Skanska försöker i första hand bygga bort riskerna i sina täkter. Bilden är från Vällstatäkten utanför Stockholm.

Av Ulrika Andersson den 11 november 2015 00:00

Umeå. Säkerhetsfrågorna dominerade SBMI:s branschdag i Umeå, först ut var Marie Sandberg, arbetsmiljöutvecklare på Skanska som konstaterade att säkerhetsutrustning är det sista man tar till när man identifierat en risk.

– Det första angreppssättet är att bygga bort risken. Normalt kan vi komma en bit på vägen med det, men den kvarvarande risken måste hanteras.

Steg två är att reducera förekomsten av risken, därefter försöker man minska allvarlighetsgraden om en olycka ändå skulle inträffa och därefter är det dags att skydda människan mot risken så långt det är möjligt. Sista halmstrået är att varna för risken.

– Tekniska lösningar kan ta oss en bra bit på vägen mot skadefria arbetsplatser, men människan styr.

Marie Sandberg redogjorde för vilka erfarenheter Skanska har av aktiva backvarnare

– Risken för att klämskador ska uppstå vid kollision mellan backande maskin och människa går att minska mycket.

Steg ett är att minska förekomsten av fordon på arbetsplatsen, genom att styra trafiken ska man minska risken ytterligare.

– Vi talar om hur de kvarvarande fordonen ska röra sig inne på området, vi försöker också skydda människan genom att se till att förare och maskinister på området stannar inne i sina fordon.

Ett sista steg är att använda tekniska lösningar som backkamera, backtuta och blixtljus.

– Mycket görs innan vi kommer till de varnande hjälpmedlen.

Marie Sandberg konstaterar att backsensorerna måste placeras så att sikten blir fri.

– Våra erfarenheter är att en sensor ger en konisk återgivelse, därför krävs ett flertal sensorer för att täcka upp hela riskområdet.

Skanska använder sig av både ultraljud och radar.

– Ultraljud är en billigare lösning, men den är känslig för damm – sensorerna måste rengöras varje vecka, eller ännu mer frekvent, de är alltid eftermonterade och kan i vissa nyare maskiner kopplas direkt till befintlig skärm i hytten – det är bra med så få displayer som möjligt.

Radar har andra för- och nackdelar

– Det är mycket smutståligt och går att få fabriksmonterat. Det är dock en dyrare lösning.

Marie Sandberg påpekar att man måste kolla inställningarna så att de stämmer överens med det aktuella arbetsområdet - oavsett vilken teknik man väljer.

– Man vill inte få ”onödiga” varningssignaler.

När det gäller dolsäkra rutor konstaterar hon att risken för dolor är stor och måste hanteras, till exempel genom att välja ett sprängämne som inte är så känsligt för tryck från skopa.

Sprängämnesvalet löser dock inte hela problemet, bra kontrollplaner, borrhål med god kvalitet och riktlinjer för säker laddning är andra avgörande detaljer.

– Därefter kommer vi till att skydda människan i fordonet, då krävs att vi har en ruta som klarar de hastigheter som stenen slungas i, och en infästning som klarar tryckvågen, säger Marie Sandberg.

Skanska använder i dag lexanglas och pansarglas.

– Lexanglas är ett plastmaterial som ger en lätt konstruktion, det blir bara små märken vid stenskott men ytan är känslig för repor, den drar till sig damm och rutan får en minskad yta på grund av ramen, det ger sämre sikt. Lexanglas finns dessutom bara för nyare hjullastare och enligt våra erfarenheter måste rutan bytas efter 2 000 timmar.

Pansarglaset är tåligare men har andra nackdelar, förklarar hon.

– Det är en tung konstruktion och behöver bytas direkt efter ett stenskott, det är en klumpig och dyr lösning på en hjullastare.

Skanskas policy anger att dolsäkra rutor ska användas där det finns risker.

– Men nuvarande tekniska lösningar är inte tillräckligt bra, vi behöver skyddet utan att försämra sikten.

Marie Sandberg rekommenderar att man gör allt man kan för att bygga bort riskerna, måste man ta till säkerhetsutrustning är det viktigt att utrustningen fungerar för maskinföraren och att den inte leder till andra risker.

– Annars blir det ingen nytta, bara kostnad. Man måste få med både funktion och säkerhet.