Till helvetet och tillbaka igen
Peer-Johan Augustsson lurade döden
– Den 16 augusti 2011, då dog jag.
49 operationer senare sitter Peer-Johan Augustsson ändå framför sina bergsprängarkollegor. Blind och med en svårt sargad kropp är han – otroligt nog - ett levande bevis på hur farliga dolor är.
Solna. Ödet slog till som en slägga en helt vanlig sensommardag på en helt vanlig byggarbetsplats på Hisingen i Göteborg.
Tyvärr skulle det visa sig att just den här augustidagen 2011 var allt annat än vanlig. Odetonerat sprängmedel från tidigare sprängningar låg kvar i berget, när borren nådde dolan small det. Borriggen flög, Peer-Johan Augustsson flög och hans liv skulle aldrig mer bli det samma. Hans kropp trasades sönder, han transporterades i ilfart till sjukhus och där följde veckor, månader och år av tunga besked och besvärliga operationer.
Livslågan fladdrade betänkligt , ibland var den nästan utblåst. Han borde helt enkelt inte sitta där i sin rullstol på Bergsprängardagarna 2,5 år senare.
– Jag har blivit dödförklarad tre gånger, säger han.
Efter olyckan fick Peer-Johan kämpa på många spelplaner samtidigt. Han drabbades av livshotande infektioner, mellan de rent livsuppehållande insatserna gjorde läkarna sitt yttersta för att försöka lappa ihop det som fanns kvar av honom. Från sjuksängen – ibland dödsbädden – har han också försökt kämpa för rättvisa.
– Jag är väldigt upprörd, först skulle varken polis eller Arbetsmiljöverket förhöra mig, jag var så skadad. Min son fick ringa och tjata i tre veckor innan de kom.
När myndigheterna till sist dök upp där på sängkanten stod det klart att de inte visste mycket om dolor, hävdar Peer-Johan Augustsson.
– När de väl pratade med mig tog det sex timmar, jag fick lära dem vad sprängning är, få dem att förstå att det inte kan smälla bara av att borra i berg, att det måste finnas något i berget för att det ska smälla. Frågan är varför det fanns ammunition i berget?
En bergentreprenör måste täcka av berget ordentligt inför varje sprängning, för att kunna upptäcka eventuellt odetonerat sprängmedel (dolor) från tidigare salvor. Peer-Johan menar att det finns vittnesuppgifter på att han gjorde det.
– Arbetsmiljöverket säger att jag inte har täckt av tillräckligt. Men det har jag.
Att bli ifrågasatt på den här punkten är plågsamt.
– Det känns när man ligger och kämpar för sitt liv.
– Jag har varit sprängare i 30 år och jag har varit i hundra sprängbottnar, jag kände mig så trygg och det fanns inte i min världsbild att något skulle gå fel, jag kunde mitt jobb.
Den enda som utretts för arbetsmiljöbrott hittills är Peer-Johan själv. Han är påtagligt upprörd över att varken polisen eller Arbetsmiljöverket kommit längre.
– De vill avskriva det som olycka, de säger att det inte går att se vems hål dolan fanns i.
Peer-Johan Augustsson är övertygad om sin egen oskuld och hoppas kunna få upprättelse. Han ångrar dock djupt att han tog på sig just detta jobb.
– Det var första gången jag tog över ett uppdrag av en annan sprängare. Felet jag gjorde var att jag litade på honom. Jag skulle ha kollat upp hans gamla arbetsplatser, kollat hans sprängjournaler. Sen skulle jag tackat nej och gått därifrån.
Han anser dessutom att nonel-sprängkapslar bör förbjudas vid tungtäckta sprängningar i tätorter.
– Jag har använt elsprängkapslar i hela min karriär, med elkapslar vet vi att salvan är hel, att den smäller. Två tredjedelar av en nonelkedja kan smälla, sen spricker berget och det ser ut som att allt smällt och så kommer grävmaskinerna och ska börja gräva.
I efterhand ser han också stora brister i arbetsmiljöarbetet på svenska byggarbetsplatser.
– I Göteborg när jag kommer är rörläggarna i gång, folk gör form, det är folk överallt. Men det borde inte få finnas folk ute, sprängningen ska ske först, det ska fan inte komma rörläggare innan det är klart.
