbetsgivaravgifter. Det direkta bortfallet beräknas i rapporten till uppskattningsvis fyra miljarder kronor inom de närmaste 20 åren. Så mycket som en miljard av skattebortfallet kan slå mot de närmaste fyra åren.
Därutöver kan efter hand kostnader för permanent nedmontering av elnät och elanläggningar tillkomma, samtidigt som redan genomförda investeringar i vägnät och omlastningskapacitet mellan väg och järnväg inte kan räknas hem. Till det kommer kostnader för arbetslöshet och sociala kostnadsökningar som beräknas öka bördan med ytterligare drygt 500 miljoner kronor.
– Samma frågeställningar som nu, hanterades av svenska staten för drygt trettio år sedan när järnmalmspriserna hastigt föll till mycket låga nivåer. Då bestämdes att de omfattande investeringar som skett i Svappavaara inte skulle förstöras genom förtidig avveckling. Sett i backspegeln var det ett rätt strategiskt beslut. Med historiebilden klar är det tydligt att de värden som realiserats där under de senaste tio åren, inte kunnat ske om tillgångarna i stället styckats upp, betonar Hans Andersson.