Politikerna går fria – igen
Det mest hotfulla är förslaget om att ge staten en mer aktiv roll för byggandet. Det löser inga problem – i varje fall inte innan dess representanter inser vilken förödande inverkan de redan har.
När kommissionen presenterade sitt betänkande ”Skärpning gubbar” i slutet av 2002 var man närmast skoningslös i sin kritik och hävdade bland annat att byggsektorn hade svårigheter att se sambanden mellan sina problem och det egna agerandet, eller bristen på agerande. Kommissionens slutsats var att detta i kombination med svag konkurrens, lett till ett lågt omvandlingstryck, revirtänkande, svårigheter att ta till sig ny kunskap och en avskärmning från samhället och dess värderingar. På marknadsspråk betyder det dålig förståelse för konsumenternas behov och förväntningar.
En samlad byggbransch tog klädsamt emot kritiken och lovade bot och bättring. En grupp som dock klarade sig praktiskt taget helt utan kritik var de politiker som initierat arbetet, Det var nu inte så konstigt eftersom kommissionens uppdrag inte omfattade en genomlysning av politikernas ansvar för de problem som lyfts fram.
Regeringens styrning av kommissionens inriktning fick kritik redan då och med facit i hand har problemen knappast minskat under det dussinet år som gått sedan byggkommissionens betänkande publicerades. Det otillräckliga bostadsbyggandet beskrivs ofta som ett av dagens största hot mot tillväxt och ekonomi. Att det därför tillsatts en ny kommission som ska försöka hitta den gordiska knut som sätter fart på bostadsbyggandet är inte speciellt oväntat. Möjligen är det något mer oväntat att gruppen består av tre ex-politiker, vilket redan från början innebär vissa begränsningar när analyserna görs. Hur var det nu byggkommissionen anno 2002 uttryckte saken? ”byggsektorn har svårigheter att se sambanden mellan sina problem och det egna agerandet, eller bristen på agerande.” Byt ut ordet byggsektorn mot politikerna och vi har en favorit i repris.
Därmed inte sagt att de 63 förslag som precis lämnats för att sätta fart på bostadsbyggandet inte har något värde – tvärtom. Listan är en utmärkt sammanställning av problemlösningar som diskuterats mer eller mindre ingående under senare år. Flertalet är dessutom fullt möjliga att genomföra. Och det är egentligen här det blir fel även om det naturligtvis finns en poäng även i att mildra symptomen. En punktering kan lagas, men om spiken ligger kvar får man räkna med ett nytt hål. Förslag som kan leda till förbättringar har det alltid funnits – det intressanta är varför problemen kvarstår.
Därför vill jag gärna se ytterligare en kommission som tar tag i den enda del i byggproblematiken som ännu inte retts ut – politikernas betydelse.
Uppdraget skulle kunna titta på detaljer som utarmning av glesbygden, ohemul beskattning av tjänster, lagstiftning, normer, överbeskattning av boende, tillståndsprövning, konflikträtt, ekonomiska styrmedel, hyresreglering och kanske till och med oviljan att hitta lösningar över blockgränserna i stället för att slösa bort tid och kraft på meningslöst käbbel om skuldfrågor där problemet är strukturellt. Vill man gå ännu djupare kan man än en gång sätta karbonpapper på byggkommissionen från 2002: präglas våra politiker av lågt omvandlingstryck, revirtänkande, svårigheter att ta till sig ny kunskap och en avskärmning från samhället och dess värderingar.
Listan kan göras hur lång som helst . Problemet är att den lär bli ännu längre innan någon politiker har kurage nog att ifrågasätta sitt eget invanda beteende och tankesätt.
Det mest hotfulla är förslaget om att ge staten en mer aktiv roll för byggandet. Det löser inga problem – i varje fall inte innan dess representanter inser vilken förödande inverkan de redan har.