– Jag blir förbannad på de stora byggbolagen och deras miljöplaner, man ska ha hjälm annars blir det liv, men 200 kg sprängmedel skiter de i, de går på fel saker, berg är jävligt farligt.
De nästan 200 bergsprängarna i publiken sitter knäpptysta. De har armar och ben i behåll, de ser världen med friska ögon och kliver ut på berget varje vecka. Kanske, kanske är de lite för säkra på sig själva ibland, kanske tänker de att just den här detaljen spelar ju ingen roll, vi hoppar över den just i dag, det är ju faktiskt bråttom. Mötet med mannen från Hisingen får dem förmodligen på andra tankar, åtminstone för en stund.
– Den här resan jag gått igenom önskar man inte ens sin värsta ovän, konstaterar Peer-Johan Augustsson.
– Den 16 augusti 2011, då dog jag. Jag har haft ett helvete i 2,5 år, nu lever jag ett helt nytt liv där jag har fått börja om från spädbarnsstadiet.
Steget från självständig man till vårdpaket var nedbrytande.
– När man är 48 år och bajar ner sig i sängen, och sen ska en tjej på 20 år komma in och torka röven på en, då vill man inte leva längre. Det är så förnedrande.
De fysiska skadorna var massiva. Borrfoten slog av Peer-Johans ena ben, han blev helt blind och hans bröstkorg var full av splitter. Högerhanden var i princip krossad, vänsterhanden hängde i skinnet, den var pulveriserad från knogarna och läkarna såg amputation som enda lösningen.
– Då blev min son helt förkrossad, kan ni inte rädda nåt finger i alla fall, bad han.
Och det kunde de faktiskt, Peer-Johan viftar glatt med vänster hand som fick behålla några fingrar.
– Läkarna var fantastiska, i dag har jag en helt fungerande hand. Den här handen är min livskvalitet, med den kan jag torka mig i röven, äta och onanera, ler Peer-Johan och bergsprängarkollegorna kan inte annat än fnissa till mitt i eländet.
Leendet dör ut. Att undkomma dödens glupande käftar och sedan hantera att kroppen är en spillra av vad den var förut har krävt nästan övermänsklig styrka. Att förlora synen blev droppen som fick bägaren att rinna över.
– Jag blev vansinnig och skrek – ”låt mig dö”. Jag kunde inte komma på något jag skulle kunna göra utan ögon.
Men även dessa demoner har han lyckats besegra, och han kan inte låta bli att dra ett lätt oanständigt skämt på temat.
– Tar jag hem en tjej är hon lika snygg dan efter, det är en fördel!
Den brutala humorn lättar upp den brutala berättelsen. Faktum kvarstår ju. Peer-Johan borrade på en dola, och i ett slag förändrades allt.
– Det mest skrämmande i det hela är att jag var så självsäker i mitt yrke. Varje gång jag tryckte på knappen visste jag hur skotten skulle gå. Det som hände mig, det fanns helt enkelt inte min världsbild.
Han har kommit långt sedan den där gudsförgätna augustidagen. Men demonerna kikar fortfarande fram med jämna mellanrum.
– Nu efter 2,5 år ska jag skapa mig ett liv, och jag är livrädd, varje dag när jag vaknar upp är jag livrädd för jag vet inte hur mitt liv kommer att bli, kommer jag att klara mig själv, kommer jag att få jobba med något?
Peer-Johans dagar som sprängare är över. I höstas kunde han i och för sig inte låta bli att anmäla sig till en kurs för att förnya sitt sprängkort, men ut på berget ska han inte mer.
Vad som väntar nu vet han inte. Han hoppas att ansvarsfrågan ska kunna återupptas i någon form och senare i vår ska han förhoppningsvis få en benprotes. Hans avslutande uppmaning till kollegorna blir att skaffa en privat sjukförsäkring och att omfamna livet.
– Varje dag ni lever, njut av den. I morgon kan ni vara döda, så enkelt är det.
Fotnot : Läs mer här om hur man kan minska risken för dolor (klicka på länken).
---------------------------------------------------------------------------------
Entreprenadbranschens egen tidning!
Följ oss på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube! :)
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.