Dåligt behöver inte bli sämre
Det allra viktigaste är att politikerna inte förvandlar rehabiliteringen av den svenska infrastrukturen till en valfråga. Det som krävs är ett lagarbete med medverkan över blockgränserna.
Det tycks inte spela någon roll hur många tåg som försenas eller ställs in, hur många väg- och järnvägssträckor som blir mer eller mindre ofarbara på grund av häftiga skyfall eller tjälskador, eller för all del hur många timmar som mängder med trafikanter tvingas sitta i sina fordon i onödig väntan eftersom de kommunikationsmöjligheter som står till buds är totalt underdimensionerade.
Trots praktiskt taget dagliga larmrapporter om trafikstörningar som årligen kostar samhället åtskilliga miljarder kronor tycks våra politiker inte visa prov på någon större vilja att en gång för alla komma till rätta med problemet. Inte minst i valrörelsetider överröstar partiföreträdarna varandra i vidlyftiga löften om stora insatser, men när pengarna väl ska fram har de till stora delar redan använts till annat – alternativt fryser de inne för att det finns ett större hål de kan stoppas i.
Årets höstbudget var i det avseendet ingen rolig läsning. Regeringens förslag är en kraftig neddragning av investeringarna i infrastruktur, en neddragning som innebär att en redan prekär situation riskerar att försämras.
Flera faktorer ger anledning till oro inför framtiden. Sverige är ett avlångt land. Avstånden är stora och för ett välmående land med levande landsbygd från norr till söder krävs att infrastrukturen fungerar. Svenskt Näringsliv lyfte i våras fram en rapport där man visade att investeringarna i infrastruktur sjunkit från närmare fyra procent av BNP i mitten av 1960-talet, till runt 1,5 procent från 1990-talet och framåt.
Resultatet är en infrastrukturskuld som uppgår till 300 miljarder kronor. Då räcker inte ett årligt anslag på en bit över 20 miljarder kronor till vägar och järnvägar speciellt långt. Drar vi in det minst sagt eftersatta underhållet av va-nätet och det störningskänsliga nätet för eldistribution blir inte bilden roligare.
Riktigt tråkigt blir det om en av förutsägelserna i rapporten slår in: nämligen att infrastrukturskulden, med dagens investeringsnivå som andel av BNP, inte kommer att minska utan tvärtom växa till svindlande 700 miljarder kronor om ett drygt decennium. Det vi i dag kallar underhållsberg eller eftersatt underhållsbehov är bara början.
Självklart är det inte lätt för vare sig regeringspartier eller opposition att argumentera för satsningar på byggnader och anläggningar när mjuka värden som sjukvård, barnomsorg, utbildning och äldreomsorg också kräver sina tilldelningar. Konkurrensen om offentliga skattemedel kommer inte att bli mindre i framtiden. Det krävs ingen Einstein för att inse att staten med dagens överskottsmål inte är i närheten av att med egen kraft lösa problemet – i varje fall inte utan stora skattehöjningar eller omprioriteringar som slår hårt mot de mjuka värdena.
En lösning skulle kunna vara att släppa in privat delfinansiering i projekten, en annan att bolagisera infrastrukturen, vilket i praktiken skapar utrymme att finansiera infraprojekt utanför statsbudgeten. Men det allra viktigaste är att politikerna inte förvandlar rehabiliteringen av den svenska infrastrukturen till en valfråga. Det som krävs är ett lagarbete med medverkan över blockgränserna. Det är hög tid att infrastrukturen får en långsiktig lösning.