Lönlös jakt på bondgrabbar
Kjell Hedman har både Åkermangrävare, pistmaskiner, bandvagnar och grävlastare, jobb finns också i överflöd, både i skogen och på entreprenadsidan. Men det viktigaste av allt är något av en bristvara. – Det går inte att få tag på kompetenta förare.
10
Bilder
– Jag skulle absolut kunna anställa fler, men det finns ju inga, det finns inte ens extrafolk att få tag på, säger Kjell Hedman. Foto: Ulrika Andersson.
Vindeln. Vart har alla maskinintresserade ungdomar tagit vägen? Det talas om arbetslöshet men Kjell Hedman, med egna företaget K Hedmans Maskintjänst, kammar allt som oftast noll när han försöker rekrytera.
Han är själv ”bondgrabb” av traditionellt snitt, uppvuxen på en bondgård i Granträsket mellan Lycksele och Sorsele. De anställda han har är också klassiska bondpojkar.
– De har kört sen de var små.
Både entreprenadbranschen och skogsbranschen har befolkats av såna som Kjell, pojkar som kört maskin sen de började gå och lärt sig av de äldre, kanske byggt på med utbildning under resans gång, men med en självklar maskinrutin i ryggraden. I dag är bondpojkarna på utdöende, konstaterar Kjell Hedman.
– De finns inte kvar och det gör att det blir mycket svårt att få fram kompetent personal.
Han anser att de som trots allt utbildar sig till maskinförare i dag saknar den bakgrund som krävs för att kunna göra ett fullgott jobb direkt efter skolan, och att det är svårt att ta sig an halvt flygfärdiga förare.
– Jag har inte råd att ha några stycken bakom garaget för att flytta runt en jordhög och lära sig jobbet, även om det kanske är det som behövs.
Att lära sig ute i verkligheten fungerar inte heller.
– Det är så pressat i dag, man kan inte skicka ut någon som inte är fullärd, det är svårt att komma in på ett jobb när man jobbar för sakta, och det gör man innan man fått lära sig.
Kjell Hedman efterlyser lämplighetstester för de som tas in på utbildningarna, och möjligheter för unga att prova sig fram lite innan de definitivt väljer en studieväg.
– Det blir ju bortkastad tid för dem och bortkastade pengar för samhället om de går en dyr maskinförarutbildning i onödan, vi ser ju att många inte ens klarar av proven, de går utbildningen men har inte ens en tanke på att jobba med det sen, samtidigt som samhället behöver fler maskinförare. Det är synd.
Han upplever att han som arbetsgivare gått från att ha varit ett eftertraktat byte till att bli en frustrerad jägare.
– Förr ringde det jämt folk som ville ha sommarjobb, det händer aldrig numera, jag har varit på arbetsförmedlingen säkert tio gånger i sommar för att leta folk, men det finns ingen lämplig.
Visst finns det fortfarande unga stjärnor som hittat rätt direkt och dessutom klarar av jobbet. Men guldkornen är få och konkurrensen om dem hård.
– De som verkligen är lämpade har ju jobb redan innan de går ut, men det finns ju 15-20 till i varje klass, vart tar de vägen?
Bristen på kompetens gäller även utanför maskinhytten.
– Inte ens när jag söker manuellt folk som ska gå med spade finns det folk, det är bekymmersamt.
Verkligheten är som den är, bondgrabbsbristen går knappast att göra något åt, men faktum kvarstår – det behövs fler duktiga maskinförare.
– Då måste vi lösa problemet på något annat sätt, kanske någon typ av praktik där man kan betala lite mindre innan de lärt sig?
– Statusen måste också höjas, många ser det här som ett skitjobb, här går många till industrin i stället, med bättre arbetsmiljö och bättre betalt, i Norrbotten drar gruvorna. Det måste bli bättre betalt, vi kan inte konkurrera om de duktiga annars.
Kjell Hedman har alltså kört maskin sedan barnsben och började i skogen som 16-åring. 1978 startade han eget, han hade vid det laget bott flera år i Vindeln, en industrisväng på Cranab hade avlösts av flera sejourer i skogen, när han blev egen företagare fortsatte han växelbruket, jobbade i skogen på vintrarna med egen skotare, och som entreprenadanställd på somrarna.
