Tvätt är rätt i Stöningsberget
Alla vill återvinna, att använda de återvunna massorna är mindre intressant. Men det finns hopp. – I framtiden kommer det att krävas att 80 procent ska återvinnas, då måste man ju börja använda massorna också, säger Per Forsmark på NCC.
7
Bilder
NCC:s återvinningsterminal i Stöningsberget utanför Umeå. Bilden tagen i oktober 2013. Foto: Ulrika Andersson, Leveranstidningen Entreprenad. Den armerade betongen är tre gånger så dyr att processa, och kostar därmed mer att lämna in.
Umeå. NCC deklarerade i fjol att man satsar hårt på återvinning, innan 2016 ska inte mindre än 30 återvinningsterminaler kunna ta emot och återvinna en lång rad material så att NCC eller någon annan aktör kan använda de återvunna massorna i sina projekt.
NCC:s återvinningscentral i Stöningsberget, några mil utanför Umeå, var redan väl etablerad när företagets återvinningskampanj lanserades. Verksamheten här domineras av en bergtäkt, NCC har brutit berg här sedan 1998 då NCC fusionerades med Siab, som då bedrivit bergtäkt på platsen i ett par år.
Återvinningen slog rot på Stöningsberget 2001.
– Då var det främst matjord, betongkross och fyllnadsjord, berättar Per Forsmark, platschef för NCC:s krossverksamhet i södra Västerbotten och Örnsköldsvikregionen.
Ett anläggningsprojekt ger ofta upphov till olika typer av återvinningsmassor.
– De fina massorna får vi ju aldrig in, de återvinns på platsen eller på något projekt i närheten, kanske tar lastbilscentralen dem. De massor jag får in är sekundära, det är avtäckningsmassor, jord, myrjord, pinnmo med mera.
Fyllnadsjorden man producerar används därför mest internt för att efterbehandla bergtäkten.
– Vi säljer cirka 2 000 ton fyllnadsjord per år men det borde vara 20 000 30 000 ton, säger Per Forsmark, som konstaterar att beställarna trots allt inte riktigt insett vilken potential återvinning har.
Anläggningen tar också emot armerad och oarmerad betong, vart tredje år krossas massorna av en underentreprenör.
Asfaltåtervinningen har varit ett guldägg som man numera blivit av med.
– Vi har fått in asfalt som vi krossat för bärlager, men nu har man centralt bestämt att all asfalt ska gå till asfaltverken, bitumenvärdet är så stort, vid nyproduktion av asfalt kan det tillsättas cirka 20 procent återvunnen asfalt, säger Per Forsmark
Totalt tar NCC varje år emot 15 000 ton för återvinning i Stöningsberget, volymerna måste dock öka, deklarerar Per Forsmark.
– Vi har ett krav på lönsamhet och måste få in mer, vi tror dock att det kommer att bli så när kraven på återvinning skärps.
Han konstaterar dock att volymerna hittills minskat.
– Vi tar in betydligt mindre nu än för tio år sedan, dels för att vi förlorat asfalten, dels för att vi fått mer konkurrens. Jag är ändå positiv, vi tror stenhårt på den här marknaden.
Byggbolagen kan göra mycket på den här spelplanen tror han.
– I dag har vi få byggbolag som kund, de vill inte betala för fyllnadsjord, de vill inte heller köpa betongkross trots att det passar väldigt bra som förstärkningslager för till exempel parkeringsytor och etableringar.
Per Forsmark konstaterar dessutom att förutsättningarna för återvinning skiljer sig åt i olika delar av landet.
– I Stockholm har man problem att bli av med massorna, där kan det kosta 800-900 kronor att få tippa ett lass. Här kan man tippa gratis på vissa ställen, det tillåter dock inte vi, det är viktigt att ta betalt.
Per Forsmark beskriver konkurrensen som hård.
– Det finns många uppstickare, många är ambitiösa och duktiga och en del vill erbjuda hela kedjan från rivning till att ta hand om återvinningsmassorna.
Han konstaterar att återvinning i sig inte räcker för att få en verksamhet att gå runt.
– Så är det ju för oss också, återvinning står kanske för 5-6 procent av vår totala omsättning, resten står bergtäkten för.
Att ta emot återvinningsmassorna är alltså relativt enkelt, att få avsättning för dem kan vara besvärligare.
– Det är svårt att få beställarna att välja alternativa material, de finns ju aldrig med i handlingarna och kanske är vi dåliga på att marknadsföra det, det enda som möjligen går hem är att det är billigare, säger Per Forsmark.
