Skilda maskinvärldar
Maskinförare världen över har väldigt olika förutsättningar. I Sverige är maskinisten ofta en självständig, kunnig och drivande part på arbetsplatsen, på andra ställen ser det helt annorlunda ut.
11
Bilder
Australiensiska arbetsplatser skiljer sig på många sätt från de svenska.
Foto: Leica Geosystems Technology.
Huddinge . Maskinentreprenörens vardag är inte densamma överallt, konstaterar Anders Forsell på Leica Geosystems Technology.
– Det som slår en mest är att vi i Sverige har en generellt väldigt bra kommunikation på våra arbetsplatser. I stort sett alla på arbetsplatsen som ser en förbättringspotential berättar det, alla har ett driv. Det är en styrka.
Han har arbetat med eftermarknad i bland annat USA, Australien, Polen, Ryssland och Danmark och konstaterar att svenska entreprenörer är väldigt flexibla när det gäller teknik.
– Vi är väldigt öppna för ny teknik, sen är vi kanske tröga på att sätta igång den, men när man väl sett att det fungerar då är alla ”där”.
Ett exempel är maskinstyrningens genomslag i början av 2000-talet. Flera stora infrastrukturjobb innebar att entreprenörerna avkrävdes maskinstyrning. När uppdragen var över hade förarna införskaffat och lärt sig använda utrustningen, de gick sedan vidare till andra jobb, ofta mindre.
– Där kunde de snacka med sina nya beställare och visa att maskinstyrning var lika naturligt på ett litet jobb som på ett stort.
Utomlands går det sällan till på det här sättet, huvudentreprenören plockar in maskinerna från ett ställe och förarna från ett annat, förklarar Anders Forsell.
– Ibland har de egna gubbar och hyr in maskiner, ibland är det tvärtom.
Entreprenören sätter sedan en förare i varje maskin och när jobbet är slut skiljs föraren från maskinen, den som körde dumper på ett jobb kanske sätts i en grävmaskin nästa gång, kontinuiteten saknas, och kunskaperna förs sällan vidare, det är också svårare att få samma engagemang i den nya tekniken.
Svenska maskinförare ligger generellt sett före sina utländska kollegor, men undantag finns, hävdar Anders Forsell.
– Jag har träffat hyvelförare i Australien som ligger långt före oss i Sverige.
En hyvelentreprenör byggde upp hela sin verksamhet kring mätning, han skaffade sig underlaget, gjorde modellerna och anlände sedan till bygget, satte upp sin egen totalstation och skötte sedan utläggningen helt på egen hand.
– Arbetsledningen kunde betydligt mindre om mätning och maskinstyrning än vad han gjorde, kommenterar Anders Forsell.
Kunskapsnivån varierar mycket, att vara bygg- eller anläggningsarbetare betraktas i många länder som ett lågstatusyrke, Anders Forsell har till och med träffat på en hel del analfabeter som kör maskin, något som ställer krav på maskinstyrningen.
– Det är ofta inget problem för själva produktionen, de jobbar bra, men vi måste komma på lösningar så att man kan använda maskinstyrningen utan att behöva läsa eller räkna, säger Anders Forsell.
I stället för text används därför färgkoder och symboler.
– Den senaste roverlösningen har bara symboler, men det är svårt att göra dem tillräckligt tydliga i den storleken, kommenterar han.
Arbetsmiljöprioriteringarna varierar också, en extrem finns i Australien där man måste gå en säkerhetskurs för att få komma in på byggen överhuvudtaget, och sedan ytterligare en platsspecifik utbildning för att få tillträde till en viss arbetsplats. Till det kommer bland annat alkotester, både för att komma igenom grinden och slumpmässiga under dagen, det krävs hjälm, långärmat och skyddsskor och den som bryter mot reglerna åker ut direkt. Trots detta är olyckor inte ovanliga i Australien.
– Kanske för att de i flera fall inte är lika engagerade i arbetet, kommenterar Anders Forsell.
Ryssland är en annan extrem.
– De ligger verkligen inte i framkant, det är ofantligt mycket folk på alla arbetsplatser och arbetsmiljö är inte prioriterat.
Varselkläder är ofta ett okänt fenomen, möjligen använder man väst, och somliga maskiner skulle nog ge svenska skyddsombud mardrömmar.
– En del är riktigt absurda, hälften av bottenplattorna kan fattas men de kör ändå, i Sverige finns det folk som vaxar sin grävmaskin, i Ryssland får man emellanåt vara glad om det går att se originalfärgen under allt fett, säger Anders Forsell.
Den ryska hierarkin är strikt, en förman kan ha som enda uppgift att från sin bil övervaka att bandschaktarföraren lägger ut material. Att sälja maskinstyrning i ett sådant läge kan vara svårt.
– Maskinstyrning kan nästan bli ett hot. Arbetskraften är så billig att en del inte vill att jobben ska gå fortare eller kräva mindre maskiner och personal.
Sverige är kanske grävmaskinernas Mecka, på andra ställen dominerar andra maskiner.
– I Polen använder man till exempel väghyvlar betydligt mer, säger Anders Forsell.
Marken är oerhört sandrik i de norra delarna av landet. Hyvlar och bandtraktorer kommer därför väl till pass medan grävmaskinerna spelar en blygsammare roll, de nyttjas mest för lastning.
– Tar man av 20 centimeter matjord är det rena rama Kalahari under, de kan göra terrasser i sand och sedan vattna, packa och lägga på bärlager.
Även i USA är det bandschaktare som gäller. Att låta 2-3 bandschaktare dra av matjorden, lägga den i stora högar, bygga upp en terrass och först när den är klar släppa in grävarna för att lägga ner vatten och avlopp kan kanske tyckas bakvänt.
– Sedan fyller de upp terrassen igen, vi skulle nog lägga ner VA först och låta jorden ligga kvar där den inte behöver grävas bort, men de tycker att det går snabbare, säger Anders Forsell.
Fasta skopor är en självklarhet på många utländska byggen, fortsätter han.
– Behöver de en annan skopa trailrar de in en ny maskin, att ha snabbfäste och åtta skopor är inte deras melodi även om det börjar bli vanligare med snabbfästen även där.
Fotnot : Läs mer här om hur man använder maskinstyrning i olika delar av världen (klicka på länken).