Få jobb till unga i rödgrön röra
Ungdomar behövs för att vi ska kunna lösa bostadsbristen, de behövs för att vi ska komma till rätta med infrastrukturen. Det vi inte behöver är en rödgrön politik som degraderat Sveriges framtid till andra klassens medborgare med mycket begränsad rätt till sysselsättning.
På väg från mässan hade jag sällskap med en yrkesvägledare och det tog honom mindre än en minut att ta ner mig på jorden igen. Som yrkesvägledare var han inte insyltad i byggbranschen utan hade lite hum om hela näringslivet, om den offentliga sektorn med, och hans budskap var glasklart: ”Jag kommer aldrig att rekommendera byggbranschen för någon av mina elever.”
Anledningen var lika glasklar, med ursprung i den gigantiska ekonomiska kris som slog till med full kraft mot Sverige i början på 1990-talet. Inte minst var den helt förödande för byggbranschen som i praktiken förlorade en hel generation och egentligen inte har hämtat sig än.
Hans förklaring var att han aldrig skulle kunna rekommendera en bransch som behandlat ungdomarna så illa som bygg gjorde då.
Vad var det då som gjorde byggbranschen så speciell? Förutsättningarna borde ha varit lika för alla, men möjligen har det att göra med starka fackföreningar och är det någonting svenska fackföreningar tycker illa om – utöver utländsk arbetskraft – så är det ungdomar – ungdomar som gör anspråk på jobb som andra redan har, ungdomar som kan föra med sig nya sätt att tänka, nya sätt att vara, kort sagt utveckla samhället.
Det egentliga problemet kan uttalas L-A-S, lagen om anställningsskydd, en lag som byggt upp oöverstigliga murar med det enkla begreppet sist in, först ut, en lag som mer än något annat sett till att ungdomar i dag har extremt små möjligheter att hitta annan sysselsättning än svartjobb för mindre nogräknade arbetsgivare – exempelvis i byggbranschen.
I 1990-talets början innebar det att tusentals ungdomar som satsat helhjärtat på en framtida karriär som byggare slängdes ut till vargarna för att i bästa fall så småningom hitta sysselsättning i någon annan bransch. Kvar på skolorna fanns en och annan frustrerad yrkesvalslärare som hade sin lösning inför framtiden. Gör något annat.
Uppenbarligen börjar det nu bli lite för lätt för ungdomar att få sysselsättning igen, även om statistiken säger något helt annat. Nu slår nämligen de rödgröna partierna till på nytt genom att förorda höjda arbetsgivaravgifter för unga. Angreppet mot de unga är vid första anblicken branschneutralt. Näringslivets samlade merkostnader för ökade arbetsgivaravgifter beräknas till ungefär 20 miljarder kronor per år. För byggindustrin blir det inte mer än 2,4 miljarder kronor dyrare. Höjningen motsvarar närmare 5 000 årsarbeten, räknat på närmare en halv miljon kronor i lönekostnad per anställd och år.
Enligt bransch- och arbetsgivarorganisationen Visita är ungefär var femte som i dag är anställd i byggbranschen 25 år eller yngre. Sett till arbetsmarknaden som helhet är andelen 13 procent. Den stora skillnaden kan förklaras med att antalet unga anställda i byggsektorn ökade oerhört kraftigt under åren 2001-2012, till stor del för att kompensera de brister som skapades under tidigt 1990-tal.
Uppenbart känner sig de rödgröna hotade och tar till storsläggan igen. Möjligen i förhoppning om att en ny generation yrkesvägledare om sex-sju år ska stå på barrikaderna och på nytt varna för den ungdomsfientliga byggbranschen.
Ungdomar behövs för att vi ska kunna lösa bostadsbristen, de behövs för att vi ska komma till rätta med infrastrukturen. Det vi inte behöver är en rödgrön politik som degraderat Sveriges framtid till andra klassens medborgare med mycket begränsad rätt till sysselsättning.