Varken AMA eller Trafikverkets föreskrifter är till någon hjälp anser han, men han tycker sig ändå kunna skönja en ljusning.
– NCC jobbar mycket med det här, nu håller man på att ta fram innehållsdeklarerade produkter, på det viset kanske man kan påverka beställare och konsulter.
Per Forsmark anser att rädslan för alternativa material är obefogad.
– Krossad betong är aldrig riktigt rent, men föroreningarna är försumbara och materialet passar utmärkt att använda i förstärkningslager.
– I framtiden kommer det att krävas att 80 procent ska återvinnas, då måste man ju börja använda massorna också, det räcker inte att bara köra bort dem.
Han räknar därför med en större lönsamhet i framtiden, och uthärdar de större initiala kostnaderna.
– Man måste ha uthållighet och prova sig fram.
Ett av dessa uthållighetstest pågår i Stöningsberget. 2006 fick NCC i samarbete med Umeå kommun, Luleå kommun och Ragnsells tag i ett EU-projekt som går ut på att tvätta sopsand, det vill säga den sand som sopas upp om vårarna.
– Kommunerna kör hit sanden, sedan tvättar vi den och får ett nytt halkstopp i fraktionen 1-7 samt finsand som kan användas till ledningsgravar, rörgravar, skyddslager med mera, förklarar Per Forsmark.
Sedan 2012 äger NCC 80 procent och Ragnsells 20 procent av projektet, verksamheten fortgår alltjämt, tvättanläggningen står uppställd vid Stöningsberget, vart tredje år fraktas den på tio trailrar till Luleå för att tvätta sopsand där under en säsong.
– Man kan bara tvätta på somrarna, de fina dysorna är för känsliga, säger Per Forsmark.
Vattnet pumpas från en damm, materialet matas in i anläggningen och genomgår först en grovsortering där allt från kantsten till snusdosor gallras bort. Det går sedan vidare genom tre siktar, en vibrerande sikt avslutar resan och till sist tillsätts flotationsmedel som gör att man kan skilja ut det sista och skicka kristallklart vatten tillbaka till dammen.
Per Forsmark är nöjd med tvättprojektet, men konstaterar att man skulle behöva större volymer även här.
– Vi får in mindre än vi ursprungligen tänkt, det beror lite på hur vintrarna blir, är det kallt och mycket snö blir det mindre halkstopp.
Han räknar med 4 000- 5 000 ton tvättad sopsand per år, men skulle egentligen helst se tre gånger så mycket.
– Det blir för lite både i Umeå och i Luleå och vi kan inte ta in mer massor, det är 12 mil till Skellefteå och övriga kommuner runt om har ingen sopsand att tala om.
– En hel del sopsand följer också med till snötippen, man skulle kunna tänka sig att hämta material där, men det är svårt, då blir det för mycket biprodukter, dessutom finns det alldeles för många snötippar.
Den tvättade sopsanden är kort sagt ingen lysande affär ännu.
– Det blir dyrare för kommunerna än att köpa ny sand, dessutom är den svår att använda eftersom det följer ofta med smårötter som binder fukt säger Per Forsmark, som ändå anser att den tvättade sopsanden ändå fyller en viktig funktion.
Tvättanläggningen skulle också kunna nyttjas till fler produkter, förklarar han.
– Det är ett fantastiskt sätt att rena förorenade massor, föroreningarna sitter ju ofta i finpartiklarna.
Anläggningen används redan i dag för att tvätta natursingel, materialet kan sedan användas som sand i infiltrationsanläggningar.
– Krossat material är inte lika bra i infiltrationsanläggningar, det är inte heller lika lätt att tvätta.
Natursingeln hämtas från grustäkter, i framtiden kan Per Forsmark tänka sig att utvinna grus ur fyllnadsjorden i stället.
– Det kommer kanske inte att bli en stor produkt för oss, men en bra produkt, enskilda avlopp är otroligt eftersatta och det behövs mycket infiltrationssand.
Tvättanläggningen är i gång från maj till början av oktober, när Leveranstidningen Entreprenad hälsar på i slutet av oktober ligger anläggningen därför i vintervila. Den omgärdas av högar med halkstopp och finsand och Per Forsmark konstaterar att den inlevererade sopsanden mest påminner om matjord.
– Så blir det inte när man tvättar halkstopp i Sundsvall, där ser det mer ut som smågrus medan vårt halkstopp har så mycket löv i sig att det blir en enda massa – det är inte för inte Umeå är björkarnas stad!