Rätt lösning på rätt ställe
Uppsala. Infiltrationsanläggningar och andra typer av markbaserad rening har från vissa håll ifrågasatts under de senaste åren. Frågan är om det är rättvist? David Eveborn, forskare på JTI:s miljösektion, konstaterar att vi använt oss av tekniken sedan 1970-talet när man insåg att det inte räckte med bara slamavskiljning.
– Det är också en metod som används mycket internationellt.
När kraven på rening höjdes på 2000-talet började allt fler ifrågasätta om det verkligen räcker att låta avloppsvattnet sippra ner genom marken.
– Från 2006 började man ställa funktionskrav, tidigare skulle en anläggning byggas efter fasta instruktioner. Nu måste den uppfylla vissa reningskrav eller maximala utsläpp, säger David Eveborn.
Reningskraven innebär att alla avloppsanläggningar ska minska avloppsvattnets innehåll av organiskt material med 90 procent. 90 procent av allt fosfor och 50 procent av allt kväve ska renas i områden med hög skyddsnivå, i områden med normal skyddsnivå måste 70 procent av allt fosfor renas.
David Eveborn konstaterar att kraven är högt – kanske för högt - ställda.
– Det har visat sig att kraven ibland är högre på enskilda avlopp än på större kommunala verk, det är ett problem.
Han och kollegan Ida Sylwan, projektledare på JTI, misstänker att kraven kan komma att ändras. I samband med arbetet för att snabbare åtgärda de avlopp som inte uppfyller dagens miljökrav har Havs- och vattenmyndigheten också föreslagit att göra dagens allmänna råd till bindande föreskrifter och då även sänka kraven något.
Hur fungerar då de markbaserade anläggningarna? JTI:s miljösektion och Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) har i flera projekt undersökt detta, bland annat hur fosfor binds, och forskarna noterar att jorden mättas med fosfor efter en viss tid.
– En sak som försvårar utvärdering är att de markbaserade anläggningar har ett mer diffust utlopp och det kan därför vara svårt att bedöma hur anläggningarna påverkar omgivande miljö, säger David Eveborn.
Han konstaterar att det inte råder någon tvekan om att jorden mättas efter en viss tid, och att en infiltrationsanläggning som fungerar mycket bra till en början med tiden får sämre värden. Till slut uppfyller den inte längre reningskraven.
– Men jag tycker att man skall vara pragmatisk när det gäller dessa diffusa utsläpp. Miljöproblem uppstår i första hand om avloppsvattnet läcker ut i ytvatten. Därför är anläggningens placering i landskapet avgörande för om den utgör en påverkansrisk eller ej, kommenterar David Eveborn.
– Finns det till exempel inga diken eller vattendrag i närheten är det sällan problem att använda sig av markbaserad rening, på ställen där man enbart kräver ”normal” skyddsnivå brukar det vara tillräckligt.
Dessutom har även de andra metoderna sina nackdelar, påminner David Eveborn.
– Många teknikintensiva lösningar kräver till exempel mer skötsel, om de inte sköts som de ska fungerar de inte lika bra.
Även installationen måste utföras korrekt för att en anläggning ska fungera korrekt och visst sker det misstag ibland – även när det gäller infiltrationer.
– En viktig del är rören till anläggningen och att de läggs på ett sätt så att det inte bildas sättningar och svackor där avloppsvatten kan bli stående, säger Ida Sylwan.
Ofta blir det entreprenören som får trimma in anläggningen och David Eveborn konstaterar att tillverkarna ibland slentrianmässigt skyller på den mänskliga faktorn när något inte fungerar. För att undvika detta bör entreprenörerna dokumentera projekten bättre, tipsar han.
– Det är viktigt att kunna visa till exempel med foton hur bygget gått till.
Han ser också gärna att ett grundvattenrör lämnas kvar i anläggningen.
– Då blir det lätt för kommunerna att kontrollera grundvattennivån längre fram, det är en viktigt faktor för att bedöma anläggningens funktion.
Enligt en samstämmig forskarkår är det avgörande att hålla undan för grundvattnet när man bygger avlopp.
– Ett vanligt fel är att slarva med grundvattnet, man vill ha självfall till varje pris och lägger ledningen för djupt, säger David Eveborn.
– Det kanske funkar i augusti när allt är torrt, men sen till våren står vattnet för högt, då försämras reduktionen av bakterier och grundvattnet kan transportera smittbärande bakterier och virus till närliggande dricksvattentäkter.
Grundvattnet måste hållas på avstånd, även om estetiken tar stryk.
– I stället för att lägga rören för djupt är det bättre att sätta dit en pump, pumpa upp vattnet och lägga infiltrationen i en upphöjd ”limpa”. Försök planera en trevlig utformning på upphöjningen tillsammans med fastighetsägaren.
David Eveborn är noga med att påpeka att markbaserade lösningar inte är felfria.
– Vi måste vara tydliga med att man på 1970-talet höjde tekniken lite för mycket till skyarna, det var så klart bäst då – eftersom det inte fanns något annat. Nu ser vi att de hade för lite underlag för att göra den bedömningen.
Han vidhåller dock att markbaserad rening kan vara ett bra sätt att rena avlopp på.
– Under rätt förutsättningar är det bra, precis som minireningsverk och andra typer av rening är bra under rätt förutsättningar.
Markbaserade anläggningar är dessutom ofta en billigare lösning, ett argument som inte ska föraktas.
– Om kommunen bedömer att markbaserad rening är acceptabel och förutsättningarna för tekniken i övrigt är goda på den specifika platsen så är det ofta den enklaste och den bästa lösningen, säger David Eveborn.
FAKTA JTI
Institutet för jordbruks- och miljöteknik, JTI, har fokus på jordbruksrelaterade frågor samt kretslopp och miljöteknik. Bland annat bedrivs forskning och utredningsarbete kring små avlopp. Man är även ackrediterat laboratorium för typprovning av små avloppsanläggningar som till exempel minireningsverk.
Mer läsning finns! Klicka på länkarna nedan.