Valfläsk på gyllene tallrik
Satsningarna behövs, däremot klarar vi oss utan valfläsk även om det serveras på gyllene tallrikar.
Att behovet av satsningarna finns är obestridligt. Dagens bedömning är att regionen årligen växer med ungefär 35 000 personer och varken kommunikationer eller bostäder är i närheten av att klara trycket från ens den nuvarande nivån.
Huruvida löftena kommer att omvandlas till faktiska satsningar är däremot en helt annan historia. Så sent som förra veckan skrev jag att rehabiliteringen av den svenska infrastrukturen inte får degraderas till en valfråga inför det riksdagsval som ligger mindre än ett år framför oss. Dessvärre känns det som om den förhoppningen redan är totalkörd. I stället har regeringens köksmästare serverat valfläsk – tillika med en lätt unken underton.
För att lösa transportknutarna krävs långsiktigt stabila lösningar och därför en bredare förankring över blockgränserna. I ett historiskt perspektiv vet vi att inte ens de blocköverskridande lösningarna är speciellt hållbara, men chansen att de verkligen når hela vägen fram blir i varje fall större.
Viss kreativitet visas dock vad gäller finansieringen. Det finns en klarsynthet om att satsningen inte kan göras inom ordinarie offentliga budgetramar. Utbildning, barn- och äldreomsorg, för att inte tala om sjukvård kräver sin tilldelning. Det gör också befintlig infrastruktur, vilket tydligt demonstrerades när ett tåg nyligen spårade ur på spår av tvivelaktig kvalitet just på en plats där störningarna påverkar trafiken som mest.
Tanken att låta de redan hårt beskattade bilisterna stå för notan att bygga ut tunnelbanan genom fler och högre trängselskatter är därför logisk, med finansministerns ögon, även om bilisterna har en annan uppfattning. Att belägga Essingeleden med trängselavgifter är däremot ett genidrag. Det finns en väg att välja på och den beskattas, snacka om lukrativ affärsidé.
Något liknande har knappast setts från statsmakternas sida sedan en S-märkt regering med hjälp av stora bidrag fick stora delar av de svenska villaägarna att konvertera till elvärme för att sedan genomföra gigantiska skattehöjningar på elektricitet. Jo, förresten, jag höll på att glömma när Televerket noterades på börsen.
Regeringen har nu fått med sig fyra alliansdominerade kommuner på tåget och fått löften om att ytterligare 78 000 bostäder ska byggas i spåren av den utbyggda tunnelbanan.
Och här börjar det också bli lite skakigt. Redan i dag är bostadsbristen i Stockholm gigantisk. Trots det byggs försvinnande få bostäder. Anledningen är, enkelt uttryckt, svårigheten att få ekonomi i bostadsprojekt.
Innebörden är att oavsett hur mycket kommunerna hjälper till med att skaka fram mark och skynda på planprocesser kommer enda möjligheten att leva upp till löftena vara att bostäderna byggs av allmännyttan och det kommer inte att ske i den utsträckningen.
Fast i och för sig. När nu till och med Boverket drabbats av klarsyn och i en färsk rapport konstaterar att dagens hyresreglering av flera skäl är förödande för det svenska samhället och bedömer de årliga välfärdsförlusterna till cirka tio miljarder kronor borde även politiker i stat och kommun kunna inse sambandet.
Men lösningen är inte att lova att det byggs ett visst antal bostäder för det löftet kan man inte hålla. Lösningen är att ta bort de politiskt kontrollerade instrument som förhindrar en effektiv byggprocess och ligger som en våt filt över de svenska tillväxtorterna.
Satsningarna behövs, däremot klarar vi oss utan valfläsk även om det serveras på gyllene tallrikar.