Klockren kranförare
Björn Petersson är rädd om sin mintgröna mobilkran, han handtvättar den ofta och är lika noga med affärerna. – Jag kan inte gå ned i pris. Jag vill göra ett bra jobb och får jag inte tillräckligt betalt stannar jag hellre hemma.
Solna. Att köra kran är mer än ett jobb för Björn Petersson.
– Ska man köra bra och göra jobbet på ett snyggt sätt krävs engagemang och vid 56 års ålder tycker jag fortfarande att det är roligt.
– Jag lever mycket på att jag faktiskt gör ett klockrent jobb, det räcker inte att bara sätta sig i maskinen.
Björn Petersson började sin yrkeskarriär i småländska Nybro, som mopedbud på Volvo. Hans pappa jobbade som platschef på Skanska och fixade in tonårssonen på ett bygge där han för första gången fick bekanta sig med en kran – en Hiab lastbilskran.
När Skanska skulle bygga hotell i St Petersburg – eller Leningrad som det hette på den tiden – hängde 17-åringen på och där, långt bort från svenska säkerhetsregler började han köra större kranar.
– Jag körde 2,5 år i St Petersburg, sen kom jag hem och åkte direkt till Kranskolan i Göteborg och tog förarbevis för kran innan jag ens hade körkort för personbil.
Med lappen på fickan följde Björn med Skanska till Bagdad och byggde hotell även där i 2,5 år.
Drygt 20 år gammal satte han fötterna på småländsk jord igen och började jobba för Skanska i Kalmar.
– Jag gjorde det mesta, jag körde hjullastare och betongpump men tyvärr inte så mycket kran.
Så kunde det förstås inte fortsätta, han började arbeta för Kranjänst i Nybro och blev kvar där i sex år.
1991 flyttade han till Stockholm, precis när byggmarknaden svajade som mest.
– Det var dåliga tider och 1991 var väldigt dåligt, jag fick jobb på olika kranfirmor men var tidvis arbetslös, minns Björn Petersson.
Han tappade nästan sugen och började smida andra planer.
– Jag tänkte ge upp kranarna och bli korvgubbe i stället.
Korvkonceptet gick inte hem hos alla. En åkeriägare – Enköpingsjanne - var särskilt missnöjd. Han tyckte att Björn var överkvalificerad för korvkrängningsbranschen och försökte övertala honom att skaffa en egen kran och hjälpa honom att montera hus i stället.
– Men jag var tveksam, jag tänkte lägga av, köpa en korvlåda och ställa mig utanför krogarna.
Men Enköpingsjanne var duktig på att tjata och efter ett antal månader gav Björn med sig. 1996 startade han eget, företagsloggan ritade han själv hemma vid köksbordet och företaget fick ett slagkraftigt namn – Pettsons Heavy Hook.
– Pettson är klatschigare än Petersson och Heavy Hook är lite internationellt, framförallt är det ett namn som man kommer ihåg.
Kopplingen till Sven Nordqvists uppskattade barnboksfigur stör inte heller.
– Många frågar var Findus är – då säger jag att han sitter i hytten!
Namnet satt som en smäck, i sista sekunden kom han ihåg att köpa den där kranen också.
– Två veckor innan jobbet började åkte jag ned till Småland i snöstorm och 20 minusgrader för att köpa en begagnad Lokomo på Oskarshamns varv.
Kranen var en bättre begagnad 36-tonskran av 1977 års modell och efter några års arbete var det dags att byta ut den.
– Efter modigt övervägande bestämde jag mig för att köpa en spritt ny kran, det satt långt inne för det var väldigt dyrt, minns Björn Petersson.
Det blev en 35-tons Liebherr LTM1030, den var helt färsk från fabrik och Björn Petersson kunde därför ge firman ytterligare ett tydligt kännetecken.
– Jag fick välja färg och eftersom jag hade en mintgrön skinnsoffa hemma valde jag mintgrönt.
Den pastellfärgade kranen väckte uppmärksamhet så fort den kom hem.
– Jag fick ett telefonsamtal från en kollega som skrek att ”den där maskinen kommer att synas i Stockholm”, och det gör den nog!
Den mintgröna investeringen var stor, och behövde betala sig. Då lade Pettsons första och enda uppdragsgivare ner verksamheten.
