Välstädat i Skärholmen
Städivern är större än man kan tro på en rivningsarbetsplats. Att hålla marken fri från bråte och se till att inte ens objudna gäster kan skada sig är ett måste när Destroy river på en skolgård i Skärholmen.
Skärholmen . Det är mörkt i södra Stockholm, men gryningsljuset börjar så sakteliga sila in över en skolpaviljong på glid. Byggnaden knakar och gnyr och rör sig motvilligt i sidled, den är i klorna på en rivningsmaskin som tagit tag i en yttervägg och bryter till.
– Skolan är byggd i moduler, så det krävs inte mycket för att den ska flytta sig, kommenterar Mikael van Krantz, projektledare på Destroy RC AB.
Det är en tidig januarimorgon i Skärholmen och rivargänget – en grävmaskinist och två ”handgubbar” – har precis kommit igång med dagens värv. Grävmaskinens lyktor lyser som skarpa små solar i vintermörkret, och marken vibrerar när den 24 ton tunga maskinen flyttar runt containrar.
– Det är ändå väldigt lite buller och inget damm alls här, säger Mikael van Krantz.
Skolan är byggd i trä och blir en lätt match för grävmaskinen, paviljongen vilar på torpargrund, på järnbalkar placerade på betongfundament som i sin tur ligger på sand.
Rivarna anlände till skolan i början av december, spärrade av platsen med byggstängsel och kavlade upp ärmarna, kvar i klassrummen fanns en hel del stolar, bord och även en del specialutrustning som måste rensas ut.
Österholmsskolan riktar sig främst till funktionshindrade elever och är därför handikappanpassad.
– Det fanns till exempel en del hissar i taken, säger Mikael van Krantz.
Rivarna rev ut allt miljöfarligt, till exempel elektronik och lysrör. Det krävdes dock ingen sanering av asbest eller andra farliga ämnen.
Den inre rensningen tog två dagar, sedan började bandgrävaren – en Volvo EC240 – ta ner en av ytterväggarna. Rivarna hann göra ett stort hål och sätta sikte på bjälklaget innan allt plötsligt blåstes av.
– Vi grävde av en fiberoptisk kabel som gick genom byggnaden, den skulle inte vara i drift men så klart var den det, förklarar Mikael van Krantz.
Kabeln försörjde skolan och en del andra grannar med uppkoppling, så rivarna fick packa ihop och åka hem i väntan på en lösning.
Först i januari kunde rivningen återupptas, och när Leveranstidningen Entreprenad hälsar på har grävmaskinen, endast utrustad med sorteringsgrip, hunnit bryta sig fram igenom mer än halva byggnaden.
– Huset är byggt av trä och det går lätt att bara dra ner väggarna, säger Mikael van Krantz.
Och det märks, när grävmaskinisten Kit Wahlfridson tar ett stadigt grepp om en vägg rör sig hela huset, det glider över järnbalkarna och snart bryts väggen i bitar som singlar ner på marken.
Grävmaskinen är snabbt framme för att sortera bråten, trä läggs i en container, metall i en annan. ”Handgubbarna” Dariusz Czerobski och Ronnie Nordén assisterar på marken, de samlar ihop materialet till större högar, och skruvar isär järnbalkarna så att grävmaskinen kan lyfta bort dem i delar.
Containrarna körs av Destroys egna lastbilar till SRV i Gladökvarn. Eftersom rivningen sker på en skolgård sker transporterna enligt strikta rutiner.
– Eleverna kommer till skolan mellan åtta och nio, då tar vi inte in några lastbilar. Samma sak på eftermiddagen, mellan halv två och fyra.
Lastbilarna förses dessutom med ledsagare både framför och bakom ekipaget.
– Det måste vara riktigt säkert.
Arbetsplatsen är inhägnad, Destroy är ändå noga med att säkra den varje dag.
– Det är mycket barn i området, och de kan ta sig in om man har otur.
Rivarna ser därför till att det inte finns löst material som hänger ner från taket, att stängslet är så säkert som möjligt och att marken är fri ifrån både stort och smått skräp.
