Bombtillverkning - ett minne blott
Ranstadverket uppfördes på 1960-talet för att Sverige skulle kunna bygga en egen atombomb. Nu jämnas anläggningen med marken av en höjdrivare som låter huggtänderna ta för sig av den 30 meter höga och 3 000 kvadratmeter stora betong- och stålmiddagen.
3.ranstad.jpg Betongkrossning till hanterbara bitar sker utmed ena flanken av byggnaden.
– Höjdrivaren klipper ner de armerade betongpelarna i lagom stora bitar, en andra maskin krossar betongen och eftersom det är selektiv rivning sorterar en tredje maskin ut trävirke och betong och armering till deponi. Tre maskiner innebär att rivningen framskrider snabbt, säger Martin Svensson.
Killlarna i rivningstagen är Roger Carlstén, Calle Bergman och Ole Henriksen. Roger Carlstén i höjdrivarens förarsits kommenterar den tiltande hytten.
– Nödvändigt och mycket bra. Jag får en utmärkt sikt trots att aggregatet är så högt.
METALLERNA är kontaminerade med skiffer vilket innebär att de går till Sakab för deponi.
– Mängden skifferdamm är för hög för metallåtervinning, säger Martin Svensson.
Maskinentreprenören har ständigt en Doosan på rivning och det är en DX420LC med både högrivningsaggregat och standardaggregat, med höjdrivningsaggregatet får maskinen i en räckvidd på 26 meter. Maskinen är utrustad med en hydrauliskt utskjutbar bandvagn.
– Vilket gör att maskinen står väldigt stadigt trots arbeten på 26 meters höjd. En annan fördel med den hydrauliskt utskjutbara bandvagnen är att det inte kräver tillstånd för bred last när maskinen ska flyttas.
Martin Svensson pekar på mångsidigheten.
– Vi kan köra betongsax, betongkross, sorterings- och rivningsgrip, stålsax, hydraulhammare och standardaggregat. Maskinen klipper ner allt.
– Så fort vi når utan höjdrivningsaggregat blir det byte till standard som gör att vi får mer kraft och ökar effektiviteten, säger Martin Svensson.
När det gäller hydraulhammare är det genomgående Montabert och Rammer som gäller.
Övrig rivningsutrusning är uteslutande Arden Equipment.
– Utrustningen består av hög kvalitet.
Undantag finns dock som Everdigm betongkross.
– Just i den storleken fick vi uppgifter om att betongkrossen var ett bra alternativ. Det har också motsvarat våra förväntningar.
Varför Doosan?
– De är bra maskiner med bra tillgänglighet för service och reparationer vilket är mycket viktigt för oss eftersom stillestånd är dyrt. Dessutom tycker vi att leverantören är tillmötesgående och att det går snabbt att reparera. Exempelvis har vi för detta uppdrag fått hyra en maskin på kort tid från Maskinia, säger Martin Svensson.
MASKINPARKEN BESTÅR förutom av tre bandschaktare, till hälften av Volvo och till hälften av Doosan. Hyresmaskinen är en Doosan DX300LC försedd med en Everdigm betongkross. Beläggningen för Bjursells med 30 maskiner är bra.
– Den långa vintern med en meter tjock tjäle har dock lett till en dipp på dumpersidan. Dumprarna behövs för att schakta massor och det är sådan verksamhet som tyvärr fått läggas på is, vitsar Martin Svensson till det.
Bjursells uppdragsgivare är Hjobo Entreprenad som består av – en enda person och inga maskiner. Men å andra sidan består ju företaget av Bengt Ekström med 40 år på Skanska bakom sig.
I början av februari startade projektet med asbestsanering.
– Sex anställda från Skövde Sanering sanerade tre ton asbest.
I BÖRJAN AV APRIL kallades Bjursells in.
12-15 000 ton betong ska krossas ner till 0-150 millimeter.
– Vi tar ut armeringen. Materialet kommer att användas till fyllnadsmassor inom området.
