Haldors hundår är över
Tre tippningar med lastbilen blev droppen. Haldor Lirell bytte åkeri mot entreprenad och nu, nästan 20 år senare, gläds han över företagets ”makalösa” förare som ömt vårdar sina maskiner och tävlar om att förbruka minst diesel.
8
Bilder
Nästan hela firman. Nina Lirell, Mikael Fransson, Rickard Lirell, Fredrik Lirell, Alexander Nilsson och Haldor Lirell. Foto: Slussfors Transport & Service.
Slussfors. Knockouthettan slog till över hela landet i början av juli, inte minst i Norrlands inland och i Slussfors, mellan Storuman och Tärnaby, glittrar solen över den magnifika Storumansjön samtidigt som Haldor Lirell, vd, grundare och ägare till Slussfors Transport & Service, skrotar runt vid sitt jättegarage på gården strax intill Blå vägen.
– Där uppe kör vi åt Michael Wikström, Wikströms Schaktmaskiner ifrån Boden som vi även tidigare jobbat som underentreprenör åt, vi förstärkte flaken och såg till att de var i trim, säger Haldor Lirell.
Dumprar och grävmaskiner är i dag företagets hjärta, men det var inte entreprenaduppdrag som stod i fokus när Haldor startade företaget. 1974 köpte han en lastbil av sin far, som drev ett mindre åkeri i Slussfors.
– Det var efter rekryten, jag hade jobbat en kortare period för pappa men vi var inte överens om hur man skulle göra jobbet, så det blev bäst att jag startade eget.
Precis som pappa varvade han plogning med virkestransporter och både han och lastbilen, en begagnad Scania, arbetade hårt. Den lilla fritid som fanns krävde dock också maskiner.
– Jag köpte en gammal Åkerman H10 för att ha något att göra när jag var ledig, ler han.
Grävmaskinen blev en kär leksak, på arbetstid blev det allt mer att göra, till slut hade Haldor Lirell tre förare anställda och åkeriverksamheten tuffade på med god fart.
Men när det är nog är det nog. På ett enda år inträffade tre svåra haverier, först tippade en lastbil på bron i Lycksele och långdragna reparationer innebar ett stort ekonomiskt avbräck. Sedan tippade ytterligare en lastbil ute på jobb och till sist fick Haldor själv i Lövlund uppleva hur en bakfjäder på släpvagnen flög av så att vagnen och timmerredet rasade ner i diket och dragbilen hamnade på sniskan.
– När jag låg där i diket bestämde jag mig – nu är jag så djävla färdig med det här!
Efter drygt 20 år slog han om från åkeri till entreprenad, sålde lastbilarna och köpte en L50 Volvohjullastare som tillsammans med den gamla Åkermangrävaren blev basen för det nya företaget.
– Jag blev aldrig utan jobb, konstaterar Haldor Lirell, som körde mest själv i början, han bröt skogsbilvägar, röjde upp vid bäckar för att främja fisket och utförde sommarvägunderhåll.
Det dröjde dock inte länge förrän de allt mer vuxna barnen började flyta in i företaget. Först ut var Dottern Nina som hade läst ekonomi på gymnasiet, efter ytterligare studier i Umeå och ett år som aupair i USA ramlade hon in i familjefirman 1996.
– Jag hade egentligen inte tänkt på det innan, men så blev det, ler hon.
Hennes blivande sambo Mikael Fransson halkade också in i företaget, han var less på att svetsa och såg till att skaffa sig grävmaskinskortet .
– Så 1998 köpte jag en grävmaskin till honom, säger svärfar Haldor.
Sen anslöt sonen Fredrik.
– Han hade precis gått ut transportlinjen och ville köra lastbil, så jag köpte en svart Volvo åt honom, minns Haldor Lirell.
Två år senare anslöt minstingen Rickard som även han kör grävmaskin och i dag består maskinparken av två Volvo A35 dumprar, en Volvo L50 hjullastare, en trailer för att flytta maskiner samt fyra bandgrävare: en Volvo 140 på 15 ton, en Cat 320 på 20 ton, en Cat 322 på 25 ton och en Cat 329 på 35 ton.
Dumprarna gjorde entré för ungefär tio år sedan när man fick en förfrågan från Kjin Schakt.
– De hade mycket gruvjobb i Pauträsk och behövde dumprar, samtidigt var Fredrik less på att ploga, så då köpte vi en, säger Haldor Lirell.
