Same procedure as last year
” För vän av ordning är det fullkomligt ofattbart att den väl sammansvetsade trojkan av politiker, myndigheter och trafikhållare verkar totalt ointresserad av att medverka till en fungerande tågtrafik.
En tradition som dock tycks sitta orubbligt fast förankrad i det svenska samhället är att järnvägstrafiken förblir lika opålitlig som tidigare. Spårhaverier och ledningstrubbel har de senaste dagarna präglat en stor del av nyhetsrapporteringen. De omfattande störningarna visar bland annat att SJ:s och Trafikverkets gemensamma dunderkur med indragna tåg för att förbättra statistiken över tågens punktlighet inte fungerat speciellt väl.
Däremot syns inte minsta lilla spår av de extrapengar regeringen utlovat för att komma till rätta med de värsta störningarna. Om det beror på att de aldrig delats ut eller om de svalts av Trafikverkets omfattande administration tvista de lärde.
Och snön har inte ens kommit än till större delen av landet, bäva månde tågresenärerna.
Tack och lov att tomten kan ta sig fram med sina luftburna renar, hade han förvisats till den spårbundna trafiken hade med stor säkerhet åtskilliga barn – vuxna med för den delen – fått sin julafton förstörd.
För gemene man, som inte har tillgång till den luftburna gräddfilen för renar, blir tåget ett allt mer tveksamt alternativ. Att tåg ställs in med kort varsel och att halvtomma tåg tas ur trafik mitt under resan för att ersättas med bussar är inget som stärker tågtrafikens ställning gentemot biltrafiken.
Den sorgliga situationen på våra järnvägsspår är en följd av långvariga missförhållanden, primärt skapade av våra politiker som både tillhandahåller medel och tillsätter de människor vars uppgift är att se till att tågtrafiken flyter. I det perspektivet skulle det vara klädsamt om de vänsterpolitiker som i dag kritiserar den nuvarande regeringen tog ett steg tillbaka och funderade över sin egen roll under årtionden med bristande underhåll. Retoriken klingar illa, men än värre vore det om det till och med saknas insikt om de egna tillkortakommandena under decennier.
Att politiker inte tar sitt ansvar är ingenting nytt. Det är allt för lätt att lägga fokus på att visa hur det konkurrerande blocket misslyckats i sina åtaganden. Om politikerna någon gång får för sig att göra rätt för sina skattefinansierade löner borde de i stället ägna tid och kraft åt att hitta den gordiska knut som löser problemet.
Att i det läget föreslå att underhållet ska förstatligas är som att göra bocken till trädgårdsmästare. Möjligen har både opposition och vissa regeringspartier missat att både Trafikverket och Sveriges största järnvägsentreprenör redan är statskontrollerade. Men det är förstås lättare att lyfta fram en väldefinierad skiljelinje som det varken kräver tankeverksamhet eller kompetens för att hitta. Att börja fundera i termer av just kompetens kräver betydligt mer av den enskilda politikern, oavsett om han eller hon sitter i opposition eller i regeringen.
Det finns miljömässiga fördelar med en fungerande spårtrafik. För vän av ordning är det fullkomligt ofattbart att den väl sammansvetsade trojkan av politiker, myndigheter och trafikhållare verkar totalt ointresserad av att medverka till en fungerande tågtrafik.
Enligt Dagens Nyheter tar i vart fall infrastrukturminister Catharina Elmsäter Svärd onekligen konsekvenserna av tågtrafikens brister. Hon tar nämligen bilen hela vägen mellan hemmet strax utanför Södertälje och Stockholm. Det verkar vara ett mycket klokt val.