Strid in till kaklet om Rosenbad
Striden om regeringsmakten tycks gå via löften om ökade resurser och budskapet att alla fel och brister beror på ”de andra”. Det visar svaren på den enkät som Leveranstidningen Entreprenad skickat ut till riksdagspartierna inför valet. När det kommer till förslag på konkreta åtgärder är resultatet skrämmande tunt.
Rosenbad-sommar.Martina Huber/Regeringskansliet 14 september avgörs striden om Ferdinand Bobergs Rosenbad. Får Fredrik Reinfeldt stanna kvar eller blir Stefan Löfven ny herre över regeringskansliet? Foto Martina Huber
Det talas i många sammanhang om vikten av att gå ”utanför boxen”, att tänka annorlunda, utnyttja kunskap som inte bara finns i den egna erfarenhetsbanken för att på så sätt driva utvecklingen framåt. Det ligger mycket i den gamla sanningen att om stenåldersbarnen gjort som deras föräldrar sagt hade hjulet fortfarande varit okänt för oss.
På något sätt känns det likadant inom politiken. Alla partier är överens om att det råder bostadsbrist, att exempelvis järnvägstrafiken inte fungerar och att det krävs åtgärder för att öka sysselsättningen. Samtidigt tycks den politiska kartan vara som huggen i sten. Den generella lösningen oavsett problem tycks vara att tillföra mer pengar, enligt principen mer till de flesta. Återreglering är också ett av valrörelsens ”heta” begrepp – framför allt av något som redan är statskontrollerat, som järnvägsunderhåll.
Att däremot våga komma med kreativa, men känsliga, lösningar som att avskaffa bruksvärdeshyra och ”flyttskatt” för att öka framför allt byggandet av hyresbostäder är naturligtvis lika omöjligt som att sänka den ohemula skatten på tjänster för att öka sysselsättningen. I stället fastnar diskussionen i om huruvida det mycket krångliga systemet med rut och rot ska finnas kvar, ett system som enbart kommit till för att minska de förödande effekterna dagens skyhöga beskattning på tjänster har.
En av de tabubelagda frågor som trots allt börjar lyftas från den mörka källarskrubb där den varit instängd är om det till och med skulle vara rimligt att värdesätta kompetens i samband med uppsägningar. Lagen om anställningsskydd må vara vällovlig, men tillsammans med alla krav som inte minst åläggs småföretagarna skapar regelverket ett svårforcerat hinder för nyanställning samtidigt som det skapar en inlåsningseffekt. Många som vill byta jobb vågar inte ta det klivet eftersom de då hamnar sist i anställningslistan och därmed blir först att sparkas i samband med omorganisationer oavsett anledning.
En fråga med något mindre tabustatus är alternativ finansiering. Motståndet är fortfarande hårdnackat, men det börjar höras röster som gärna skyndar på byggstart av nödvändiga infrastrukturprojekt genom att acceptera andra lösningar än skattefinansiering.
Den fråga som märkligt nog tycks ha bredast förankring är en gigantisk satsning på höghastighetståg. Möjligen beror det på att allt för många politiker vill bygga ett monument över sig själv och med miljön som rättesnöre verkar satsningen vällovlig. I varje fall tills man börjar fundera över vad man får för de bortåt 140 miljarder kronor projektet beräknas kosta. En gräddfil för ett litet antal resenärer mellan de svenska ”storstäderna” i södra delen av landet. Än så länge har ingen lyckats förklara fördelarna med höghastighetståg jämfört med att samma påse pengar används för att rusta upp det befintliga spårnätet – en uppgift värdig en Houdini i politikens tjänst.
Väl så spännande är det att försöka överblicka konsekvenserna av ett eventuellt regeringsskifte efter valet 14 september. Stefan Löfven tiger fortfarande som en tjurig barnunge när frågan om eventuella regeringskamrater kommer upp på dagordningen. Har han inte lyckats bestämma sig än, bara några dagar innan valet, är han knappast vuxen uppgiften att leda Sverige genom nästa mandatperiod. Har han bestämt sig och inte vill berätta tyder det på en dold agenda som även det diskvalificerar honom från rollen som statsminister.
Leveranstidningen Entreprenad har ställt tolv frågor – huvudsakligen om infrastruktur – till de åtta riksdagspartierna inför valet. Även om de sju partier som svarat lämnar få konkreta förslag, men desto fler förhoppningar och drömmar, finns tydliga skiljelinjer mellan blocken. Läs svaren, begrunda och glöm för all del inte bort att lämna din röst senast 14 september. Varje utebliven röst är i praktiken en röst på det ”andra” blocket.