Bengt Ekström har varit projektledare sedan rivningsvågen för Ranstadsverkets uranproduktion startade. 1990 rök den stora 62 meter höga silon, vilket resulterade i 30 000 ton betongmassor. För ett par år sedan fick Kalksilo och ångcentralen stryka på foten. Att återställa dagbrottet var ett omfattande uppdrag. I berggrunden ligger uranet som tunna strängar. Stora mängder ”ofyndigt" berg måste därför brytas och forslas bort för att malmen ska kommas åt.
– Det var ett jätteprojekt för runt 60 miljoner kronor som resulterade i en fin sjö, säger Bengt Ekström.
Ett annat projekt var lakrestområdet på 40 000 kvadratmeter som täcktes med ett 1,40 meter tjockt lager med tätskikt och moränmassor för att kapsla in tungmetaller och dylikt.
– Under åren 1990 fram till 1994 flyttades en miljon kubikmeter massor, säger Bengt Ekström.
Uran är en naturlig mineral i naturen, bland annat alunskiffer har en förhöjd uranhalt. Uranhalten var dock bara 0,03 procent i Billingen.
– För att en produktion ska bli lönsam krävs högre uranhalt. Världen över bryts malmer med minst 0,3 procents uran, säger Bengt Lilljha, vd och ägare av Ranstad Industricentrum.
MEN STATEN BESLÖT under 1950-talet att Sverige skulle ha egen uranproduktion. Syftet var ur försvarssynpunkt då det ansågs vikigt att Sverige kunde tillverka egna atombomber. Verket byggdes mellan 1962 och 1965 och var i drift mellan åren 1965 och 1969. Staten beslöt att lägga ner tillverkningen eftersom priset på uran sjönk. Den mängd som utvanns ur en och en halv miljon ton under de fem driftsåren var 120 ton tillräckligt för att driva ett kärnkraftverk mellan ett och två år, säger BENGT LILJHA .
Hur gick det då till att producera uran?
Utvinningen av uran gick till på så sätt i uranverket att malmen krossades och våtmaldes. Därefter gick den vidare till lakning, säger Bengt Lilljha.
Beroende på om malmen är sur eller basisk skedde urlakningen med antingen saltsyra eller natriumkarbonat.
– Uranet fälls då ut, krossas, mals och tvättas. Detta ger ungefär en 90-procentig uranoxid, även kallad yellowcake, säger Bengt Lilljha.
– Det urlakade avfallsslammet neutraliseras sedan och sedimenteras. Yellowcake raffineras sedan till ren uranoxid.
När staten beslöt att stänga anläggningen erbjöds vd:n Bengt Lilljha att köpa den och han slog till. Bengt Liljha är därmed den enda *privatpersonen i världen som äger en kärnteknisk anläggning.
Bengt Lilljha kan förstå att projektet som med bygge och drift under fyra år gick på flera hundratals miljoner kronor kan verka oerhört dyrt för skattebetalarna.
– Men det var en kostnad för försvaret och vi får jämföra det med varje gång ett Jasplan slår i marken. Ett Jasplan kostar flera miljarder.
Bengt Lilljha hade nya planer för Ranstad.
– Jag startade uranåtervinning från till verkning av bränsleelement för kärnkraftverk. Vi kunde hela tekniken. Enligt Bengt Lilljha är tekniken inte svår.
– Det svåra är att få tillstånd. I dag går det inte eftersom reglerna ändrats. Kraven har ökat enormt under de 50-60 år som gått sedan det blev aktuellt att bryta uran i Sverige.
– I dag finns inte längre någon anläggning som kan återvinna uran utan uran lagras tills slutförvar.
Numera är området ett industrihotell med verkstäder, åkeri med mera.
Rivningen är den första av en kärnkraftteknisk anläggning och föregicks av en omfattande undersökning av strålsäkerhetsmyndigheten.
– Vi mätte under två års tid innan vi beviljades dispens från kärntekniklagen och strålskyddslagen, säger Bengt Lilljha.