– Det blev panik, min enda kund försvann. Men det var bara att börja om på ny kula, jag ringde runt och skaffade nya kunder.
NCC blev en betydelsefull beställare.
– Jag var med och byggde deras huvudkontor i Järva, aulan vid Karolinska sjukhuset och Folkhälsohuset, jag var också med vid bygget på Science Tower i Kista – ett jobb som skulle räcka några dagar men varade i tolv månader.
De stora projekten avlöste varandra men han ville inte göra om misstaget att lägga alla ägg i samma korg.
– Jag har aldrig sagt nej till ett jobb och såg till att ha flera kunder, kunde jag inte göra jobbet själv hyrde jag in kollegor.
2006 var det dags att köpa kran igen, denna gång blev det en 55-tonsmaskin, en Liebherr LTM1055 med fjärrstyrning och längre bom – 40 meter med 16 meters jibb.
– Det byggs så mycket i Stockholm att tomterna ligger allt mer otillgängligt till, trångt, på bergknallar etcetera. Då behövs en större kran och den här precis lagom stor, en väldigt smidig allroundkran.
Kranen rör sig tämligen fritt i storstan, normalt krävs inte vägtransportledare och det enda problemet är parkering – Pettsons har kontoret på fickan och att ställa en kran – även om den är hopfälld – på gatan i ett bostadsområde är inte lätt.
– Det gäller att tänka på var man parkerar, även om jag lämnar den på byggarbetsplatsen är risken för stöld stor och jag vill försöka hitta en lämplig tomt att hyra i stället.
Den nya kranen – som självklart målades mintgrön – var modernare på många sätt. Björn Petersson uppskattar inte minst radiostyrningen och det faktum att det går att läsa stödbenstrycket digitalt.
– Är markförhållandena dåliga så att kranen sjunker ner eller börjar lätta får man en varning.
Kranförare måste alltid läsa av marken och inför varje jobb sker en förbesiktning av underlaget.
– Är vägen inte farbar stannar jag på fast mark eller åker hem, det kostar för mycket att ta risken och det blir ju jag som får betala.
Är olyckan framme kan det krävas både grävmaskiner och bärgare för att komma loss.
– Men ofta kan jag ta mig upp för egen maskin, inte minst därför var det bra att den nya kranen hade drivning på alla axlar, även om det gör att maskinen blir lite tyngre.
Med den nya kranen kunde Pettsons åta sig tyngre jobb, till exempel betongmontage.
– En stor kran kan göra mindre jobb, men en liten kran kan inte göra större jobb, konstaterar Björn Petersson.
Han uppger att konkurrensen hårdnat.
– Det finns oseriösa företag som dumpar priserna, som har sämre maskiner och kör oförsäkrat. En del beställare faller tyvärr för det lägre priset.
Han har blivit av med några kunder, men vägrar vika sig.
– Jag kan inte gå ned i pris. Jag vill göra ett bra jobb och får jag inte tillräckligt betalt stannar jag hellre hemma.
I dag är kranen nästan nio år gammal, och Björn Petersson leker med tanken att köpa en ny i ungefär samma storlek.
– Det har kommit en hel del nya finesser på kranarna, till exempel ett helt nytt stödbenssystem som gör maskinen mycket säkrare.
Nästa vår skulle det kunna vara dags. Blir det en Liebherr även denna gång?
– Det är inte säkert, de andra tillverkarna har kommit ikapp och det finns många bra maskiner nuförtiden.
Björn Petersson har gott hopp om att kunna sälja den gamla kranen när en ny införskaffas.
–Den är välskött och har ett bra andrahandsvärde, många tror att den är ny, kanske för att jag tvättar och putsar den så ofta.
Han skämtar inte, det hör till rutinen att hyra in sig i en tvätthall och handtvätta hela maskinen – inklusive bommen.
– Det tar 4-5 timmar och man får en rejäl träningsvärk!
Vintertid, när vägarna är skitiga, kan han tvätta den en gång i veckan.
– Jag hatar vägsalt och trivs bäst när det är ordning och reda, men jag tycker den går bättre om man håller den ren också. Jag har inte haft ett driftsstopp på 20 år och jag tror att det är en kombination av tur och att maskinerna är välvårdade.
Fotnot: Följ gärna Leveranstidningen Entreprenad i sociala medier, vi finns både på Facebook, på Twitter och på Instagram (Klicka på länkarna.)
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.