Ord är bra – handling bättre
I går kväll smidde jag tusen planer – i morse gjorde jag som vanligt.
Trots en i grunden optimistisk grundsyn betraktas dock möjligheten till stimulanser som minimal, för att inte säga obefintlig. Förväntningar om åtgärder som skulle kunna sätta fart på ett otillräckligt bostadsbyggande och åtgärda brister i den befintliga infrastrukturen har kommit på skam. Regeringen har inte stängt plånboken helt, men vårpropositionen innehöll i varje fall inga kioskvältare utan låg i princip inom ramen för tidigare uppgifter.
Att bostadsbristen upplevs som ett problem är helt klart, föreslagna lösningar känns dock otillräckliga även om det finns goda ansatser. Effektivare och enklare plan- och byggprocess är det viktigaste inslaget. Önskemålen om ett mer likriktat och därmed rationellare byggande är i sig positiva, men att omöjliggöra de kommunala särkraven är kanske inte rätt väg att gå. Det finns kompetenta offentliga byggherrar och det som betraktas som särkrav i dag kan vara välkommen standard i morgon.
Att lösa bristen på mark, lämpad för bostadsbyggande är också rätt tänkt, här finns en av de största flaskhalsarna. Stockholms Handelskammare pekade nyligen i en rapport på mer än 30 olika restriktioner som bromsar byggandet i länet. Vill man verkligen komma till rätta med problemet krävs radikala lindringar i de restriktioner som i dag reglerar byggandet. Det kan handla om buller, strandskydd, naturreservat och mycket annat.
Regeringens förhoppningar om att vi nästa år ska börja bygga bortåt 40 000 bostäder verkar dock något överoptimistisk även om till och med den siffran är för låg för att täcka behovet.
Ska vi långsiktigt hamna ens på den nivån lär det ändå krävas en regering som framför allt vågar göra något åt det hyressättningssystem som i det närmaste omöjliggör byggande av hyresrätter. Ytterligare ett steg som kan rasera en del blockeringar i dagens bostadsmarknad är att se över reavinstbeskattningen vid försäljning av bostäder.
Regeringen har nu också fastställt den nationella planen för transportinfrastruktur. Fram till och med 2025 avsätter staten 522 miljarder kronor, fördelade på 86 miljarder till drift och underhåll av järnvägen, 155 miljarder till drift och underhåll av statliga vägar samt 281 miljarder kronor till att utveckla transportinfrastrukturen. Därtill kommer ytterligare 85 miljarder kronor i form av trängselskatt, brukaravgifter och så kallad medfinansiering.
Utslaget under tolvårsperioden innebär det att staten satsar 43,5 miljarder kronor per år i genomsnitt jämfört med 34,8 miljarder kronor i den föregående planen för 2010-2021.
Det innebär en markant ambitionshöjning, eller om det ska betraktas som valfläsk. Steget är trots allt långt från ord till verkstad. Vi vet av erfarenhet att planer på infrastruktur ofta revideras på grund av förseningar, fördyringar, regimskiften och för all del den mänskliga faktorn. Redan runt år 500 före Kristus lär den kinesiska filosofen Konfucius fylld av klarsyn ha myntat: I går kväll smidde jag tusen planer – i morse gjorde jag som vanligt.
Med tanke på de önskemål som redovisats från olika håll vet vi också att de anvisade medlen bara kan lösa en liten del av behoven som totalt landade runt 1 500 miljarder kronor när de olika landsändarna fick säga sitt.