– Det ska vara rent och snyggt på arbetsplatsen och vi vill att man ”tar med sig” materialet hela tiden.
Mikael van Krantz konstaterar att det inte bara är objudna gäster som gynnas av fria ytor.
– Allt som gör att man slipper snubbla är bra.
Städningsivern är faktiskt större än man kan tro på en rivningsarbetsplats.
– Vi river en byggnad utifrån och in, så att det rasar in där huskroppen är, allt för att slippa onödigt spill. Vi sorterar också allt material, det tar lite längre tid men det är ekonomiskt effektivt eftersom det kostar mer att lämna in osorterat material på återvinningsanläggningarna.
Destroy RC AB har sitt huvudkontor i Länna i södra Stockholm. RC står för ”rebuilding company” och påminner om att företaget även åtar sig återställningsarbeten. Huvudfokus ligger dock på rivning i regionen mellan Uppsala och Nynäshamn.
– Vi gör allt från att riva en garderob till att ta ner hela hus, kommenterar Mikael van Krantz.
Det drygt 20 år gamla företaget har cirka 85 anställda och en hel del maskiner.
– Vi har en massa små maskiner, den största rivningsroboten vi har är en stor dieseldriven Brokk 330 och den minsta en Brokk 50, vi har också massor av kompaktlastare, minigrävare etcetera, säger Mikael van Krantz.
Den större maskinparken utgörs av fyra Volvo grävmaskiner i storleken 6-55 ton.
– 55-tonnaren är en specialbyggd höjdrivare som når 23 meter, det är en ombyggd och nedtyngd 30-tonnare med zero tail swing för att kunna arbeta med rivning i stadsmiljö.
Grävmaskinerna lever ett hårt liv. Träpaviljongen i Skärholmen är ett ”snällt” offer, betongkonstruktioner som måste tas ned med hammare och crusher är betydligt farligare motståndare. Just den här maskinen har till exempel rivit ner 5-6 meter höga och 80 centimeter breda stödmurar för Citybanans räkning.
– Den fick bryta och bända och arbeta med hammare och det blir stort slitage på delarna, säger Mikael van Krantz.
Rivningsmaskinerna är också mer olycksbenägna, det är till exempel lätt hänt att de fritt hängande hydraulslangarna fastnar i ett armeringsjärn.
– Går en slang måste vi ta hand om det direkt och grävmaskinisten har en egen verktygscontainer, med reservslangar, fettsprutor, saneringsutrustning med mera, säger Mikael van Krantz.
Slitvargarna behöver kort sagt lite extra kärlek, de måste smörjas ofta och de kräver mer underhåll.
Slitgörat innebär också att maskinerna inte kan åtnjuta alla moderniteter. Rivningsmaskinen i Skärholmen är till exempel försedd med en äldre typ av fäste där man måste slå in en stor kil med en slägga.
– Grävmaskinisten vill inte ha snabbfäste som det blir glapp i, konstaterar Mikael van Krantz.
Grävmaskinen tar ett fast grepp om ännu en skräphög och placerar den i rätt container. Mörkret har gett vika, solen står som en strålkastare in över paviljongen där ett raserat badrum och en kvarglömd kontorsstol får den uppbrutna byggnaden att likna en scen utan vare sig publik eller skådespelare.
Kit Wahlfridson hoppar ur sin maskin och Ronnie Nordén och Dariusz Czerobski borstar av sig efter ännu ett krävande morgonpass. Klockan närmar sig halv nio och det är dags för lunch.
– Man måste äta för att orka, det är ett tungt jobb, konstaterar Mikael van Krantz.
Han är ansvarig för Destroys tungrivningar och just nu är det många projekt igång samtidigt.
– Det är sällan en jämn fördelning, att ha mer än två veckors framförhållning är mycket ovanligt, när beställarna ringer vill de att man ska komma direkt.
Det är bråttom nästan jämt, men Destroy kompromissar inte med säkerheten.
– Det måste alltid finnas en miljöinventering, vi vill inte utsätta någon för risken att till exempel riva ut en ut en matta som det sedan visar sig vara asbest i. De anställdas arbetsmiljö måste alltid gå först.