1987 köpte han sin första skördarmaskin och nu var det proppen ur när det gällde maskiner.
– Jag fick jobb åt Hällnäs såg och köpte en traktorgrävare, sen blev det en väghyvel också, det fanns hur mycket jobb som helst.
Skogsjobben varvades nu med entreprenaduppdrag, ibland fick han hyra in folk, ibland räckte det att köra själv.
– Från början var det mest skog, men entreprenadsidan kom allt mer.
Entreprenadjobben var till en början skogsrelaterade, Kjell och hans anställda rustade till vägar, plogade och hyvlade åt skogsbolagen.
Jobb fanns det, men 1990-talet blev ändå tungt. Först började en axel krångla, Kjell opererades men fann sen för gott att sälja skogsmaskinerna.
– Det blir lite för ensidigt att köra skogsmaskin, entreprenadmaskiner blir lite mer varierade.
Några år senare blev han av med ett öga i en olycka.
– Jag skulle byta stål på väghyveln och slog in en kilbult, då flög en sten rakt in i ögat.
Kjell lyckades tillkalla hjälp, men ögat gick inte att rädda.
– Det är svårt att tappa seendet när man levt på blicken, konstaterar han.
Han var sjukskriven i ungefär ett år, sonen och mågen höll firman igång under tiden, men när han kom tillbaka fick han göra flera förändringar.
– Jag sålde bort väghyveln, det är svårt att jobba med den när man inte har perfekt syn.
Han känner sig numera i stort sett återställd.
– Det gäller bara att vara lite försiktigare, jag ser ju sämre.
Företaget fortsatte att växa, han tog sedermera tillbaka skogssidan, i dag har företaget en skördare och en skotare, två bandgrävare (en Åkerman på 13 ton och en Caterpillar på fem ton), en hjulgrävare (Hitachi på 13 ton) och två traktorgrävare (en Huddig och en Lännen). En drygt 25 år gammal L70 hjullastare finns också, och en rad specialmaskiner.
– Vi har bland annat bandvagnar, en sexhjulig motorcykel, banddumprar med mera.
Åkermanmaskinen är bra precis 20 år gammal.
– Den byter jag aldrig bort! Det är den bästa maskinen att göra småjobb med, en bra slit-och-slängmaskin, kommenterar Kjell Hedman.
Han köper gärna begagnat och behåller maskinerna länge.
– Eftersom det är så svårt att rekrytera har jag fler maskiner än jag har personal till, men de flesta har jag köpt billigt för att ha råd att låta dem stå – nya maskiner måste rulla hela tiden.
Ibland är det dock läge att köpa nytt, båda grävlastarna köptes nya, 2004 och 2008.
– De är linjeutrustade med 20-meterskran och skylift, kommenterar Kjell Hedman.
Flera av de mindre maskinerna är specialutrustade, de byggs också ofta om för de uppdrag som väntar.
– Vi har en bandvagn och en pistmaskin som vi trampar vintervägar med för skogen, när vi ska dra vägar över en sur myr behöver vi sladdar, plogar och hyvlar som vi ofta bygger själva.
Företaget jobbar åt flera skogsbolag, man utför dessutom en hel del kraftledningsjobb åt Skellefteå Kraft och Vattenfall, man jobbar mycket i kraftledningsgator men lägger ner en hel del kabel även inne i samhället.
Kjell Hedman håller sig uteslutande inom Vindelns kommun, där finns till exempel Statens Lantbruksuniversitet som ger upphov till en hel del finurliga jobb.
– Vi har till exempel byggt en damm för vattenmätning och all infrastruktur kring en stor mätmast på 150 meter.
Projekten kräver största möjliga finess, man får inte ta ner skog alls och tvingas därför snirkla vägen mellan träden och använda sina minsta maskiner.
– Alla deras jobb är specialjobb, vägen får inte ens synas ibland, vi får inte trampa sönder något alls och man måste skydda marken noggrant med markduk.
Uppdragen kräver stor eftertänksamhet.
– Men det är kul att klura ut lösningar, det är lite bökigt men det får man ta, säger Kjell Hedman.
Artikeln är en del av vårt tema om Reportage.