Käften går i Liljeholmen
Stockholm. Det är ett hus med anor som nu ska gå i graven. Svensk Atomenergi byggde anläggningen i början av 1960-talet, den togs sedermera över av Wasakronan och den sista hyresgästen var Nutek. Nu ska det halvsekelgamla huset rivas, läget är attraktivt och en ny ägare är ivrig att få bygga bostadsrätter.
Rivningsentreprenören Rivners anlände till platsen i juni 2013, 1960-talsbyggnaden var i likhet med många av sina generationskamrater full med asbest och ett omfattande saneringsarbete fick inleda insatsen. Dotterbolaget Rivners Sanering sysselsatte tre lag med tre man i varje i 10-12 veckor, totalt har man sanerat närmare 1,5 kilometer korridorer.
Parallellt med saneringen började man selektivriva, allt som gick att bända loss inomhus kördes bort. När det var stomrent var tanken att låta en höjdrivare ta ner de högsta våningarna, men sommarvärmen satte P för det.
– En fjärrkylaledning krånglade sig rakt igenom byggnaden, den måste flyttas innan vi kunde ta in en grävmaskin, säger Richard Steen, projektledare och delägare i Rivners.
Ledningen försörjde både datasalar och affärer med kyla och måste vara i drift under hela sommaren. När den väl flyttats krävdes förstärkningsarbeten innan tungviktaren kunde larva sig in, den kom på plats först i december.
Att vänta med rivningen så länge var dock otänkbart, Rivners tog in ett gäng rivningsrobotar och kompaktlastare, lyfte in dem med en mobilkran i den högsta delen av huset – tio våningar - och lät dem riva sig nedåt.
– Efter åtta veckor hade de rivit de fyra översta våningarna.
I väntan på grävjätten passade man på att göra mindre jobb.
– Vi schaktade ut 1 000 kubik som ska bli en dagisgård, vi flyttade en del fjärrvärmeledningar och tog hand om farligt avfall på framsidan där det fläckvis fanns bundna metaller, vi hjälpte också till att lägga om en högspänningsledning, berättar Richard Steen.
Man tog också tillfället i akt att förstärka en källarvägg som ligger an mot spårvägen som löper intill byggnaden.
– Väggen ska bevaras och måste förstärkas med stål och betongplintar innan vi kunde börja riva, vi schaktade för plintgropar och samordnade arbetet, vår beställare göt plintarna och satte in stålbalkar.
Sent omsider kunde jätten göra entré – den Komatsu PC 800 på 90 ton som köptes in inför företagets spektakulära rivning av Råsunda Stadion 2013 (se länk).
– Den kom i princip direkt från Råsunda hit, det blev bara några veckors glapp, säger Richard Steen.
Höjdrivningen var ju redan avklarad, så höjdaggregatet – som gör det möjligt att nå 40 meter – fick stanna hemma.
– Nu har den standardaggregat och når 16 meter, det räcker, säger Richard Steen.
90-tonsmaskinen bearbetar envetet huskroppen och dammet yr trots frenetisk bevattning, både från maskinen, som försetts med högtryckspumpar, och manuellt från marken.
– Det dammar alltid när man börjar på ett nytt ställe, när man hunnit vattna ett tag lägger det sig snabbt och vi har haft ovanligt lite problem med damm, säger Richard Steen.
En jättelik sax biter tag i bjälklaget, det ska faktiskt vara världens största kombisax, en Trevi Benne MK70 på nio ton som kan utrustas med tre olika käftar: en pulvriserare, en betongsax och en skrotsax. Att byta käft sker hydrauliskt och ska ta bara 5-10 minuter.
– Vi har inte haft en så stor sax innan, det är dessutom den första kombisaxen i denna storlek, säger Richard Steen.
När jättemaskinen köptes inför Råsundarivningen var uppgiften främst att riva med höjdaggregat.
– Sen tänkte vi att det var dumt att inte ha en sax till basmaskinen, vi kollade med Trevi Benne och de erbjöd sig att bygga en extra stor sax åt oss.