Dumperjobben började snabbt trilla in så ett år senare köpte man en till.
Jobben hittar man lite överallt, Rickard, med 329:an i släptåg, har jobbat med vindkraft i flera år, just nu är han i Örnsköldsvikstrakten, tidigare har vindkraftsparker i Malå och Strömsund krävt hans närvaro.
– Vi har ett kanonsamarbete med Janne Ottosson på Ottossons åkeri som är underentreprenör åt Stenger och Ibsen, säger Haldor Lirell som tycker att företaget ligger bra till just nu.
– Ekonomiskt är det rätt hyfsat och runtikring kan det hända våldsamt mycket om ett par år, till exempel Rönnbäcksgruvan.
– Vi har dock inte som mål att växa och bli jättestora, vi vill leva på det här och trivas, det räcker, tillägger Nina Lirell.
Förutom familjemedlemmarna har företaget ett par anställda.
– Vi har världens bästa anställda, de är helt makalösa, säger Haldor Lirell.
En av dem , Janne Norberg, fiskade man upp efter rekommendation från Svevia, nu kör han och Erland Andersson växelvis 320:an och 140:an, det blir mycket sommarunderhåll för Svevia och att bryta skogsväg för Tärnaby Stensele Allmänning.
– De är helt suveräna, de lagar det mesta som går sönder själva, det är bara vid större reparationer som vi får vi veta något, om det behöver motorsvetsas tex, för då måste vi åka ut med svetsen, säger Haldor Lirell,
Alexander Nilsson får också sin beskärda del beröm.
– Han är en dumperinventarie, när andra tar paus och läser Expressen studerar han instruktionsboken, konstaterar Nina Lirell.
Som ekonomiansvarig kan hon också glädjas åt det race som spontant uppstått mellan förarna.
– De tävlar om vem som kan förbruka minst diesel, det är bra både för plånboken och för miljön!
Ambitionen är att försöka hålla alla sysselsatta året runt, särskilt när det gäller grävarna kan det vara svårt vintertid. Å andra sidan innebär uppehållet en möjlighet att gå igenom maskinerna.
– I princip tar vi hand om alla reparationer och allt underhåll själva, vi har dock serviceavtal på den nyaste grävmaskinen och blir det riktigt svåra grejer får vi hjälp från en verkstad i närheten, säger Haldor Lirell.
Han konstaterar att de anställda tar stort ansvar för sina maskiner.
– Vi har chaufförer som är djävligt noggranna, de inte bara lagar och fixar maskinerna, de putsar och lackar dem också.
Alexander Nilsson får en stor del av äran när det gäller att hålla ordning på maskinerna, han agerar förebild för de andra och är också den som får lära upp förarna när man behöver ta in fler.
Företaget har vuxit med en maskin och en anställd i taget. Det gäller dock att investera lagom ofta.
– Det går inte att låta en maskin stå fyra månader om man har många nya maskiner, man får köpa en ny grej i taget så kan de andra maskinerna betala den när det blir stillestånd, konstaterar Haldor Lirell.
Nina Lirell konstaterar dock att man har ett annat manövreringsutrymme numera.
– Pappa tog ju hundåren, han jobbade 16 timmar om dagen, körde timmer på dagen och plogade på nätterna. Nu ser det helt annorlunda ut, vi jobbar inte tillnärmelsevis lika mycket, vi har en rätt stabil tillvaro.
Haldor Lirell fick kanske betala dyrt för de där hundåren. 2009 gick han i pension i förtid efter en infarkt. Fem år senare springer han dock fortfarande runt och hjälper till i verkstan, han drar iväg med traktorn, tar på sig plogturer, eller flyttar maskiner med trailern. Men numera hinner han också ge Turbo en puss, Gordon Settern som införskaffades som fågelhund men som blivit mer av en sällskapsvovve eftersom de fantastiska fiskevattnen bara ett par stenkast bort lockar betydligt mer än jakt.
– Här finns otroligt mycket öring och röding och på höstarna går siken till, säger Haldor Lirell.
Han tar det lugnare men att sluta jobba är inte aktuellt.
– Om ett år har jag avgått som vd, det är helt säkert, men det går inte att trappa ner mer, skulle jag sluta blir jag nog galen. —————————————————————————————————Entreprenadbranschens egen tidning!
Följ oss på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube!
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.