Tungmetaller dödar sjöbotten
Stora mängder zink, men även bly och koppar har tagit död på en del av botten i sjön Storjuktan i Sorsele kommun. Larmet kommer från studenter vid Umeå universitet där man konstaterar att utsläppen från den numer nedlagda Blaikengruvan varit betydligt större än vad man tidigare trott.
Fridfull idyll, men delar av Storjuktans botten vid Blaikengruvan är helt död på grund av stora mängder tungmetaller – främst zink.
– Halterna av zink var så extremt höga att vi inte kunde mäta dem med normala analysmetoder. Normalt mäter vi zink i sjösediment på miljondelsnivå, men i utfällningen i Storjuktan har vi koncentrationer av zink som ligger på tiotals procent, säger Sara Svensson, en av studenterna bakom studien.
Blaikengruvan sattes i drift 2006 , men redan året efter tvingades ägarna kasta in handduken på grund av bristande lönsamhet. Inte heller senare försök att återuppta driften har varit framgångsrika, däremot återstår fortfarande att sanera markområden i anslutning till gruvan från miljöfarliga ämnen.
Studenterna har nu jämfört tungmetallinnehållet i sjöbottenprover som samlats in innan gruvan öppnade 2006 med de halter som finns i prover insamlade tidigare i år. Jämförelsen visar att områden flera kilometer runt gruvområdet har fått förhöjda halter av tungmetaller.
En av de slutsatser som dragits av studien är att hundratals ton zink kan ha hamnat i sjöns botten till följd av gruvdriften, mångdubbelt mer än den högsta tillåtna volymen, som anges till 0,5 ton per år.
Enligt Umeå universitet råder inget tvivel om att utsläppen kommer från gruvområdet eftersom isotopsammansättningen på det tillförda blyet har samma ”fingeravtryck” som bly från malmkroppen i Blaikengruvan. Slutsatsen är därför att ingen annan verksamhet i området kan belastas för utsläppen.
– Värst drabbat är ett cirka 22 hektar stort område runt anrikningsverket.
Det täcks av ett flera decimeter tjockt lager av en nyponsoppeliknande utfällning som innehåller sådana halter av zink, bly och koppar att bottenlevande djur omöjligt kan överleva där, säger Sara Svensson.
De delar som visar de största föroreningarna har dokumenterats med hjälp av undervattenskameror även om det förorenade områdets storlek inte kunnat klarläggas helt. Universitetet vill också fortsätta undersökningarna för att fastställa hur så stora mängder tungmetaller kunnat hamna i sjön.
En ljusglimt är dock att inget tyder på att kvicksilver läckt från gruvområdet till Storjuktan.
– Det är ingen skillnad mellan Storjuktans halter av kvicksilver och en normal svensk fjällsjö, säger Fredrik Lehto, student vid kandidatprogrammet i miljö- och hälsoskydd vid Umeå universitet.
Vad saneringsarbetet kommer att kosta är synnerligen osäkert, men vissa insatta bedömare befarar att slutnotan kan hamna kring 200 miljoner kronor. Eftersom praktiskt taget inga medel för återställande av marken betalats in av berörda gruvföretag blir det skattebetalarna som får stå för slutnotan.