Eftersom det bara är en av företagets maskiner som orkar bära ett så tungt redskap föredrog Rivners en kombisax.
– Vi köpte hellre en sån i stället för tre kompletta saxar, vi ville också lätt kunna byta redskap, det finns saxar man kan ta hem till verkstan och byta manuellt, men det innebär ett par dagars jobb.
Jättemaskinen ger sig på byggnaden från ett håll, från det andra arbetar en Komatsu PC 400 på 50 ton utrustad med standardaggregat och med en räckvidd på tolv meter. Hittills har de två varit ensamma herrar på täppan, om några veckor ansluter en tredje maskin.
– Än så länge är det för trångt men när det blir mer plats tar vi in en mindre maskin som kan hjälpa till att lasta.
Maskinerna river nerifrån och upp, de börjar med källarplanen som sedan fylls ut med betong så att maskinerna törs gå vidare, sedan klipper de ner den nedersta våningen och låter bjälklagen störta ner på fast mark. Därefter tar de sig an våningen ovanför.
– Det är lite krångligt, men det fungerar, säger Richard Steen.
Han räknar med cirka 36 000 ton rivningsmaterial. När byggnaden är riven ska man ta sig an ytterligare en schakt.
– Vi har 5 000 kubikmeter som vi lovat ta med oss när vi åker härifrån i månadsskiftet februari/mars.
Liljeholmen är en tättbefolkad stadsdel, runt hörnet ligger tunnelbana och köpcenter och Tvärbanan går precis intill arbetsplatsen.
– SL har varit rätt oroliga att vi ska dra ner kontaktledningen och vi har fått en hel pärm med anvisningar, säger Richard Steen.
– Det har mest handlat om att göra övertydliga arbetsberedningar med utförliga riskanalyser och sedan utföra varje moment med god disciplin, det mesta har vi gjort som vanligt men ibland har vi fått använda flaggvakter, vi har täckt några staket med markduk och när vi rev i hörnet nära spåret fick vi använda mindre maskiner. SL har också spärrat av gångvägen av rädsla att vi skulle skramla till så att folk blir rädda och går ut i gatan.
Projektet har väckt en hel del uppmärksamhet, tyvärr även av det tristare slaget.
– Vi har haft fruktansvärda problem med inbrott, säger Richard Steen.
Tjuvarna är främst ute efter metaller, handverktyg och maskiner verkar också locka långfingrade. Arbetsplatsen är låst, larmad och inhägnad, ändå är det svårt att hålla de ovälkomna gästerna ute.
– Vi är ju ofta här tidigt på morgonen och har tagit dem på bar gärning flera gånger, vi ringer polisen men ärendena läggs ner i brist på bevis, säger Richard Steen besviket.
Förlusterna är kostsamma, ibland leder inbrotten också till stillestånd.
– De sågade i kablar vi använder till Brokkarna, då fick vi stå stilla en hel dag, säger Richard Steen.
Han oroar sig för vad tjuvarna kan ställa till med, han måste också bry sig om deras välbefinnande.
– De har redan tagit sig in i ett ställverk som var i drift, en annan gång hade de sågat i en inkommande vattenledning. De kan också göra sig illa, och då är det vi som anses ansvariga.
Rivningen har också dragit till sig lite roligare uppmärksamhet, rivarna fick rent av lite ”hjälp” av ett filmteam som ville spela in en uppbygglig historia om vådan av att vandalisera.
– De fick slå sönder lite grejer, ler Richard Steen.
Ytterligare rivningshjälp vankades när Nationella Insatsstyrkan, även här i utbildningssyfte, fick försöka bryta upp en svårbemästrad säkerhetsdörr. Dörren som skulle forceras gick till det enda av husets skrymslen som inte kunnat kontrolleras i förväg.
– Dörren var låst och det fanns ingen nyckel, enligt myten hade Svensk Atomenergi gömt undan något radioaktivt där, säger Richard Steen.
Som i så många andra fall visade det sig dock att myten inte var sann.
– Det var helt tomt!
———————————————————————————————
Entreprenadbranschens egen tidning!
Följ oss på Facebook, Instagram, Twitter och Youtube!
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.